Vinnaren som blev förloraren

FOTBOLL

Fortfarande kul att se Henke – men omställningen plågar honom

ISTANBUL

Den nye gjorde allt rätt i Gävle, den gamle gjorde allt rätt i Malmö.

Skyttekungar som vill bort.

Det är något sorgligt med det.

Någonstans mitt i första halvlek började jag räkna klacksparkar. Henrik Larsson hade då för tredje gången på kort tid använt hälen, inte för att stila utan för att det råkade vara den mest effektiva delen av foten.

Malmö FF och Helsingborg spelade 1–1. Razak Omotoyossi och Behrang Safari var de mest aktiva på planen, Labinot Harbuzi visade lite då och då sitt spelsinne – men det fanns bara en spelare som utan vidare skulle kunnat gå in i alla lag i världen utan att göra bort sig.

Det är fortfarande roligt att se Henke spela fotboll.

Men jag undrar om han tycker att det är roligt att spela.

Minns ni hur lycklig han lät efter cupfinalen i fjol? Det var en hemsk match på Råsunda, det hade regnat husdjur och blåst fyrtumsspik, men Larsson hade fått en buckla och strålade.

– Det är en titel, sa han.

Även svenska cupen är en cup, och sen åkte Larsson till England och kom tillbaka, och kanske trodde han att HIF var på väg någonstans, att han skulle få vara med och skriva historia igen.

Stora spelare lever för sånt, det är deras livsluft.

Och det är därför jag undrar om inte 2007 är på väg att kväva det sista lilla han hade kvar.

Det är kaos och motvind i HIF, spelare försvinner till lag i samma serie mitt under säsong och klubbens satsning på importer i dussintal fick aldrig ens chansen. Det är negativa rubriker, negativa stämningar, negativa supportrar.

Och, framför allt, det är negativa resultat.

Larsson är inte van vid att förlora matcher varannan vecka, det är lätt att glömma det. När jag räknade efter på hans karriär de senaste tio åren kom jag fram till att han gått från att förlora vart sjunde match till att förlora nästan varannan.

Snart kan det vara över

Han kunde klara kulturomställningen från att vara skyddad Ghod i Glasgow till att vara en av många i Barça eller Manchester United. Han kunde klara kulturomställningen från att ge en intervju varannan månad till att alltid vara tillgänglig för hela journalist-Sverige. Han kunde till och med klara kulturomställningen från att slå bredsidor till Deco till att försöka ta emot uppspel från Oskar Rönningberg.

Allt det där har han löst.

Men omställningen från att vara en vinnare till att vara en förlorare tror jag plågar honom värst av allt. Om han dessutom förlorar tron på att HIF är en klubb som kan lyfta i motvinden så är jag rädd att vi lite för snart sett de där funktionella klacksparkarna för allra sista gången.

Kroppen skulle hålla tre år till, men vinnarskallen kommer att säga nej.

Och apropå vinnarskallar så har jag en fråga till:

Groningen?!

Just som jag skriver det här håller Marcus Berg på att fundera över sin framtid. IFK Göteborg funderar också.

Och själv funderar jag, oavsett var den där affären tar vägen någonstans, på vart självförtroendet i svensk fotboll blivit av någonstans. I ett hotellrum i Chisinau? På en parkbänk i Cork? Begravt i Belgrad eller Bern?

Berg är på god väg att bli den bäste, unge svenske målskytten i allsvenskan på 2000-talet. Han har redan drömmål för en hel dvd. Han följer i spåren efter svenska exporter som Kim Källström, Zlatan Ibrahimovic, Markus Rosenberg och ett knippe till.

Handlar om självförtroende

Att då en svensk storklubb som IFK väljer att a) släppa iväg honom på sightseeing i en holländsk b-klubb några dagar före en viktig match, b) funderar på att sälja bort både spelare och guldchans för 30 miljoner och lite fika – jag förstår det inte.

Svensk klubbfotbolls status har inte särskilt mycket gemensamt med svenska spelares status. Hasse Borg vet, och vet hur man tar betalt. Zlatan var förstås ett särfall (en fladdermus nedsänkt i olja kunde se att han var värd pengarna), men vilken knalle som helst vet att om man visar upp sina varor för villigt så blir också priset lägre.

För Marcus Bergs egen del så handlar det också om självförtroende.

Sportbladets Martin Strömberg intervjuade honom i början av serien, när han gjort sex mål på åtta matcher. Martin frågade om målsättningar. Berg svarade:

– Tio mål är bra för en allsvensk spelare och om jag får vara ordinarie har jag sagt att jag borde kunna göra det. Vi får väl se.

För att bli nöjd ville skyttekungen alltså göra fyra mål på de resterande 18 omgångarna, och jag tänker att, ja, det är väl klart att man viftar med svansen när stora Groningen kommer med ett kontrakt då. I stället för att lita på att större utmaningar och kontrakt dyker upp längre fram.

Marcus Berg blir välavlönat proffs, det unnar jag honom verkligen. Men det är synd med den där osäkerheten. En skicklig målskytt sjunker inte i värde mellan augusti och januari. Och en vinnarskalle vet om det.

Bara för att man råkar ha oturen att vara svensk behöver man ju inte be om ursäkt.

Simon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM