Bank: Har inte råd med sådana presenter i VM

FOTBOLL

Försmak av VM, en känsla av allvar, en match som var ett exceptionellt bra test för att vara träning.

En bra sak: Med tre månader till VM har Sverige en grund att bygga på.

En bra sak till: Det är bättre att Sverige slarvar in slutsekundsmål nu än i Ryssland.

Det är som det är med patriotism, med nationalistisk stolthet. Det finns alla sorter, från harmlöst flaggviftande till exkluderande idioti.

Den här gången, en marsmatch i Solna 2018, fick vi en nationalism som var fullsatta läktare med en tredjedel färgad i vitt och rött, stolta chilenos som trummar igång pulsen så att det känns som tävling: vamos chilenos, que esta noche tenemos que ganar.

Tusentals svenskar med rötterna på andra sidan jordklotet, många av dem fick sina nya liv här när de flydde undan Pinochets mordmaskin och Sverige öppnade en dörr.

Och ja, det är sådant som gör mig stolt över mitt land.

Drog och köpte tidningen

Ett par, tre timmar före match slog jag en lov runt arenaområdet, och det räckte att tänka bort kylan för att få för sig att det faktiskt var VM som väntade. Färger, flaggor, ett stråk av allvar, som att något stod på spel.

Det var precis så som Sverige närmade sig matchen också.

Chile, med alla sina världssstjärnor och all sin talang, gick in och vräkte på offensivt, slarvade defensivt, och testade Sverige från minut ett. Sverige? Tja, det här var inte de VM-klara jättedödarna som klev in och satte ner foten direkt. Det här var det defensiva, reaktivt kontrollerande Sverige som mest försökte undvika att sätta fötterna fel.

Chile har fortfarande små ekon av Bielsa/Sampaoli-flexibiliteten, men nu handlar det nästan bara om hur Arturo Vidal använder sin totala frihet. I ena anfallet var han högerback, i nästa var han toppanfallare, i ett tredje tog han en sväng ner till Solna centrum och köpte tidningen.

Mot det positionsfyrverkeriet ställde Sverige upp ett toklågt 4-4-2, förstapress fem–tio meter in på egen planhalva. Efter 20 minuter ställde sig Vidal med foten på bollen som siste man, stirrade på Ola Toivonen och slog ut med armarna demonstrativt.

– Vafan, ska ni inte kliva på mer än så här?

En minut senare pressade Edu Vargas Kristoffer Nordfeldt till en bra räddning. Två minuter senare plockade en ohotad Vidal upp andrabollen efter hörnan och stoppade upp den i höger kryss.

– Vi ska till VM, det ska inte ni! sjöng en gul läktare, och det var en påminnelse som behövdes.

Det var ju inte så det såg ut, det var inte så det kändes.

Men det kändes likafullt som en försmak.

Sitter på en nollgradig bänk

I VM är det ju så här matcherna kommer att se ut, det är så här utmaningarna kommer att vara.

Ligg lågt, ligg rätt, tryck på rätt sorts press- eller kontringsknapp i precis rätt ögonblick.

Allt var inte bra den här gången, särskilt inte i inledningen. Gustav Svensson låg där som en extra mittback, bakom en fritt rusande Sebastian Larsson, och det dröjde nästan en halvtimme innan de lyckades suga in och fördela boll för första gången. Viktor Claesson gjorde för lite av de chanser han fick, slarvade med inlägg och tappade bollen. Och någon gång kunde man se att Kristoffer Nordfeldt (som är väldigt trygg och modig med fötterna) inte riktigt är samkörd med sina mittbackar.

Men ändå. Trots allt.

Trots ett nytt innermittfält, trots en reservmålvakt, trots en nygammal vänsterback och väldigt många spelare med väldigt lite speltid… så fanns det en grund att stå på.

Sverige behövde bara ett par sekunder på sig för att klapp-klapp-kvittera Chiles 1–0. Emil Forsberg till Ola Toivonen till Forsberg till Claesson till Toivonen och så ett målskyttsvristskott som om han gjorde sådant till vardags.

Det gör inte Ola. Han sitter på en nollgradig bänk till vardags, men det märktes inte alls, och herregud som han måste ha behövt det där målet.

Bjöd på en master class

Inför matchen undrade jag hur många bitar man skulle kunna plocka bort ur Janne Anderssons lagbygge utan att det rasade.

Svaret på det är jag i det stora hela nöjd med.

Mot ett Chile som var mer intresserat av att anfalla än att arbeta defensivt stod Sverige upp, och det var inte särskilt svårt att se vilka delar de lutade sig mest mot. Mittbackarna, förstås, men det visste ni. Sebastian Larssons dynamik. Ola Toivonens sensationellt välbevarade bolltouch och mindre sensationellt bibehållna spelintelligens. Och så Emil Forsbergs trippande, trixande, tekniska små fotbollsfötter.

När Sverige spelar så här, med två djupt sittande innermittfältare, blir det ännu viktigare att Forsberg klarar att ge alternativ högre upp, och mot Chile gav han det och mycket mer därtill.

Det här var en master class av en europeisk toppspelare. Stor fotboll i ett litet format.

Dessutom – och det är intressantare med tanke på VM – upplevde jag att Martin Olssons konkreta, atletiska kantoptimism gav Sverige en offensiv bredd där utanför Forsberg som jag stundtals saknat med Ludwig Augustinsson.

Olsson fyller på utan att tveka, och räknar med att han ska hinna tillbaka. Nästan alltid gjorde han det.

Janne Andersson lät sin startelva spela vidare i 80 minuter, det här skulle inte bli någon urvattnad träningsmatch och blev det inte heller. Visst, stundtals påminde det om en praktisk teoriövning, med positions-ambitiösa svenskar som stod rätt-rätt-rätt och förde taktiska samtal ute på planen. Ibland glömde de bort aggressiviteten.

Allt var inte bra, men det var en alldeles perfekt VM-träning.

Jag antar att Janne Andersson stör sig på Chiles 2–1-mål i slutsekunderna, det där som kom efter att Johan Larsson hamnat fel och halkat, Alexis dykt in i straffområdet och att debutanten Marcos Bolados rakat in returen. Den sortens presenter kommer Sverige inte att ha råd med i Ryssland.

Men så dags kan vi hoppas på att Albin Ekdal är tillbaka, att Jakob Johansson hunnit fram, att Robin Olsen läkt som han ska.

Utan dem ser grunden ut så här, med tre månader kvar. Det är inte så illa.

Så lottades fotbolls-VM – grupperna och spelschemat 00:30
ARTIKELN HANDLAR OM