Fotbollens baksida

FOTBOLL

Mexikanska Inez är lätt att hitta – det är bara att följa drägelspåren

Foto: Inez får av någon anledning stå där inga andra reportrar får stå.

Det är massor med kvinnor på VM-arenorna i Tyskland.

Det samma gäller inte för fotbollsjournalisterna. Damerna är få. Och vilka damer sen"

I karnevalen på VM-läktarna är det nästan lika många män som kvinnor. Tjejerna stöder sina lag och bidrar i allra högsta grad till feststämningen.

Ingen tänker längre på att det inte fanns en tjej bland åskådarna, när Italien vann sitt sista VM 1982. På mitt första VM 1990 gjorde man reportage om tjejerna i publiken. Det var ett nytt fenomen.

Så är det alltså inte längre. Däremot är kvinnliga sportjournalister fortfarande utrotningshotade i VM-cirkusen. Det gäller för de flesta nationer.

10 kvinnor på 300 män

I drevet kring "gli azzurri" går det ungefär 10 kvinnliga på 300 manliga. Man känner sig lite ovanlig. Som en kuriosapjäs i en antikvitetsaffär.

Det är en dubbel situation. Italienare är fortfarande artiga och förekommande mot kvinnor. Det kan alltså ha sina fördelar att vara i minoritet.

Men de är också gammalmodigt macho så man tappar hakan.

-Fotboll är en sport för män, säger till exempel Gianluca Zambrotta som en del av förklaringen till Daniele De Rossis armbåge i ögat på Brian McBride.

Ett sådant uttalande hade man knappast kommit undan med i Sverige utan att bli skälld för mansgris. Det finns ju till exempel någonting som heter tjejfotboll.

Men i Italien är spelreglerna annorlunda. Fotboll är ett manligt mysterium.

Gentlemannaskapet och macho-mentaliteten hänger ihop. Man får göra som italienskorna: dra fördel av underläget.

Som häromdagen när jag ställde Marcello Lippi frågan om Totti skulle spela i den första matchen.

Lippi mulnade först. Men federationens presschef ryckte in:

-Marcello, låt gå för den här gången. Det är ju una signora.

Och jag blev dagens hjältinna, för Lippi svarade på frågan som männen visste var tabu.

Det kändes skönt att få lite yrkesmässig upprättelse. Jag kan ju knappast misstänkas för att vara här för att ragga upp spelarna. Tant Kappan med glasögonen och handväskan.

Det kan dock andra.

I takt med att VM:s stjärnor blivit allt svårare att nå, använder vissa medier unga, snygga tjejer som kuttersmycken för att locka till sig spelarna.

Uppdraget kan tyckas förnedrande, men damerna i fråga deltar med liv och lust.

Sålunda besöks det italienska träningslägret med jämna mellanrum av en mexikansk journalist som heter Inez.

När Inez kommer, blir det total uppståndelse i lägret.

En gång blev Inez faktiskt utkastad, eftersom hon totalt stal föreställningen för "gli azzurri". Fansen gav upp sina hopplösa försök att få kontakt med landslagets spelare och fick foto och autograf av Inez i stället.

Inez har Duisbergs mest välformade rumpa, hon har extensions i sitt blonderade hår, silikon i bröst och läppar, en liten välsvarvad kropp, skyhöga klackar och jättetajta kläder.

Det är lätt att hitta henne. Följ drägelspåret. Det sägs att hon arbetar på en TV-serie som beskriver idrottens rikaste män på djupet.

Det måste väl vara dessa djuplodande ambitioner som gör att Inez kommer så mycket närmre än alla andra.

Tänk, på Italiens match mot USA stod Inez på planen! Mina erfarenheter från TV säger mig att journalisterna ALDRIG får stå med fotograferna vid plankanten.

Men Inez fick.

-Hon har bra argument, säger en italiensk journalist som är lika förtröden som jag.

Möjligen är "gli azzurri" och deras anhang särskilt tacksamma offer för denna strategi. Då och då får Inez konkurrens. Häromdagen dök det upp en liten nätt schweiziska med midjelångt kastanjebrunt hår, vråldjup urringning och hotpants. Om Inez är Brigitte Bardot, var schweiziskan Lolita.

Två drägelspår den dagen.

Inez var lite, lite sur.

Bara unga och vackra

För de 300 manliga sportjournalisterna sätter Inez och hennes kollegor guldkant på arbetsdagen. Italienarna älskar skönhet "an sich". För övrigt är det bara unga, vackra tjejer som gör karriär i sportjournalistiken i Italien. Många av dem är jätteduktiga, men det kommer i andra hand.

Och detta innebär naturligtvis att det kommer att dröja länge innan det blir lika jämn könsfördelning i press-centret som på läktarna. För skönhet växer som bekant inte på träd.

10 snyggingar på 300 fula gubbar, det går väl ihop statistiskt, antar jag.

Kristina Kappelin ([email protected])