”Vad du dödade colombianskan”

Av: Kristoffer Bergström

Publicerad:
Uppdaterad:

FOTBOLL

Landström om nya erfarenheter, tvivlen och den tuffa tiden i USA

Foto: ANDREAS BARDELL

Leverkusen. Jessica Landström blev första svensk på 53 år att avgöra en VM-premiär, och efteråt pep mobilen.

Det var världens bästa målvakt, tyskan Nadine Angerer, som grattade.

På stapplig svenska avslutade hon med en mening:

”Jäklar vad du dödade colombianskan...”

Det är dagen efter på hotellets innergård. Jessica Landström sippar kaffe med mjölk i solen och förklarar för ett par reportrar hur svårt det var att somna efter att ha avgjort mot Colombia (Sveriges första VM-premiärvinst på herr- eller damsidan sedan 1958).

Inte för att hon tänkte så geniala tankar, men för att huvudet snurrade av alla intryck.

För att få egentid med spelaren tar Sportbladets fotograf med henne över gården, förbi en damm där kubiska buskar sticker upp ur två decimeter vatten.

– Ska du inte hoppa i? säger Landström till fotografen.

Inte ens om du ”goes Colombia” på honom, säger jag.

– Ja. Så det är det nya uttrycket, i stället för ”go bananas”?

Dialogen syftar på den händelse i Colombiamatchen som repriserades mer än målet och den grova missen i första halvlek: hur Landström fick en hög boll bakifrån och stormade framåt. Och hur 16 centimeter kortare Natalia Gaitan ville mäta krafterna.

Vem som vann duellen?

Såg du inte matchen räcker det att läsa messet Landström fick från gamla lagkompisen Nadine Angerer:

”Grattis till målet. Jäklar vad du dödade colombianskan...”.

”Ingen utvecklande miljö”

Landström betonar att den tyska målvakten skojade och att hon själv inte ville skada Gaitan. Sedan berättar hon om hur psyket stärkts de senaste åren så att hon numera borstar av sig hårda smällar eller juniormisstag – och behåller fokus för att avgöra matcher.

Den inre färden tog fart i november 2009. Landström utsågs då till årets nykomling i allsvenskan, drog på semester till Bali och beslöt där att skriva på för amerikanska Sky Blue.

Hon var på gång. Hon var ett trappsteg från den absoluta världstoppen. Och tvingades stå kvar.

– Det var en spännande upplevelse. Det var första gången jag lämnade Sverige för att spela fotboll och laget var fantastiskt, säger hon.

Hur var det utvecklingsmässigt?

– Mindre bra. Det var ingen utvecklande miljö, oavsett om jag spelade eller var skadad. Jag trivdes inte med den amerikanska livsstilen, att sitta i en bil två timmar till träningen, träna och sedan inte duscha, för man hade inga omklädningsrum.

Va?

– Vi hade inte ens en dusch på matcharenan. Vi hade en slang vi kunde skölja av oss med. Det var ändå en stor arena, men spelarna duschade hemma. Det är kanske petitesser, men bara ännu en sak som var fel.

Hur mår man när karriären går i stå?

– Det sätter sig. Det kommer åt en. Man gör uppoffringar, jag åkte över Atlanten, och fick motgång. Jag som brukar funka bra i motgång och ger mig fan på att motbevisa alla och därför tränar dubbelt så hårt. Men just då tvivlade jag mycket.

Vad var du rädd för?

– Man spelar fotboll och känner hur man inte utvecklas och man inte får speltid. Klart karriären inte går framåt då.

Nådde tanken dig att du redan som 24-åring hade nått din topp?

– Nej, jag tänkte inte så stort. Men jag tänkte ”i morgon på träningen måste jag göra mitt bästa”.

Hur var det att möta det amerikanska sättet – det trevliga och pratiga – samtidigt som du brottades med karriärstvivlen?

– Lite speciellt, men jag har tagit lärdom av det. De landslagsspelarna vi hade tänkte verkligen ”jag är bäst, bäst, bäst!” Det finns inget annat för dem. Att som svensk komma till den miljön är ganska annorlunda, för ofta ska man vara ganska lagom.

Tog du efter den attityden?

– Jag har lagt ner det i min ryggsäck och har som fördel att kunna tänka så. Det är bra att veta att man kan boosta sig själv. Jag behöver inte tänka att jag är bäst, men att jag är bra som det är. Så jag har skapat en försvenskad amerikansk attityd.

Hur är det här att prata om?

– Lite känsligt. Det är svårt att förklara hela sejouren.

”Tyskland passar mig bra”

Är USA-resan din karriärs lågpunkt?

– Nejnejnej. Den har gjort mig till en bättre person och fotbollsspelare. Går man igenom en motgång blir man starkare, men i motgången vill man inte höra något sådant, för då tycker man bara att folk är idiotiska.

Det blev bara en vår i USA, sedan blixtvärvades du till Frankfurt. Hur var sista flygresan, när du lämnade USA?

– Jag tänkte ”vad fan hände?”. Det gick väldigt fort när Frankfurt var intresserat, så plötsligt satt jag på ett plan dit. Men jag är glad att det skedde.

Du har formats i tre länder. Vilken mentalitet har du mest av: svensk, amerikansk eller tysk?

– Tysk. Jag gillar när det är rakt. Jag är en person som säger vad jag tycker och har integritet. På det sättet passar Tyskland mig bra.

Har du blivit en grubblande anfallare eller går du mer på känsla?

– Nu har jag fått erfarenheten att det inte spelar så stor roll vad jag tycker, bara jag presterar. Förstår du?

Nej.

– Jag strävar efter att ta bort irritationsmoment. Förr kunde jag vara skitförbannad för att vi gjorde någon övning på träningen som jag inte gillade. En som inte flöt eller var orealistisk. Nu gör jag den till hundra procent och gnäller inte.

Du har varit med länge, men många i Sverige ser er mest på mästerskap. Kan du tänka att matchen mot Colombia var ditt publika genombrott?

– Det vet jag inte. Det är inget jag tänker på.

Intervjuer med landslaget har ett givet slut. Det är när presschefen Staffan Stjernholm pekar på sin klocka och säger i från. Medan fotografen försöker få till en sista bild kommer Avbrytaren gående över innergården, längs dammen.

För att vinna tid överväger jag att springa dit och uppehålla honom med en nonsensfråga.

Att be honom hämta något.

Eller bara att go Colombia på honom.

Publicerad:

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.