Tyvärr – domaren rånade Liverpool

FOTBOLL

Niva: Det känns extra sorgligt

Foto: Rob Styles i blåsväder.

Blir det bättre om vi tiger ihjäl det?

Om vi låtsas att det inte hade så stor betydelse?

Nej, så här gör vi:

Vi slår fast att matchen mellan Liverpool och Chelsea slutade 1–1 på grund av en katastrofalt dålig domarinsats.

Vi sörjer det ett tag, sedan accepterar vi det och sedan går vi vidare.

Det här är en text som jag helst hade sluppit att skriva.

Jag vill ju inte sparka ner på den som bara vill väl.

Jag vill ju inte legitimera den hotande, hatande mobben.

Jag vill ju inte bidra till att göra ett omöjligt jobb ännu svårare.

Men nu är det som det är – och sanningen är denna:

Liverpool blev rånade på två blytunga poäng i går. De blev bestulna av domaren Rob Styles.

På något sätt känns det extra sorgligt, eftersom allt var så väldigt roligt i början.

Med ett uppjagat Anfield i ryggen gick Liverpool ut och blitzbombade Chelsea, och precis som vanligt fick de också ett tidigt ledningsmål.

Ett tag såg gästerna från London ut som en knatte som förtvivlat försökte hänga kvar vid vingen på ett accelererande jetplan, men Chelsea vore inte Chelsea om det lät matchen fortsätta på det sättet.

Gnagde sig tillbaka

De började spela rakare, de började spela bättre. Långsamt gnagde de sig tillbaka in i en fajt som bara blev mer och mer fascinerande.

Strax före halvtidsvilan började kom så min favoritsekvens av matchen.

En frustrerat frustande John Terry ansåg att Fernando Torres filmade. Några ilskna skrik och några hetsiga knuffar senare var matchen uppe på ett helt annat plan.

Tiominutersperioden som följde var Premier League när den är som allra ilsknast. Pennant bråkade, Terry missade öppet mål, Gerrard tajmade en våldsam satsning fel, hela arenan stod upp och sången var utbytt av ett enda konstant vrål.

– Matchen har blivit lite för

brutal, kommenterade Anders Fredriksson i Canal+.

Modern guts’n’glory

Jag kunde bara inte hålla med. Jag tyckte att det var Premier League när den är som allra bäst, när det moderna kompletterar det traditionella.

Det var den där gamla, leriga guts’n’glory-fotbollen som jag kan sakna så mycket, den här gången utövad av spelare som är så skickliga att de faktiskt klarade av att kontrollera det vanvettiga tempot.

Det var en tio minuter lång fotbollsorgie – men tyvärr blev priset för upplevelsen alldeles för högt.

Efter halvtidsvilan var det uppenbart att domare Styles tagit sig en funderare.

Han visste med sig att matchen befann sig precis på kokpunkten, och bestämde sig för att skruva ner temperaturen.

Följden blev en bedömningsnivå som oannonserat sänkts och en serie avblåsningar som enbart framstod som inkonsekventa.

Styles hade tagit ett dåligt beslut. Han skulle strax begå betydligt värre misstag.

Shaun Wright-Phillips slog ett lågt inlägg från högerkanten. Av någon anledning struntade Florent Malouda mer eller mindre i bollen, och hoppade i stället in i en avstannande Steve Finnan.

Rob Styles dömde straff.

Inte en tveksam straff, inte en tvivelaktig straff – en direkt feldömd straff.

Och sedan, sedan blev det värre.

Blandade och gav

Styles blandade, gav och begick den ena blundern efter den andra.

Han lät frisparksmurar stå fyra meter från skytten, han fick solklara hörnor till inspark och som grand finale tycktes han ge Michael Essien sitt andra gula kort utan att visa ut honom.

Med det här påstår jag inte att Rob Styles var vare sig blind, mutad eller partisk. Jag konstaterar bara att han gjorde en rad exceptionella misstag, och att de nästan enbart drabbade Liverpool den här gången.

Otacksamt slit

Och ja, Chelsea hade säkert kunna kvittera ändå och visst, vi måste bli bättre på att uppskatta alla domares otacksamma slit.

Det är riktiga påpekanden – men den här gången har de inte med poängen att göra.

Ibland har en domare en bedrövlig dag.

Ibland påverkar han en match så mycket att han i stort sett avgör den.

Jag kan inte se hur fotbollen skulle må bättre av att vi förnekar de enkla sanningarna.