Från slummen till drömfinalen

FOTBOLL

Bank:"Titi" och "Dinho" - gatans hårdaste, vackraste män

PARIS

Henry mot Ronaldinho, drömfinalernas drömfinal - hur närmar man sig en sådan match?

Jag åkte till en skabbig liten fotbollsplan utanför Paris, den var inte mycket att titta på.

Men det var här som Thierry Henrys dröm började.

Foto: Giganterna Arsenals Thierry Henry och Barcelonas Ronaldinho ställs öga mot öga i Champions League-finalen i Paris i morgon. Båda har gjort en imponerande resa.

Husen har tappat sin färg någonstans mellan grått och beige, de är fem våningar höga och har fundament i rött tegel. Ett grabbgäng sveper förbi med hiphopkläder och höga röster och jag undrar vad jag gör här egentligen.

Det var en så vidrig måndagsmorgon, jag fick gå upp innan jag gick och la mig. Sedan satt jag i taxi, på flygplan, i taxi igen, på tunnelbanan, pendeltåg och så buss fyra från Bures-sur-Yvette.

Och, nej, man åker inte till Les Ulis på semester.

Jag är i Paris för att se Arsenal möta Barcelona i klubbens största match någonsin. Champions League-finalen spelas i morgon kväll kvart i nio, på mäktiga Stade de France halvannan mil norr om Paris.

Kontroll - inte extas

Arsenal-Barcelona låter förstås som en enda stor chokladpralin, men jag tror inte på fyrverkerier. Arsenal vet att om de öppnar flodluckorna så kommer de att vakna upp i engelska kanalen med en fruktansvärd huvudvärk. Wenger har samma rutiner som under hela slutspelet (Arsenal åker så sent som möjligt och de tränar inte på matcharenan) och tänker använda samma strategi.

Kontroll, inte extas. Enligt tidningarna står det och väger mellan Rob Pires och Fredrik Ljungberg, men Wenger kan inte peta Fredrik. Han är född till att spela sådana här matcher. Arsenal kommer att vilja kontrollera matchen, utan att ha bollen särskilt mycket. Krympa ytor, stänga mittfältet - och lita på snabba, smarta fötter vid rätt tillfällen.

De smartaste sitter på nummer 14.

Det låter som en vulgär ytlighet, men för en gångs skull tror jag den stämmer: Det här kan bli en final mellan Thierry Henry och Ronaldinho.

Blir det som jag tror, en kontrollerad final, så handlar allt om vem som först får utrymme för ett moments genialitet.

Henrys Paris är annorlunda

Barça har fler genier än Arsenal, men det är "Dinho" och "Titi" som är de enda ur geniernas högsta kast.

Båda kommer hem.

I France Football berättar Dinho om att det väller in sms från hans gamla Paris-kompisar som vill att han ordnar biljetter till matchen. Jag såg honom när han spelade för PSG, han var tanigare då, både i psyket och kroppen. Det var en stor omställning för en ensam liten kille från Brasilien att åka över till Europa.

Ronaldinho botade ensamheten med att förlänga sina semestrar och skylla på tandläkaren, eller så drog han ner till Avenues de Ternes och stripporna på Stringfellows.

Ronaldinhos Paris var (fotbolls)pubertet och miljontals euro i fickan. Thierry Henrys Paris är annorlunda.

Det är därför jag åkt taxi, flygplan, taxi igen, tunnelbana, pendeltåg och buss fyra från Bures-sur-Yvette.

"Möter aggressivetet"

Les Ulis, eller det lilla området som kallas Bosquet, är en värld som ligger tre och tusen mil från det Paris där fyllekåta affärsmän beställer hundraeuros knädanser av halvnakna flickor.

De stora förortskravallerna exploderade aldrig här, men Les Ulis är en ganska typisk Paris-förort, konstruerad som ett miljonprogram 1977. Henrys födelseår.

Här finns betong, invandrare, kriminalitet, ett stort kulturcentrum som döpts efter Boris Vian (en underbar, språklig revoltör), en simhall som är på väg att byggas bredvid ett gigantiskt köpcentrum. Här och var står skyltar med en slogan om att bygga om och bygga nytt, "Redessinons notre ville".

När solen skiner som i går - och särskilt när man får sitta med värmen i ansiktet och läsa ett pretentiöst Zidane-dokument i senaste numret av Les Inrockuptibles - är det lätt att tro på det. Som om det var här satsningarna fanns, som om inrikesministern aldrig hetat Nicolas Sarkozy och aldrig sagt att det bästa sättet att svara på förortens missnöje var med en högtryckstvätt.

- Man möter alltid aggressivitet på gatan, det är därför man blir hård. Det finns ingen bättre skola.

Det är Thierry Henry som säger så. Han drar en linje mellan sig själv och Wayne Rooney, och om det är en bild som är svår att ta till sig så faller den på plats när jag går genom Les Ulis, från lekplatsen bakom Ecole Primaire Bosquet till Titis gamla hus, från köpcentrat till planen där han brukade spela som liten.

Även om hårdheten ser annorlunda ut när han spelar så måste den finnas i Thierry Henry också. Och i Ronaldinho. Annars hade de aldrig gjort upp om Europa på Stade de France i morgon kväll.

"Kunnat varit brasse"

- Det handlar om ilska, när jag ser Rooney ser jag en spelare från gatan. Ronaldinho är också en spelare från gatan. Man kan inte lära ut det, säger Titi Henry.

Les Ulis är ingen brasiliansk favela, men den ligger tre och tusen mil från det flashiga Paris och Ronaldinho ser sig själv i Henry också.

- Han hade, med sin enorma teknik, kunnat vara brasse", säger han.

I morgon möts de, Ronaldinho och Thierry Henry - världens två bästa spelare, i klubbfotbollens största final.

Utanför köpcentrat i Les Ulis har någon tejpat upp stenciler, en inbjudan till en demonstration för att fira minnet av slutet på slaveriet och människohandeln i Afrika.

På Stade de France, i morgon, kommer gatans hårdaste, vackraste män återigen att bevisa att alla världens möjligheter ligger öppna även för dem som kommer underifrån.

I alla fall om de kan dribbla.

Här är stjärnornas väg till Champions League-finalen

Simon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM