Mejla

Simon Bank

Bank: Glöm sviten – Hamrén har framtiden att oroa sig över

Publicerad:
Uppdaterad:

FOTBOLL

Sveriges a-lag var ett sämre fotbollslag än Englands b-lag

LONDON. En tyst lagkapten, ett splittrat anfallspar – och där stod vi i sviterna efter en sprucken svensk svit.

Historien är historia.

Hamrén har en framtid att oroa sig över.

Efter 45 bleka fotbollsminuter satt Zlatan Ibrahimovic kvar i omklädningsrummet och såg andra halvlek tillsammans med Olof Mellberg. Sedan gick han rakt ut i natten utan att svara på en enda fråga.

En spelare kan göra så, en lagkapten ska inte göra det.

Och jag vet inte vad han väntat sig, frågorna finns ju kvar ändå.

Inför ett halvtomt Wembley och mot ett engelskt b-lag målade Sverige vidare på samma bild som i Parken i fredags. Bra defensiv organisation, med ett 15-20 meter högre utgångsläge och bättre aggressivitet i presspelet.

Efter 43 förlustfria år skulle Sverige i alla fall inte förlora på att de stod fel.

Det gjorde de inte heller.

Sveriges a-lag förlorade med 1–0 i går för att de var ett sämre fotbollslag än Englands b-lag.

För Zlatan finns det andra krav

Det här lagets största kvalité har alltid varit dess förmåga att sminka över det faktum att de är sämre individuellt än storlagen de möter, svensk landslagsmatte har alltid kunnat få ett plus ett till tre. De senaste matcherna har ett plus ett blivit två, varken mer eller mindre.

Det fanns defensiva problem i går, det fanns offensiva – och det fanns ett problem som var båda delar.

Jodå, vi står här och pekar på Zlatan Ibrahimovic igen.

Han var varken bättre eller sämre än någon annan offensiv spelare i går, men det måste finnas en annan måttstock för Zlatan, andra krav.

Vi fick ytterligare en match när han tog sig fram till något hyfsat läge utan att riktigt få till det, ytterligare en match när han aldrig verkade bli varm, ytterligare en match när han och Johan Elmander var två anfallare som inte såg ut som ett anfallspar.

De gjorde det inte offensivt – och de gjorde det inte defensivt.

Möjligen hänger det ihop.

Elmander drogs tillbaka

England spelade med tre centrala mittfältare, och Erik Hamrén lät Elmander jobba hem för att blockera uppspelsvägarna till den fine spelregissören Phil Jones. Sverige spelade alltså 4-4-1-1 defensivt.

– Det är svårt att spela med två anfallare när det andra laget har tre centrala mittfältare, förklarade förbundskaptenen när jag frågade.

Problemet var att England kunde spela upp ändå, varje gång. Och när Sverige väl skulle anfalla var Johan Elmander långt från mål, Ibrahimovic ensam, och det fanns inget djupledshot över huvud taget.

Downing bjöd Lustig på en åktur

När Sverige klarar att etablera anfallsspel, mot sämre motstånd, fungerar det att ha Zlatan Ibrahimovic som ensam spets, då kan han trycka ner en backlinje och öppna luckor för en löddrig, 360-graderssprintande Elmander. Mot bättre motstånd behövs

Elmanders löpningar länge fram. Lars Lagerbäck vägrade under alla sina år att överge övertygelsen om att ett svenskt landslag mår bäst med två rena anfallare – och om en av dem heter Zlatan Ibrahimovic har han definitivt rätt.

Det vore slöseri med talang att inte ha Zlatan nära motståndarmålet, och mot kvalitetsmotstånd fungerar det helt enkelt inte att ha honom ensam på topp.

Matchen i går visade det.

Den visade en del annat också.

Individuell spelarkritik behöver inte betyda så mycket med sju månader kvar till ett mästerskap, det är mönster och systematiska brister vi ska leta efter.

Mikael Lustig var bra mot Danmark, och han gör sällan några misstag. Däremot vet man med Lustig att om han möter en spelare som är snabbare, mer teknisk eller mer fysisk än honom så får han problem – och det finns väldigt många spelare som är det. I går mötte han Stuart Downing, som satte honom i en taxi och bjöd honom på en åktur.

Olsson – modigare än Majstorovic

Daniel Majstorovic hamnade illa till ett par gånger defensivt, och det börjar likna ett mönster den här hösten.

Majstorovic hade otur när han styrde in Englands vinstmål (jag skyller det mer på Lustigs och Rasmus Elms före Downings inlägg), men sett över hela matchen imponerade han inte defensivt. Och det riktigt alarmerande var hur enkelt England stressade sönder Sveriges uppspel.

Det är fortfarande möjligt att Majstorovic är en bättre försvarare än Jonas Olsson, men Olssons modiga passningsspel är (även om det svajade lite i går) ett argument som växte sig ännu starkare på Wembley.

Annars var det inte mycket som växte.

Det sista som hände var att Christian Wilhelmsson sköt en volley högt över, och när bollen tog mark hade England slagit Sverige i fotboll för första gången på 43 år.

De behövde inte ens skicka sitt a-lag.

Publicerad:

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.

ÄMNEN I ARTIKELN