För Lagerbäck känner man förtroende - som för Posten

FOTBOLL

HAMBURG

Från stripporna och hororna till anti-fascisterna och något slags fotbollsmatch.

Märklig måndag.

Jag tror jag får lugna ner mig med lite Lars Lagerbäck.

Det är när man startar sin laptop och får ett erbjudande om att koppla upp sig mot "nätverket slinky" som man vet att man är på Reeperbahn.

Vi åt lunch i ett nyckfullt solsken, och det var annars rätt svårt att se att det var ett sexdistrikt. Vattenfalls logotyp var i vägen.

Helstatliga Vattenfall säljer el i Tyskland, i går hade de dukat upp en gigantisk scen mitt bland strippklubbarna. Tänk om Jämo hade vetat! Tänk om regeringen fått nys om att Vattenfall är Tysklands tredje största elleverantör! Då hade de stängt av elförsörjningen för vart tredje Fritz, och lärt tyskarna att inte handla med kvinnokroppar.

Om man nu tycker att det är en viktig fråga, alltså.

St Paulis fans tycker det.

På riktigt.

De var skälet till att jag var i Hamburg i går. Eller, officiellt var det för att se Trinidad och Tobago spela sin sista match före VM, men det var Millerntor jag ville åt. Det mytologiska St Paulis tempel, hem för Europas mest antifascistiska, anarkistiska, antisexistiska fans. St Pauli, klubben som har en dödskalle som symbol och sloganen "Non established since 1910", är på dekis. De blev sexa i Regionalliga Nord i år, men gick sensationellt till semi i cupen.

St Pauli är bohemernas, vänsterfolkets och kvinnornas klubb.

När runktidningen Maxim köpte reklamplats på Millerntor protesterade fansen tills skyltarna försvann. Fotboll mot sexism, spontant och utan hyckleri.

Såg ut som Shaft - spelade som Shaft

Matchen mot T&T var en parodi. En auktionssida på nätet hyrde ihop matchen, alla fick varsin Trini-keps och alla höll på båda lagen. Spelarna gjorde entré till AC/DC som alltid, målen firades till Blur som alltid - men annars var det bara b-fotboll.

Roligast var gamle Vålerenga-anfallaren Michel Mazingu-Dinzey, som skaffat kongolesiskt afrokrull och tatuerade vader. Han såg ut som Shaft, spelade som Shaft.

Efter en halvtimme fick han en Shaft-smäll och i paus byttes han ut.

Trinis b-uppställning vann med 2-1, trots att de var värdelösa. Men nu har jag i alla fall varit på Millerntor.

Jag vet inte om Lars Lagerbäck varit där, men det skulle inte förvåna mig.

På morgonen såg jag honom gå runt med armarna i kors på en svensk träning som handlade om det där raka spelet i djupled som ska vinna VM-matcher åt Sverige.

Lagerbäck tycker om politik. Hans favoritbok är Göran Greiders Fucking Sverige, och när han får chansen (som i Patrick Barclays intervju i The Sunday Telegraph) pratar han passionerat om sociala skyddsnät, solidaritetens kris, den nya individualismen.

Lagerbäck den svenska modellen

Ni har förtroende för Lars Lagerbäck, ser jag. Nio av tio svenskar som har en uppfattning tror på förbundskaptenen i fotboll. Det är en otrolig siffra för en kapten som inte nått några enorma framgångar.

Men ni har helt rätt.

Just "förtroende" sammanfattar så väl vad Lars Lagerbäck är. Han är ingen tränare man känner kärlek för, eller passion. Han är ingen som folk döper sina barn efter.

För Lagerbäck känner man förtroende. Som för Posten.

Ingen annan VM-kapten har haft sitt jobb lika länge, väldigt få har en så tydlig linje i sitt ledarskap. Det hänger förstås ihop.

Ett landslag träffas normalt ett par veckor om året, och soffolket får skrika efter spännande lösningar hur mycket de vill - ett lag som har tre dagar på sig att fungera behöver inte överraskningar. De behöver sitt sociala, tekniska och taktiska skyddsnät.

Lars Lagerbäck står för den svenska modellen, och hans största tillgång är konsekvensen. Hans största utmaning är att inte låta systemet strypa Zlatan Ibrahimovic.

Hittills har han klarat balansgången. Ett litet land uppe i norr har kvalat in till fyra raka mästerskap och klarat sig utmärkt i två av tre.

Jag minns en regnig lördag i Zagreb. Jag satt på en uteservering och läste France Football och Sverige skulle möta Kroatien. När jag kom till tabellerna slog det mig att det inte bara var Lagerbäck som var på väg till VM. Samma dag kvalade Svennis in med England, medan Bob Houghton snubblade på sista hindret med Uzbekistan.

Den svengelska modellen hade gått på export.

Nu, på en träningsplan i Bremen går Lars Lagerbäck runt med sina armar i kors, sin kamreraktiga kompetens, sin konsekvens.

I den där Telegraph-intervjun säger han att Englands stora problem är att de inte tar alla motståndare helt på allvar. Så skulle Lagerbäck aldrig göra, han skämtar inte om sina motståndare.

Och ingen skulle nog skratta om han försökte.

Läs mer om svenska landslaget:

Simon Bank