”De säger att vi klär i plast och att vi inte har hjärta”

FOTBOLL

ESKILSTUNA. Det allsvenska årets mest otacksamma uppgift?

Att starta en supporterklubb till s­eriens mest avskydda lag.

– De säger att vi är plast och att vi i­nte har något hjärta, men för oss är det ren glädje att stötta AFC Eskils­tuna, säger initiativtagarna Tim ­Ekstrand och Gustav Oskarsson.

Foto: Andreas Bardell

Tre långbord är draperade med heltäckande pappdukar och står redo att kladdas ner av skvättande ölsejdlar och flottiga fingrar. Det finns platser för ett hundratal hungriga b­esökare att värma upp inför tränings­matchen mot Syrianska. Griffeltavlor med suddigt kritvita bokstäver förkunnar att den officiella supporterpuben Vita Huset lanserat en särskild ”AFC-burgare”.

Tre svartklädda servitriser väntar ivrigt på gästerna från AFC Eskilstunas nystartade s­upporterklubb. Ett tag är oron uppenbar: väntar de förgäves?

För det dröjer en halvtimme efter utsatt tid innan någon utöver Tim Ekstrand, 19, och Gustav Oskarsson, 20, polarna som startat föreningen, faktiskt dyker upp på etablissemanget.­ De har på sig specialbeställda luvtröjor
i AFC:s grällt brandgula färg och ger omedelbart ett piggt intryck.Två Eskilstunagrabbar vars nästan tvångsmässiga optimism är smittande. Båda arbetar som högstadielärare men lägger all ledig tid på den nya föreningen.

– Vid första träffen var det ändå upp till 30 personer här. Nye tränaren Pelle Olsson kom hit och snackade med oss. Pelle tog var och en i hand och presenterade sig. Det var upp­skattat, säger Gustav.

Nu är det... skralare. Till slut dyker det upp nio tappra anhängare till stadens nya fotbollslag.

– Det är jäkligt kallt ute i dag och resultaten har ju inte gått vår väg än på försäsongen. Och så möter vi ju Syrianska. Vi blir nog fler på Tunavallen sen om några timmar, säger Tim, men det låter mer som en förhoppning än en rationell analys av läget.

”De kan sitta hemma”

Det känns ändå plågsamt att så få dykt upp. Särskilt som en av stadens få nattklubbar faktiskt håller extraöppet en söndagsförmiddag i slutet av februari. Jag och fotografen Andreas­ Bardell stödköper varsin hamburgertallrik (god!) och tjuvlyssnar på samtalen. Vid ett av hörnborden sitter två män som drar upp medelåldern i lokalen. Gustav kommer dit för att hälsa och samtalet blir snabbt animerat när en av herrarna tar upp den reflexmässiga mot­viljan för den nya klubben som han kan s­könja bland den äldre generationen i staden.

– Äh. De som bara snackar om City och IFK Eskilstuna kan sitta hemma och putsa på sina klubbmärken och prata om att de låg i allsvenskan för hundra år sedan. Det blir ju aldrig något av det. Tänk: om tio år kan vi skryta om att vi var med AFC från början.S


Organiserade supportrar och allsvenska traditionalister betraktar i allmänhet AFC United som en styggelse.

Ordföranden, miljonären och starke mannen Alex Ryssholm har genom åren flyttat runt klubben, som grundades 2005, mellan olika delar i Stockholmsområdet och dess­utom bytt namn på den vid ett flertal till­fällen. Medlemsantalet var skrattretande lågt, engagemanget kring föreningen i bästa fall ljummet och supportrarna ungefär lika många som antalet spelare i en genom­snittlig allsvensk trupp.

I höstas blev den allmänna inställningen till klubben rent av fientlig. Anrika division 2-klubben Eskilstuna City och AFC United kom överens om ett samarbete – nya namnet blev AFC Eskilstuna – och 2017 spelas det alltså allsvensk fotboll på Tunavallen.

Ryssholm hade tröttnat på de obefintliga utvecklingsmöjligheterna som erbjuds en småklubb i Stockholm och flyttade sin förening knappt tio mil rakt västerut. Eskilstuna fick därmed en allsvensk plats som de sportsligt inte förtjänat – och stora delar av Fotbollssverige rynkade kollektivt på näsan.

I samma stund bestämde sig Tim Ekstrand och Gustav Oskarsson för att skapa en ny supporterklubb.

– Vi tyckte att det skulle bli häftigt med allsvensk fotboll, helt enkelt, säger Tim.

Foto: Andreas Bardell
Tim Ekstrand och Gustav Oskarsson är initiativtagarna till AFC Eskilstunas supporterklubb.

Han hade tidigare bara följt FC Barcelona och ibland rest ner till Camp Nou. Kompanjonen Gustav hade ett flyktigt supporterskap till Åtvidaberg, där hans släkt härstammar. Mer var det inte.

– Men nu har vi äntligen ett allsvenskt lag
i Eskilstuna. Det är ren glädje och vi vill visa att det finns supporterskap som är positivt och där alla får vara med. 

”De är bara rädda”

Stadens fotbollsscen har annars präglats av en rivalitet på lägre nivåer, där Eskilstuna ­City och IFK Eskilstuna slagits om titeln som lokala hövdingar. Bortsett från eldsjälarna
i de båda föreningarna stöttar fotbolls­intresserade Eskilstunabor oftast något av 08-lagen, och då särskilt Hammarby.

