Niva: Det handlar om mer än ett EM

FOTBOLL

Jag vet inte vilka som vinner turneringen – Jag vet bara att vi inte får förlora den

Det finns ödesmatcher och det finns måstematcher och det finns tillfällen då den vanliga idrottsretoriken faktiskt måste viktas om.

I kväll är det EM-premiär på Stade de France.

Trodde vi att vi visste vad det innebar för ett år sedan så vet vi helt andra saker nu.

Det är en fin förmiddag i det elfte arrondissementet.

Solen håller långsamt på att tränga igenom, men har inte tagit kommandot över himlen riktigt ännu. Lagom varmt, lagom stillsamt. Några eftersläntrare är fortfarande på väg till sina arbeten, men längs den lummiga Richard-Lenoir-boulevarden rör sig främst dagdrivare och föräldralediga.

På min sida av gatan tultar några barn i treårsåldern upp och ner för en rutschkana. På andra sidan gatan mördades 89 människor en mörk fredagskväll i november.

Här ligger Bataclan-teatern, och här börjar min EM-resa. Det bara måste vara så, eftersom så oerhört mycket annat tog slut här.

Frankrike förändrades i grunden, och hela kontinenten sögs ner i en djup virvelström av rädsla som varit oerhört svår att skaka av sig. Som alltid är fotbollen precis vad du själv vill att den ska vara, men för mig är detta EM mer än något annat en europeisk temperaturmätare. Vilka är vi, vilka vill vi vara och vilka håller vi på att bli?

Lokalen är såklart fortfarande avspärrad och restaureringsarbetet pågår alltjämt, men stora delar av den karaktäristiska fasaden på Bataclan är ändå intakt. Det här är en institution med anor, ett nöjestempel där man dansat sedan 1860-talet.

Från de napoleonska kejsardömena till den tredje, den fjärde och den femte republiken. Två världskrig, en ockupation och ett kolonialvälde som föll sönder. Det gamla Europa, det öppna Europa, det Europa som både anfallit och attackerats.

89 människor mördades här, och alla som befann sig i lokalen den där fasansfulla kvällen kom i direktkontakt med döden. En av dom heter Maud Griezmann, och har en lillebror som är en av de största stjärnorna i det franska landslaget.

Svenska klyftorna inte lika djupa

Hon lyckades ta sig ut ur lokalen, hon kan fortfarande bli glad när hennes bror avgör Champions League-semin och sedan sörja när han missar en straff i finalen. Alldeles för många andra hade inte samma tur.

Både Antoine Griezmann och Lassana Diarra övernattade i Stade de Frances omklädningsrum mellan den 13:e och 14:e november.

Det var helt enkelt rätt sak att göra, både praktiskt och moraliskt. Frankrike hade spelat träningslandskamp mot Tyskland, och det fanns en högst konkret fara med att färdas i grupp på Paris gator som några av världens mest välexponerade idrottsmän. Dessutom fanns det ett tydligt värde i att stå tillsammans och finnas där för varandra, lagkamrater såväl som motståndare.

Diarra och Griezmann genomled samma sorts ovissa skräcknatt. Hur många samtal de än ringde och hur många människor de än pratade med fick de inga besked.

Minut efter minut, timme efter timme. Hade den ene hört något nytt? Nä. Hade den andre fått veta något mer? Nä.

När natten var som allra mörkast kom så svaren nästan samtidigt. Antoine Griezmanns syster var oskadd. Lassana Diarras kusin var död.

Dagen efter publicerade mittfältaren – som skadad tvingades lämna EM-truppen förra veckan – ett inlägg på Facebook: ”Hon var som en storasyster för mig. I denna tid av terror är det viktigt för alla oss som representerar vårt land och dess mångfald att stå enade mot en skräck som saknar färg, som saknar religion. Stå tillsammans för kärlek, respekt och fred”.

När jag nu kommer fram till gatan där Asta Diakité och 14 andra människor sköts till döds så är det först svårt att förlika sig med att jag kommit rätt. Livet har återvänt. Restaurangerna har öppnat igen, både upputsade och nyrenoverade.

Livets ros är målad på fasaden utanför La Petit Cambodge, men är lätt att passera förbi för den som inte letar efter den. På samma sätt är det lätt att missa den nya mosaiken på restaurangens inre vägg, den som är formerad runt stjärnor i olika färger för de som dog och de som överlevde.

Fågelvägen är det inte mer än en dryg halvmil upp till nationalarenan, men samtidigt som man korsar ringleden som ramar in huvudstaden tar man sig i praktiken till ett annat land.

Innerstadens Paris är ett Frankrike, förortens Saint-Denis ett helt annat.

