Barnsligt förtjust i Gillespies röda

Svennis tar ett jobb och är en fjant. Svennis vinner en match och är en kung. Bringa lite ordning – hur mycket var vinsten i East End värd?

FOTBOLL

BANK: Den gjorde inte Manchester City till ett bättre lag, eller Svennis till mirakeltränare. Den gav tre poäng, lite lugn – och visade en av Erikssons främsta kvalitéer. Ni vet hur premiärer är, de lever sitt eget liv; att kunna tygla nerver är lika mycket värt som bra teknik. Det var, om vi säger så, inte bara City som saknade samspel i helgen. Och då kommer vi till Sven-Göran Eriksson. Han är en av världens lugnaste topptränare, och jag är övertygad om att den sortens lugn smittar. Hur många debutmatcher tror ni Svennis förlorat sedan han lämnade Blåvitt? Noll av åtta. Jag tror inte på slumpen i det fallet, jag tror på lugnet. Och på Elano, naturligtvis.

NIVA: Allt handlar om arbetsro. Två av Citys tre nästkommande matcher är mot Man United och Arsenal, så om de hade förlorat i lördags hade de varit 100 procent piskade att slå Derby på onsdag. De hade kunnat stirra mot en säsongsöppning som givit dem typ en poäng på fyra matcher – och då hade krisen omedelbart varit ett faktum och arbetssituationen hade kunnat bli ohållbar. Själva insatsen bekräftade att Svennis gjort mycket av lite på kort tid, men inte så värst mycket mer. Det var en medioker match. City sjönk ihop ju längre den gick och West Ham höll precis samma nedflyttningsklass som de gjorde under 3/4 av fjolårssäsongen.

Efter 37 sekunders spel dunkar Dave Kitson dobbarna i Evra och får rött kort. Värsta övertändningen ni sett?

BANK: Ni kan den, men den är värd att berätta om igen. Sommaren 2004 värvade Real Madrid Jonathan Woodgate för 200 miljoner. Ett skadat knä och 561 dagars rehabilitering senare skulle han ÄNTLIGEN få göra debut. ”Jag har drömt om det här dag och natt sedan jag kom hit” jublade han. Dessutom låg Real Madrid under strecket efter tre raka förluster. Tänd engelsk mittback? You bet. 25 minuter in på matchen språngnickade Woodgate in 1–0 i eget mål, några minuter senare fick han sin första varning och strax efter paus knuffade han omkull Joseba Etxeberria och åkte ut. Publiken på Bernabéu applåderade Woodgate när han gick av. Han applåderade tillbaka.

NIVA: Övertändning och övertändning – men jag är barnsligt förtjust i det röda kort som Keith Gillespie tog mot Reading i vintras. Omedelbart efter att han blivit inbytt sprang han bort till Stephen Hunt, och sänkte honom med en armbåge. ”Det var mer en fråga om att jag träffade honom med en utsträckt arm. Han funderade på att stanna uppe, men la sig sedan i slow motion”, menar Gillespie. ”Men sedan skrattade han åt att jag fick rött kort, och då blev jag så arg att jag smällde till honom i ansiktet”. Under de tolv sekunder som Gillespie var på planen hann bollen aldrig komma i spel – och formellt sett blev yttern därför utvisad efter noll sekunder. Svårslaget.

Toni gör mål för Bayern München, Bianchi stöter in en boll för Man City. Ska vi äntligen få se italienska anfallare lyckas utanför Italien?

BANK: När Italien vann VM lyfte många fram det som den stora styrkan, att alla spelade i Serie A och hade samma tänkande, samma taktiska DNA. Calciopoli och pengarna spred dem för vinden, nu har vi Toni i Tyskland, Cannavaro, Zambrotta och Abbiati i Spanien, Grosso hamnade i Lyon. Samma sak som var en styrka i VM har gjort att vi haft så (relativt) få lyckade italienska exporter genom åren. Det, och att italienarna är ett folk av calciatori e mammoni – fotbollsspelare och morsgrisar – och att många är båda delar.

Den underbare Luca Toni och den kompetente Bianchi kommer att lyckas utomlands trots att de är italienare, inte tack vare.

NIVA: Nja, jag ställer inte riktigt upp på frågans premisser. För varje Maccarone, Silenzi och Di Vaio finns det också en Zola, en Vialli och en Di Canio. Men okej, problemet för alla sydeuropeiska forwards som flyttar norrut är i tredje hand arbetsbördan, i andra hand fysiken och i första hand tempot. Vare sig Toni eller Bianchi har några problem med de här bitarna, och är så bra att jag är säker på att de kommer att klara sig fint. De som får problem är oftast smått långsamma spelare som föredrar att ta emot bollen, titta upp och placera in den – snarare än att bara instinktivt dunka till på ett tillslag. Såna som Morientes, Milosevic och Mancini.

Till sist, vad var det viktigaste vi missade i helgen?

BANK:Efter att ha erövrat världen med sin fotboll är Brasilien redo för nästa steg – fred på jorden. Beviset finns i Haiti. Efter en blodig revolt var landet utfattigt och i totalt kaos. Kriminella gäng drog runt, det sköts mot soldater på gatorna, kidnappningar var vanliga. Så fick Brasilien ansvaret för en FN-insats och skickade stora trupper. Resultatet är sensationellt, och enligt amerikanska public service-kanalen NPR:s korrespondent är förklaringen enkel: Lokalbefolkningen gillar soldaterna. ”De är ju brasilianare. Haiti är ett fotbollsgalet land och Brasilien är deras favoritlag”. Undrar vad som hänt om vi skickat dit Petter Hansson och Olof Mellberg.

NIVA: Chansen att bli klubbägare. Konceptet MyFootballClub är på väg att ta Championship Manager-upplevelsen till en helt ny nivå. På bara några månader har fler än 50 000 entusiaster betalat 35 pund (cirka 500 kronor) för chansen att leva sin dröm. De insamlade pengarna ska nämligen gå till att köpa en fotbollsklubb , där varje medlem har varsin röst. I ett senare skede ska det röstas om laguttagningar och spelarköp – men just nu röstas det om vilken klubb som ska tas över. York City, Barnet och Accrington Stanley är några av de realistiska alternativen, och konkreta förhandlingar har nu inletts med vissa av klubbarna. Om jag själv är medlem? Kan ni ge er fan på.