Alfelt: En utländsk tränare ska ta över nu - omedelbart

Publicerad:
Uppdaterad:

GÖTEBORG

Jag hävdar inte att Lars Lagerbäck tvunget ska sparkas.

Jag förstår bara inte varför han ska vara kvar.

Förbundskapten är ett av världens mest osäkra jobb och ska självklart vara så eftersom resultat eller förhoppningar om resultat är det enda som motiverar förtroendet.

Svenske förbundsordföranden Lars-Åke Lagrell sa så här i en intervju i Sportbladet efter sommarens VM-slutspel i Tyskland:

- Lars Lagerbäck är den mest framgångsrika förbundskapten Sverige har haft. Han har tagit Sverige till fyra stora slutspel, det har ingen annan gjort.

Ett uttalande som är en örfil åt Georg Åby Ericson som förde Sverige till en femteplats i VM 1974, en spottloska i ansiktet på Tommy Svensson som tog landslaget till semifinal i EM 1992 och VM-brons 1994 och en ren pungspark på Georg Raynor vars facit är OS-guld 1948, VM-brons 1950, OS-brons 1952 och VM-silver 1958. Raynor var visserligen mer landslagstränare än förbundskapten eftersom ett UK tog ut truppen, men träning och upplägg stod engelsmannen för.

Makthavarna pratar i nattmössan

Att det skulle vara större att ta sig till fyra mästerskap via gynnsamma kvallottningar än att göra resultat i mästerskap är för mig en svårbegriplig folkhemsk Coubertintanke, men i lagomlandet är det 2006 kanske fult att ha större ambitioner?

- Vi tror väldigt mycket på kontinuitet och stabilitet. Jag tror att vi gjort bra resultat tack vare långa förbundskaptenstider, säger Sune Hellströmer i David Tanentsapfs intervju här intill.

Alltid lika intressant att höra makthavare snacka i nattmössan för att glida ifrån uppmaningar på att säga något vettigt. Hitta ett entydigt samband mellan lång förbundskaptensperiod och resultat i den här successionsordningen:

1962-65: Lennart Nyman.

1966-70: Orvar Bergmark.

1971-79: Georg Ericson.

1980-85: Lars Arnesson.

1986-90: Olle Nordin.

1990: Nisse Andersson.

1991-97: Tommy Svensson.

1998-99: Tommy Söderberg.

2000-04: Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck.

2004-: Lars Lagerbäck.

En företagsledare

Tommy Svenssons första stora framgång kom året efter han tillträdde. Lagerbäck har ett år mer än Laban Arnesson som hånats trots att han bara var några futtiga mål ifrån att kvalificera sig till tre mästerskap. Förbundskapteners framgång mäts i resultat även om man uppenbarligen kan värdera resultatens innebörd olika. Framförallt talar resultat aldrig ett entydigt språk om förhållandet mellan skicklighet och tur.

Vi har tack och lov i Sverige länge varit förskonade från en arbetsmarknad som aggressivt rensar ut de som i chefers ögon är mindre produktiva. Men i exempelvis politik eller på chefsnivå i stora företag har makthavare aldrig suttit säkert. Förbundskapten i fotboll är just ett sånt jobb, med den stora skillnaden att miljoner mänskor i Sverige har kunskap nog för att ha berättigade åsikter om chefens kvalitet.

När Svenska fotbollförbundet väljer att inte sparka väljer man att inte förnya. En signal om att kvalificering och avancemang från ett gruppspel är tillräckligt oavsett hur gruppen eller hur matcherna sett ut.

Ingen vågar vara kritisk

Spelarna stöttar Lagerbäck. Självklart. Vem biter handen som föder en? Vem sågar den som har makten att ta ut den trupp man är beredd att gå genom eld för att vara med i?

Värre är att inte en enda tränare i svensk fotboll vågar vara kritisk. Det innebär att en inhemsk ersättare inte är annat än ett byte av namn på förbundskapten. Spelet, upplägget, taktiken - allt blir det samma om igen.

Jag hävdar att en utländsk tränare skulle ta över. Nu omedelbart.

Svensk fotboll behöver impulser. Jag njöt av Leo Beenhakkers fnittriga självbelåtenhet när han lurat Lagerbäck genom att sätta in en anfallare när Trinidad och Tobago fick en man utvisad. I stället för att ösa på framåt backade Sverige.

Det är den fantasin jag vill se på landslagsnivå i stället för självnöjdhet med att vara förberedda med pulsdiagram på egna spelare och kartläggning av motståndarnas löpvägar. Fantastisk noggrannhet men bara verkningsfull ifall den kombineras med fantasi.

Jag följde Tyskland i en vecka innan matchen mot Sverige. Andretränaren Joachim Löw imponerade enormt på mig. Han visste allt om varenda svensk spelares särdrag och spel. Han visste vad svenskarna förväntade sig för match. Och han visste att Lagerbäck inte skulle krossa diamanten och sätta ned Kim Källström bredvid Tobias Linderoth för att stoppa oväntade attacker från ett lag som dessförinnan mest anfallit på vänsterkanten.

Det behövdes bara tolv minuter för Löw och tyskarna att visa hur man använder fantasi för att utnyttja information. Kalla det facittyckande eller vad ni vill, men det var vad som hände i München dagen då "Sveriges bäste förbundskapten genom tiderna" för fjärde matchen i rad inte fick landslagets absoluta nyckelspelare att prestera ens i närheten av vad de har kapacitet för.

Läs också:

Stefan Alfelt

Publicerad:

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.