Så sent som för ett par veckor sedan skrev prestigetidningen Le Figaro ett reportage om Saint-Denis under rubriken ”Molenbeek sur Seine”, en text som siktade in sig på islamism, extremism och terrorism.

Vi svenskar kan tycka att situationen och diskussionen runt våra miljonprogramsområden är både skev och inflammerad, men klyftorna mellan centrum och periferi är ändå inte tillnärmelsevis lika djupa hos oss som de är här.

Les Banlieus expressbyggdes på efterkrigstiden för att husera alla de arbetskraftsinvandrare som lockats till Frankrike från de gamla kolonierna. En av alla hette Smaïl Zidane, och kom från Algeriet.

Han tog de påhugg han fick, och under ett par år i mitten 1950-talet bodde han på det bygge där han jobbade här i Saint-Denis. Några pengar till att hyra en lägenhet hade han inte.

Men med tiden ersattes kåkstaden av en enorm fotbollsarena, och 40 år efter att pappan kommit till det nya landet gjorde sonen nationen till världsmästare. Zinedine Zidane nickade in två finalmål på Brasilien på just den platsen där Smaïl Zidane jobbat, sovit, svettats och gråtit.

Förorterna litar inte på Frankrike

Det var den slutgiltiga franska drömmen, det helt uppfyllda franska löftet – men det hann aldrig bli en bestående bild av en hållbar nationell harmoni.

Under 2000-talet har Stade de France istället blivit upploppens arena, skandalernas arena, misstrons arena. Publiken har kommit från innerstaden, spelarna från Les banlieus och under långa perioder har de inte ens orkat låtsas känna för varandra.

Samhörigheten är borta, kontraktet brutet. Förorterna litar inte längre på Frankrike, och Frankrike litar inte längre på förorterna.

Klockan 21.20 den 13 november – en dryg kvart in på matchen mellan Frankrike och Tyskland – smällde den första självmordsbomben utanför Stade de France.

10 minuter senare följde en till. Och så ännu en ytterligare 25 minuter senare.

Nationalarenan var under attack, och allt den en gång hade symboliserat var på väg att explodera.

I takt med att den internationella storfotbollen skenat allt snabbare mot total ekonomisk galenskap har jag fått allt svårare att svara på vad vi egentligen har den till.

Det finns inte längre särskilt mycket romantik eller särskilt många illusioner kvar kring den allt plastigare läderkulan, utan vi har skrapat oss ner väldigt nära mitten.

Men längst därinne finns fortfarande den innersta kärnan kvar.

Varför spelar vi? Varför tittar vi? För gemenskapen, för samhörigheten, för tron på att det går att åstadkomma saker tillsammans ifall vi bejakar mångfald och olikheter snarare än att bekämpa dem.

Det bor människor av 135 olika nationaliteter i Saint-Denis. Den här helgen kommer väldigt många av dem mötas på betongplanerna, de kommer att kämpa ihop på lika villkor, de kommer att tacka för god match och de kommer att gå från matchen lite närmare varandra än de var när de kom.

Inne i den rymdskeppsliknande nationalarenan kommer samtidigt också förortskämpen Patrice Evra stå bredvid bankirsonen Hugo Lloris och inför världens ögon kommer de att göra ett försök att visa att ett söndrat Frankrike både kan hålla ihop och fungera.

Det är en attack mot tolerans

Tidigare har det hänt att jag inte riktigt kunnat ta in vad politiker menat när de beskrivit olika terrordåd som angrepp på det öppna samhället. Den här gången har det varit tydligare, eftersom bomberna riktades direkt mot de ideal och värden jag instinktivt ser som mina egna.

En attack mot fotbollen är en attack mot tolerans, samarbete och inkludering. Det gällde i november 2015, och det gäller sannerligen i juni 2016 också.

Lyckligtvis mördades bara en människa av attentaten runt Stade de France, men hans historia har återberättats i allt fler tidningar ju mer EM-turneringen närmat sig. Manuel Dias kom till Frankrike på flykt från en auktoritär portugisisk regim. Och som så många andra använde han sin älskade fotboll både som en koppling tillbaka till livet han lämnat och en ingång till tillvaron han strävade mot.

– Du lämnade oss vid en fotbollsstadion – ditt Frankrikes stadion. Jag vill tro att det var ditt öde, sa sonen Michael Dias i sitt minnestal.

Fotbolls-EM i Frankrike, sommaren 2016. Jag vet inte vilka som vinner turneringen. Jag vet bara att vi inte får förlora den.

EM-premiären spelas ikväll 21.00 mellan Frankrike och Rumänien, matchen sänds på TV4

ARTIKELN HANDLAR OM

Frankrike

Paris

Terrorism