Foto: Andreas Bardell / AFTONBLADET

– De hejar ju bara på Bajen för att de har en grym supporterkultur. Det vill vi skapa även på Tunavallen, den gemenskapen. Att man går dit även om man inte är så intresserad av fotboll, säger Gustav.

På nätet hånade supportrar till andra allsvenska lag killarna för deras initiativ. Att v­ara ansiktet utåt för en utskälld förening är knappast tacksamt.

Blev ni inte ledsna då?

– De är bara rädda för att det ska bli något bra av det här. Klart att folk snackar skit då. Då håller de på och kallar oss för plastlag. Men de vill bara få oss att bli irriterade, att vi ska bli arga. Men vi bryr oss inte, säger G­ustav och får medhåll av Tim.

– Jämt får man höra kommentaren: ”det finns inget hjärta”. Men hur mycket hjärta fanns för AIK, Djurgården eller Hammarby när deras klubb precis hade grundats? Det är nu den här historien startar, men folk har ­bara fel perspektiv.

Har ni några kontakter med andra s­upportergrupper?

– Vi har försökt få kontakt med ganska många för att få hjälp, men det är få som hör av sig tillbaka. Malmö FF:s supportrar var dock väldigt trevliga och gav oss ett gäng tips. Det gjorde mig glad, berättar Gustav.

Varför tror du att många inte vill hjälpa er?

– Vad tror du själv? För att vi är ”plast”, s­åklart.


AFC Uniteds flytt till Eskilstuna påminner mest av allt om ett arrangerat äktenskap, ­vilket supportergruppen verkar se som något positivt.

Vad säger att inte Ryssholm flyttar på ­föreningen en gång till – kan ni vara säkra på att AFC är kvar i Eskilstuna om 10 år?

– Vi är helt säkra. 100 procent.

Varför det?

– Vi erbjuder allt som de behöver. De­ ­skulle aldrig få några supportrar i Stockholm, men här har vi folk som är redo att heja på laget. City har sedan tidigare en bra ungdomsverksamhet som kommer bidra med spelare till ­A-laget. Det finns dessutom ett stort engagemang i Eskilstuna och många som vill hjälpa den nya klubben. Och så får vi ett allsvenskt lag tillbaka.

Rent teoretiskt kan man förstås omfamna en ny klubb. Men känns det verkligen i hjärtat?

Svaret kommer snabbt från Tim. Han och kamraten resonerar likt en patriark som försöker gifta bort sin motvilliga dotter: kärlek är något som växer fram organiskt efter år av strävsamt partnerskap.

– Inte ännu. Hjärtat finns inte där nu.

Oskar fyller i:

– Men vi ska ju skapa det! Vi får sätta ­ramarna för en helt ny supporterkultur. Man måste börja någonstans och även om vi inte älskar klubben än så länge älskar vi sättet de spelar på. Kärleken kommer komma. Det vet vi.

På vilket sätt är er supporterkultur ny?

– Vi hatar aldrig. AFC Eskilstuna kommer stå för en supporterkultur helt utan hat. Det kommer inte att tolereras. Om någon sjunger hatramsor mot oss eller sätter upp hatiska banderoller kommer vi bara svara genom att dansa och sjunga. Här ska ingen våga ta s­teget att bli en huligan, för vi har satt rätt ramar från början.

Många tycker nog, till exempel, att ett hat mot AIK förhöjer kärleken till Djurgården.

– Helt fel. Vi kommer respektera alla andra supportrar. Jag tycker dessutom att vi alla borde dra åt samma håll för svensk fotboll, i­nte gå i gång på den typen av adrenalin som kommer från hat.

Är AFC redan Eskilstunas lag?

– Vi är på gång att bli det. Vi känner att det verkligen kommer bli så. Men vi respekterar att det tar tid för folk att känna för klubben.


På sektion F tisslas det och tasslas det bland de drygt 20 organiserade supportrarna som dykt upp i klacken till matchen mot Syrianska. De flesta är klädda i mörka dunjackor och medelåldern inte mer än 16–17. Äntligen har AFC tilldelats en hörna.

– Är ni med grabbar? frågar Gustav.

Samtliga nickar i tyst samförstånd innan de vrålar ut ett kort kommando:

– TUNAVALLEN – FRAM MED SKALLEN!

Alla har suttit tillsammans och snickrat på ramsor och sånger. Repertoaren sitter inte klockrent, men det märks att gänget har kul och att det varit en kollektiv och inkluderande process.

”Är ju lite pinsamt att sjunga”

Målet för supporterklubben är att fylla
sin nya ståplatsläktare – med plats för 400 åskådare – till premiären mot Örebro. Ett styvt ­arbete, förstås.

– Men i första hand vill vi ha roligt till­sammans. Man märker att det snackas allt mer om oss på stan. Samtidigt kan det vara svårt att få in folk i klacken. Det är ju lite ­pinsamt att sjunka högt om man inte är van vid det. Typiskt svenskar, säger Tim och drar en anekdot.

En yngre kille i klacken hade blivit retad
i sin högstadieskola av kamrater som i stället följde Stockholmsklubbarna: ”Ni är inte mer än 30 stycken. Varför skulle man vilja stå med er?”.

– Vet du vad han svarade? ”Men om du ­också följer med så blir vi ju 31 stycken”. Det tycker jag var fint.

ARTIKELN HANDLAR OM