VAR en farsot över fotbollvärlden

FOTBOLL

Ett öga med bindhinnekatarr utsöndrar var.

VM i fotboll också.

Efter nästan två veckors VM-tittande vet jag faktiskt inte vilket jag föredrar. 

Vi är inne i läget där grupperna ska stängas, fyra matcher om dagen nu fram till torsdag och på fredag väntar den första spelfria dagen.

Ohyggligt.

Men kanske kan det också innebära ett litet andningshål och tid för eftertanke, lite mindre vardrömmar helt enkelt.

Ett fotbolls-VM är inte bara fotbolls-VM som spelas just nu, det är också alla fotbolls-VM vi har upplevt. 

Careca i dublett, en kvällsmatch i Nelspruit, Radiosporten i en husbil med soppatorsk i Laholm.

Av de åtta-nio VM-slutspel jag minns kan jag inte komma på ett enda som handlat så mycket om domarna som det här mästerskapet.

Domarmisstagen åldras med behag, vad det verkar, och det finns en sak (utöver Staffan Lindeborg) som jag nu har tänkt på varje dag i två veckor.

VAR.

Visst känns det dystopiskt att skriva det med versaler på det viset.

VAR.

Beteckningen på en farsot som är på väg att breda ut sig över fotbollsvärlden.

Foto: MURAD SEZER / X90138

Upplevde en olust

Det stora samtalsämnet så här långt i tv-sändningarna, och i tv-sofforna, har varit det nya videodomarsystemet och det blir förstås en smula ironiskt eftersom visionen med VAR – video assistant referee – är att reducera domarmisstagen och domarna som diskussionsunderlag.

Trots en vettig start på VM och det nya övervakningssystemet upplevde jag en olust.

Mitt i en måleufori högg det till i kroppen på ett sätt det inte gjort tidigare.

Det kanske fanns en offside på någon tv-bild, i en annan vinkel, eller en tröjdragning som såg ojuste ut för att den vevades tillräckligt många gånger och tillräckligt sakta? 

Den sköna känslan över ett mål fick delas upp i etapper och när domaren blåste igång spelet igen, och alla VAR-hot var undanröjda, hade engagemanget avtagit.

Sedan kom Bergs friläge mot Tyskland som borde varit straff, serben Mitrovic som nästan slets itu utan åtgärd från domaren, och Pepe som föll handlöst efter en klapp på axeln mot Marocko utan bestraffning.

Artificiellt och fånigt

Och så – huvudnumret – gårdagskvällens upplösning av grupp B, den japanska tv-showen Spanien–Marocko och Portugal–Iran. 

Domarna sprang i skytteltrafik till sina videokväll-hörnor, viss dramatik infann sig, åtminstone för tv-publiken, men det kändes också artificiellt och fånigt.

Anledningen till att vi har kommit hit, till ”varandet” som vissa kallar det, är en kombination av teknologisk utveckling, storfinans och sinnesslöhet.

I dag kan en tv-konsument sitta framför sin på kredit köpta 40-tumsskärm med en miljard fylliga färger, UHD, 4K, OS och en massa hertz (men utan text-tv-funktion) och se varenda situation vevas om och om igen.

Den ende som (tidigare) inte hade möjlighet att se situation var domaren. 

TV-avtalen säljs för miljardbelopp och det finns förstås inget mediebolag som hostar upp de här summorna utan att försäkra sig om att de kan krama varenda liten sekvens ur sin dyra uppgörelse.

Vi lever också i en tid där en smart telefon gör folk dumma i huvudet, ett missat inkast kan leda till att domaren, domarens fru och hennes nästkusiner hotas till livet om resultatet i matchen inte blir som vissa tänkt sig.

Foto: FILIPPO MONTEFORTE / AFP

Motbjudande

Tillgängligheten, tydligheten och dårskapen har straffat oss med VAR, och jag skulle inte bli ett dugg förvånad om tv-bolagen snart ser en möjlighet att sticka emellan med lite reklam när det ändå finns en lucka och videogranskningen drar ut på tiden. 

Känslan är att vi har målat in oss i ett hörn, öppnat Pandoras ask, skitit i det blå skåpet. 

Nu är det bara en tidsfråga innan vi ser spelare rusa runt och rita tv-rutor i luften för att sätta press på domaren, att det börjar tjatas på domaren att hen borde gå till sin skärm ”och granska”.

Om det finns ett sätt att få en straffspark, eller domaren att tänka om kring ett baklängesmål, så kommer spelare att utnyttja det och jag har svårt att komma på något mer motbjudande än ett gäng flaxande småtjuvar svärmandes runt domaren.

Foto: LUCY NICHOLSON / X90050

Kommer aldrig runt psykologiska aspekten

Fifa, berömda för sin lyhördhet och rättskaffenhet, kommer säkert att utvärdera det här ordentligt efter VM och om de nu bestämmer sig för att det här är framtiden hoppas jag att ansvaret skjuts över till spelare och coacher.

Utöver den fridfulla mållinjeteknologin (som inte stör ett dugg) kanske de ska få utmana domslut, säg ett per match, och att det enbart är vid dessa tillfällen domaren går och tittar på sin skärm.

Förlorar laget utmaningen ska de också förlora ett byte, eller tvingas spela med en man mindre i 15-20 minuter. 

Men oavsett hur mycket videogranskningar vi tar till, hur bra repriser som än erbjuds, kommer vi aldrig att komma runt den psykologiska aspekten.

Att det alltid är mer bekvämt att visa ut den odugliga mittbacken jämfört med storstjärnan Cristiano Ronaldo, att det många gånger känns lättare att blåsa straff för den stora nationen (Sverige-Tyskland är ett bra exempel) än för uppstickaren, att ett massivt tryck från hemmapubliken sätter saker och ting i gungning.

Då har vi inte ens pratat om hur matchernas rytm rubbas och om händelsen som ledde fram till händelsen före händelsen som granskas.

Var går gränsen för vad som är matchavgörande?

Om rättvisa är det viktigaste som finns, vilken sorts rättvisa vill vi då ha? 

Hur mycket är det värt att försöka få allt rätt till varje pris, när det ändå blir fel? 

Att vara eller inte vara, det är frågan.

VM-podden – Laul och Karlsson analyserar 00:27

LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller

avMarcus Leifby