Mejla

Simon Bank

Bank: Zlatans baksida – landslagets styrka

Publicerad:

”Han har lärt sig att stå överst och titta ner”

Foto: ANDREAS BARDELL

MALMÖ Allt det vi älskar med Zlatan Ibrahimovic är en stor tillgång för landslaget.

Men det viktigaste?

Det kan mycket väl vara allt det vi inte älskar med ­Zlatan Ibrahimovic.

Hur kommer vi att komma ihåg Zlatan Ibrahimovic?

Det där är ju en fråga som pockade på lite en dag som i går, när solen sken och Malmö stad avtäckte en cementerad ­minnesplatta med Zlatans namn på, alldeles mellan den nya och gamla arenan.

– Jag är en levande legend. I alla fall i Malmö…, sa Zlatan och flinade som Zlatan flinar.

Det är klart att vi kommer att prata om målen, klart att det kommer att skrivas om de fantastiska matcherna.

Mer då?

Visst, jag är ju övertygad om att han även om hundra år kommer att placeras in i ett bredare sammanhang, som ­representant för en förändring i hur Sverige ser på Sverige och för en ny generation med annorlunda, nya ansikten.

Men det är också mycket möjligt att vi dessutom pekar på honom som ett av de första vinnarpsyken som inte ens brydde sig om att maskera sitt behov av att vara bäst. Härom­dagen pratade Erik Hamrén om unga spelare som ska ­ ”ta sista steget”. Jag frågade honom då om vad det där sista steget egentligen brukar vara.

– Det mentala, sa han. Vad är man beredd att lägga ner för jobb? Är man nöjd med det man har? Där blir jag ­imponerad av en sån som Zlatan.

Och det där är ju faktiskt väldigt sant och intressant.

Zlatan har lärt sig fajtas

När vi debatterade Zlatan Ibrahimovics självbiografi som mest tog, bland annat, Yrsa Stenius upp problemet med Zlatan som förebild; övermänniskoidealet, alfahanne-vurmen.

Stenius fick mycket skit för det, men även om hon sik­tade halvsnett fanns en poäng i hennes resonemang. Ett sam­hälle där alla tänker som, låt säga, Ernst Kirchsteiger kommer ju att flyta finare än ett där alla tänker som Zlatan Ibrahimovic.

Om mina arbetskamrater skulle börja gestikulera mot mig som Zlatan Ibrahimovic gestikulerar mot sina hade jag ­velat slå ner dem (det vill jag ju, allt som oftast, ändå).

Men i den här världen är det där lika mycket en kvalité som en brist.

Zlatan har lärt sig fajtas, han har lärt sig kämpa, han har lärt sig att aldrig någonsin acceptera något annat än att stå överst och titta ner.

Han har, kort sagt, lärt sig ganska mycket av det som krävs för att bli en av världens bästa fotbollsspelare.

I förra veckan gav Carlo Ancelotti en stor intervju i Gazzetta dello Sport. Hans jobb är att göra PSG till ett av världens bästa lag, och han förklarade vad den svåraste biten handlade om.

– Den psykologiska aspekten. Vi måste alla vilja visa hur starka vi är.

Ancelotti förklarade att han inte alls såg Zlatan Ibrahimovic som arrogant, utan som en som kunde styra gruppen, vara den som visade dem vägen.

Jag är lite allergisk mot det där som kallas ”vinnarskalle”, för oftast det betyder ingenting. I nittionio fotbolls­­­- matcher av hundra vinner de som är bäst på att spela ­fotboll, inte de som vill vinna mest.

Väldigt mycket av det som gjort Zlatan Ibrahimovic stor är speciellt för honom, men det alla spelare kan lära sig av honom är att aldrig fuska, för den som fuskar blir inte bäst.

Fredrik Ljungbergs armar for åt alla håll när han var missnöjd med passningsspelet, PSG-backen Jallet vet redan väldigt väl vad Zlatan tycker om hans bollbehandling eller uppspel.

Är det sympatiskt? Klart det inte är.

Är det ett tecken på vad som krävs? Klart det är.

”Jag älskar att vinna”

I morgon möter Sverige Kazakstan i en match som måste vinnas om Zlatan tänkt spela ett sista VM i karriären. Igår fick han lyfta ett svart tygstycke ute på ett torg, så att alla kunde se en stenplatta med hans namn på. ­”ZLATAN IBRAHIMOVIC, FOTBOLL” stod det på den, och ett par hundra malmöiter hade samlats för att skrika och applådera och försöka få en autograf eller så.

– Han är ju en av di våre, sa Sydsvenskans reporterlegendar Håkan Malmström.

Det är han, men han är också sin egen.

Zlatan Ibrahimovic är den som Carlo Ancelotti ­köper när han behöver lära sitt lag att vinna. Jag ­frågade Zlatan om vad det beror på, han tog lång tid på sig med svaret.

– Jag älskar att vinna, jag gör allt för att ­vinna, jag ger mig inte förrän jag vunnit. ­Varje dag försöker jag nå den nivå jag vill nå för att kunna vinna.

– Vad som gör mig till den? Jag har fått spela med mästare så att det har smittat. Framför allt när jag kom till Juventus. Det handlade ­bara om att vinna där, inte om att ha en grym tränings­anläggning eller en fin plan eller ett fint omklädningsrum.

Sedan berättade han om Luciano Moggi. Moggi var en rufflare och fifflare, en machiavellisk sportchef som var lite för smart för sitt eget bästa. Italien minns honom som mannen som satt vid ratten när il calcio sladdade rakt ner i ett etiskt dike.

Zlatan minns honom som någon som lärde honom något.

– Jag frågade Moggi: vi är Juventus, varför har vi inte en fin träningsanläggning? Då sa han: Glöm inte, du har kommit hit för att vinna, inte för att ha det bra.

I morgon leder Zlatan Ibrahimovic lands­laget ut i VM-kvalet. Han kommer att bli förbannad varje gång en passning som går fel, sura varje gång han missar ett skott.

Matchen går mot Kazakstan, den spelas på Swedbank Stadion i Malmö.

Omklädningsrummen är väldigt fina här.

avSimon Bank

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM