Elva torra år försvann i höstregnet – i all evighet kommer tabellen att börja så här: 1. IFK Göteborg

FOTBOLL

GÖTEBORG. En blöt kväll var på väg att bli blötare när Håkan Mild reste sig upp på Kamratgården och sa:

– Vi är inte färdiga än. Det här var bara e t t SM-guld.

Det kan bli mer.

Med spelare som Pontus Wernbloom kan det alltid bli mer.

Efter elva år, hundra sorger, tusen bedrövelser, ett superettan-kval, en rättegång, en sanslös säsong och en lätt-som-en-plätt-match mot Trelleborg:

Guldet har kommit hem till Göteborg.

Den som vill kan argumentera för att Blåvitt inte ens borde spelat i allsvenskan i år, att om Sverige varit Italien så hade fotbollens rättsinstanser skickat dem rakt ner i Superettan efter fifflet och myglet.

Visst, det är noterat. Men i våras satt jag på Stamford Bridge och hörde José Mourinho slå fast en sanning:

– Fotboll handlar inte om vad som är rättvist. Fotboll handlar om vad som blir.

IFK Göteborg fick sin chans, och de gjorde något stort med den.

Att ta sig hela vägen hit, till ett fullsatt Ullevi och en match om SM-guldet, var ohyggligt svårt. Men när de väl var framme var allt så enkelt.

IFK var ett annat lag mot Trelleborg än på Råsunda för en vecka sen; modigare, starkare. Thomas Olsson slog sin första passning rakt av planen, men sedan missade han inget mer. Stefan Selakovic sprang lika ofantligt mycket som mot AIK, men den här gången hade han bollen med sig.

Dramat slut efter sju minuter

Det regnade på höjden och tvären och ibland lite diagonalt, och det blåste en mordisk vind rakt genom skelettet. Planen blev svekfull och farlig, minsta miss blev en omgång rysk roulette.

Den förste som åkte dit var Andreas Wihlborg, som missade bollen i eget straffområde. Pang! så hade den magnifike Thomas Olsson – han som inte dög i Malmö – stulit bollen och skickat in den bakom Marcus Sahlman.

1–0. Sju minuter spelade. 83 kvar, och det där dramat vi hade väntat på åkte hem och sjukanmälde sig.

Djurgården orkade inte i Stockholm, Kalmar var inte nära nog, och Blåvitt manglade sönder ett blekt Trelleborg.

Selakovic snurrade på kanten, släppte hem till Magnus ”Ölme” Johansson som slog bollen stenhårt rakt på Pontus Wernblooms panna. 2–0. 34 minuter. 56 kvar, och Wernbloom sprang som en galen, besatt, blåvit man längs hela kortsidan.

– Som Tardelli -82, sa han.

Och det blev inte mycket mer än så.

Andra halvlek spelades av. Guldet, det artonde, har kommit hem till Göteborg.

Kunde det slutat annorlunda? Ja, gud ja.

Allsvenskan i år var snällare och mer jämlik än ett normalnummer av Bamse. Alla fick vara med, ingen lämnades utanför.

På sju matcher i maj och juni tog IFK bara åtta poäng, och det kan man skylla på individuella misstag om man vill.

Man kan också konstatera att exakt de veckorna, från 23 maj till 27 juni, var de veckor då klubben stod fastsurrad vid skampålen i tingsrätten.

Wernbloom, 21, Blåvitts ansikte

Men Stefan Selakovic klarade sig, och hans lag klarade sig också. De sålde Marcus Berg, men Håkan Mild hittade ett forwardsämne i Pontus Wernbloom och guldtåget började rulla igen.

Det har varit ett nöje att se på.

IFK har byggt en talangfabrik när andra gett upp tanken på långsiktighet, de har satsat på oprövade tränare och hittat rätt, de har avlat fram en tydlig identitet som löper från Roger Gustafssons Änglagård via Håkan Milds Kamratgård, genom Rehns och Olssons spelidé och hela vägen ner i Pontus Wernblooms alldeles för små benskydd.

Spelidén? Rak och enkel. Backlinjen högt och rakt, längre uppspel varierat med passningsspel, en ytterback med i anfallen, hårt arbete och litet risktagande. När det fungerar är det rasande snyggt, när det inte fungerar är det pålitligt.

Blåvitt har fått ett tydligt ansikte igen. Det ser, som av en händelse, ut precis som Pontus Wernblooms.

Om jag ska peka på en enda symbol för detta nya, unga, kaxiga, hårda, högljudda och charmiga Blåvitt så sätter jag fingret i ansiktet på Pontus Wernbloom, 21.

Han har klubben, laget och supportrarna i hjärtat, och det är omöjligt att inte tycka om honom för det.

I går kväll, när allt var klart, var det länge rätt stilla på Kamratgården. Spelare och ledare satt snällt och lastade guldpytt på tallrikar, möjligen skrattade de lite förtjust emellanåt. Men så kom ett stort, flamsigt hästflin in genom dörren och skrek:

– VAD ÄR DET HÄR FÖR JÄVLA FEST?! SM-GULD, SM-GULD, SM-GULD...!

Pontus Wernbloom hade kommit. Festen kunde börja.

Det är inget konstigt med att stämningen är bra i lag som vinner, det är den alltid. Men det stora med årets IFK, och med Rehns och Olssons ledarskap, är att till och med grabbarna i frysboxen slitit för laget.

Andres Vasquez var hetast i världen i en vecka, men hamnade på bänken. Wernbloom var petad bra länge. George Mourad gick från stjärna till iskall.

Men ingen av dem gnällde. Jo, det är klart att de gjorde. Men de sa rätt saker till omvärlden: ”Jag jobbar på, jag gillar klubben, det är bara att vänta på sin chans”.

I går var de framme, allihop. Skyttekungar och bänkspelare kunde titta på en tabell som i all evighet kommer att se ut så här:

1. IFK Göteborg.

2. Kalmar FF.

3. Djurgårdens IF.

Guldet har kommit hem till Göteborg.

Elva torra år försvann iväg med ett elakt höstregn, alldeles nyss.

ARTIKELN HANDLAR OM