Dumheter, FA

FOTBOLL

Wennman: Kaptensvalet är ett skämt

De två mest hyllade engelska tränarna i Premier League just nu är Boltons Sam Allardyce och Portsmouth"s Harry Redknapp.

Big Sam och Geléhallonet.

Say no more.

Vi kan spekulera i evigheter varför en Frank Lampard aldrig är lika dominerande i landslaget som i Chelsea eller varför en massa andra superberömda stjärnspelare tycks tappa allt så fort de lirar med de tre lejonen på bröstet, vi kan se det som universums största gåta (och några gör verkligen det), vi kan kalla spelarna överbetalda eller överskattade eller kanske bara skylla Englands elände på missade straffsparkar och elaka grästuvor.

Vi kan ha hur många teorier som helst om brutna mellanfotsben eller David Beckhams frånvaro eller lagmoralen i stort, men en sak är fullständigt klar:

Englands spelare står närmare världsklass än vad Englands tränare gör.

Det var Steve McClaren som fick jobbet efter Sven-Göran Eriksson. Vi var rätt många då (även i den engelska presskåren) som sa att "det här måste vara ett skämt, mannen är sparkad inom ett år".

FA slog rekord i desperat dumhet när McClaren - som var så HÄÄR nära att få kicken i Middlesbrough - utsågs till Svennis efterträdare.

FA hade kunnat få Luiz Felipe Scolari. FA hade kunnat få Martin O"Neill. Om man bara skött sina kort lite smidigare och smartare.

Men det var dags för en engelsman nu, efter den där konstige svensken, och om jag har förstått saken rätt så var både Sam Allardyce (i första hand) och Harry Redknapp på tal för jobbet. Innan FA slog till med Steve McClaren.

Det säger en del om återväxten, eller ska vi säga hälsotillståndet, i den engelska tränarkåren.

Kreti och pleti-köp

I min värld är Allardyce, McClaren och Redknapp fotbollens Grodan Boll, Kalle Stropp och Plåt-Nicklas.

Jag är full av beundran för den start som både Bolton (stark 2-1-seger i Newcastle i går) och Portsmouth gjort i Premier League. Men det är alltså i Premier League, där du kan köpa kreti och pleti och täta till luckorna med plånbokens hjälp och tuta och köra och hoppas på flyt - innan storlagen som vanligt går i kapp och förbi.

Det är en annan sak att få ett landslag att fungera, där kommer det in lite andra grejer i bilden. Taktisk naivitet straffas obönhörligt. Den som inte har en klar och tydlig spelidé sprider osäkerhet och är torsk. Spelare som skrapas ihop från olika håll och plötsligt ska bilda ett lag måste veta exakt vad de ska rätta sig efter, annars blir det fel.

Inte samspelta

Steve McClaren kanske fattar det nu, efter 0-0 mot Makedonien och 0-2 mot Kroatien.

Hans 3-5-2-experiment mot kroaterna gick naturligtvis alldeles åt h-e, det var liksom fel lag att ställa en ej samspelt trebackslinje mot.

I flera år hörde jag en av mina kollegor, sportchefen Steven Howard på The Sun, tjata på Svennis att han borde använda just det systemet. Med Gary Neville och Ashley Cole som yttermittfältare. Det skulle, enligt Howard, lösa alla Englands problem i ett slag.

Svennis brydde sig inte ett skit om det förslaget, men det gjorde uppenbarligen McClaren. Därmed står vi där med ett engelskt landslag som varken vet ut eller in, som är mer förvirrat och i sämre skick än när Svennis vinkade adjö i somras.

Svennis hade också sina märkliga stunder när han plottrade med laget hit och dit, men han var väldigt bestämd i viktiga kvalmatcher och förlorade aldrig nån av betydelse. Jag tror han kan cirka hundrafemtio gånger mer om fotbollstaktik än McClaren.

Löjeväckande

Man kan fundera ibland om det verkligen är nödvändigt med all den här taktiska misch-maschen vi sysslar med i Sverige, både inom media och i tränarkåren. Det blir lite löjeväckande petnoga beskrivningar av löpvägar och understöd och höga försvarslinjer, det är ju trots allt inte rymdforskning det handlar om, det är fotboll.

Men England skulle behöva en eller annan taktisk nörd för att börja tänka fotboll på ett annat sätt, det är min övertygelse.

Steve McClaren är inte den mannen. För varje match England spelar nu ökar hans företrädares anseende.

Wennman listar

ARTIKELN HANDLAR OM