Bank: Talang, övertygelse och ett mod utöver det fattbara – i går visade Anja Pärson allt

WHISTLER. En vanlig dödlig hade inte ens gått upp ur sängen. En vanlig dödlig hade absolut inte kastat sin kropp utför DEN backen igen.

Anja Pärson gick upp, kastade sig ut, och när hon kom ner var hon odödlig.

Torka tårarna, tjejen.

Ibland är bragdbrons större än alla bragdguld i världen.

Foto: JIMMY WIXTRÖM

Det var först ett par minuter före störtloppet jag förstod.

Vi stod nedanför backen och såg Anja Pärson i andra änden, högt upp, ombytt och förbannad. Hur hon tog fart uppåt och trippade iväg i en start, med pjäxorna på. Fem-sex meter, i full fart, med något vansinnigt i blicken.

– Hon tänker fanimig köra.

Vi kunde stannat filmen där, och det hade ändå varit en prestation värd att trycka i alla idrottspsykologiska läroböcker. Något galet, som hämtat ur en amerikansk hjältetradition, därför att… winners never quit, quitters never win. Ni vet, allt det där som bara blir platt och fjantigt och floskelartat i händerna på medelmåttigheten.

I händerna på Anja Pärson är det nyckeln till allt.

Jag var i St Anton 2001, när hon vann sitt första VM-guld, jag var i Sestriere 2006 när hon äntligen fick sitt OS-guld, jag såg henne falla i onsdags och såg henne resa sig igår – och det som hela tiden, från tonårstrulighet till en ung kvinnas urkraft, fått mig att tycka så oerhört mycket om henne är hennes desperation.

Tänker jag på Anja Pärson tänker jag på hur det känns när man vrålar rakt ut.

Avbrutna stavar, skadade knän, comeback, tvivel, blygsel, en jävla smäll och upp i sadeln igen. Och det vore så enkelt att tycka att hon inte behövde, att det var nog, att hon kunde ligga kvar i sängen och vara glad och nöjd med att vara Anja Pärson.

Men om hon gjort det vore hon förstås inte Anja Pärson.

– Jag hade ett berg att bestiga i dag, sa hon – och började klättra.

Adrenalinet sprutade ur henne i störtloppet. Hon hade laddat med alvedon, adrenalin och aggressivitet och hetsat upp sig själv till att bli riktigt heligt Tärna-förbannad före start. Hade man stoppat in en stock i mungipan på henne före start hade den kommit ut som pappersmassa. Hon stod upp, hittade linjen, det såg ut som att hon tappade lite tid när kroppen inte klarade att korrigera små misstag, och i mål såg berget ut så här:

1. Lindsey Vonn, 2. Maria Riesch, 3. Julia Mancuso.

Skrek rakt ut i målfållan

Det ska en hel del till för att tota ihop en historia som stjäl rubrikerna från den toppstriden.

Lindsey Vonn, klassens lucia, är hela världens alpinälskling, en tänkande åkare med extremt detaljfokus. Maria Riesch är Vonns bästis, de firar jul ihop och hyllar varandra. Julia Mancuso är ett naturbarn som alltid varit Vonns bästa fiende och konkurrent, från junioråldern och uppåt.

Ni hör ju själva.

Det fanns att ösa ur.

Men när Anja åkt sitt störtlopp och vi pratat med henne nedanför målhanget, när hon stått där och grinat illa med OS-ringarna som örhängen, då blev vi snabbt omringade av tyska, franska, amerikanska journalister som ville veta:

– Vad sa hon? Hur är det med skadan? ­Hade hon ont? Kan hon köra?

Anja Pärsons kamp mot berget, mot den blåslagna vaden, skinkan, det ömmande ­låret – det var dagens drama, dagens stora berättelse. Whistler hade blivit både varmare och ljusare när slalomdelen skulle köras, och Anja gick ut som sjua före ett koppel ­begränsade slalomåkare. Det var inget tekniskt perfekt åk, men hon var bäst av alla i mittfasen av banan och hon skrek rakt ut när hon gick i mål.

Berget bestiget, upp till tre att försöka ta ner flaggan:

Mancuso, Riesch, Vonn.

Den fenomenala bäst-när-det-gäller-amerikanskan Mancuso tappade en halvsekund, men la sig på rygg och sprattlade som en skalbagge i målet. Det gick att glädjas med henne. Det går det nästan alltid med Julia Mancuso. Maria Riesch åkte ett fenomenalt åk, tog revansch på sig själv för störtloppsfiaskot och la sig etta, med tysk alpinhistoria inom räckhåll. Det gick att glädjas med henne också.

”Jag tyckte jag var värd den”

Så ställde sig Lindsey Vonn vid start, och jag börja leta efter ett ställa att lämna in en protest.

Menade dom allvar? Skulle Anja Pärson åka härifrån utan en medalj? Efter den prestationen? Efter att ha hängt ut sitt blödande fajterhjärta på tork inför hela världen?

Vi hade sett den häftigaste uppvisningen i mod sedan Hermann Maier störtloppskraschade halvvägs till himlen i Nagano 1998, men reste sig och tog guld i både Super-G och storslalom.

Skulle hon inte få något för det?

Av alla egenskaper en riktig vinnare måste ha finns det en som vi inte får glömma bort – gammal hederlig bonntur.

Anja Pärson hade gjort allt och mer, men den sista lilla centimetern fick hon hjälp med, av en slalomport som fångade upp Lindsey Vonns högra skidspets och skickade skidan åt fel håll. Anja skrek rakt ut när Vonn dök (det gjorde Maria Riesch också), hon slängde kyssar mot fotograferna och gjorde sin gamla söta segersäl för publiken och sig själv.

– Jag tyckte jag var värd den, sa hon.

Det tyckte jag också. Jag tyckte det så mycket att jag nästan hade svårt att se hur hon grät på prispallen, grät över ett bragdbrons som gjorde henne odödlig.

Nio gånger har Anja Pärson kört för en alpin medalj i OS – sex gånger har hon lyckats. Lika många som Janica Kostelic. Flest av alla. Hon har gjort det genom att bygga en karriär på talang, hårt arbete, övertygelse och ett mod som går längre än det fattbara.

I går visade Anja Pärson alltihop på en och samma dag, och fick en medalj som betydde så oerhört mycket.

Jag tror inte att hon var den enda som grät efteråt.

avSimon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM