Hela fotbollens bäst bevarade hemlighet

Damfotbollen var större än herrfotbollen – nu är frågan vem som ska betala skulden

avPatrik Brenning

Det kallas ”fotbollens bäst bevarade hemlighet” – för visste du att damfotbollen en gång var mer populär än herrfotbollen?

Det här är historien om vad som var, vad som kunde ha blivit och en brinnande fråga.

Vem ska betala herrfotbollens skuld till damfotbollen?

”Jag vet hur det känns att bli hånad av killarna för fotbollens skull, för att du inte är tillräckligt bra eller för att du helt enkelt är bättre än vad de är, att någon säger till dig: varför spelar ni inte med mindre plan, med mindre mål och en lättare boll. Jag vet hur det känns när klubben eller tränaren inte stöttar dig eller står bakom dig. jag vet exakt hur det känns. Orättvisa gör ont. Hade jag stått här i dag som man, med den karriär jag haft, skulle jag aldrig oroa mig ekonomiskt igen, inte mina barn heller. Vi spelar för att vi älskar sporten, vi spelar för livet. Därför vill jag säga till er tjejer: sluta aldrig att spela fotboll, sluta aldrig att kämpa för jämställdhet och känn ingen tacksamhetsskuld. Vi är värda så mycket mer.”

På många sätt ekar Nilla Fischers tal från Fotbollsgalan fortfarande mot svensk fotbolls låga tak. Det är bara ett par veckor sedan herrlandslagets förbundskapten Janne Andersson kände sig förmanad att påpeka att han inte är ekonomiskt oberoende och han blev då samtidigt bara den senaste i raden att uttrycka en åsikt kring Fischers tal.

Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN
Nilla Fischer på Fotbollsgalan.

”Kan du ta det en gång till?”

Nilla Fischer bad om rättvisa men många tolkade också landslagsveteranens tal som en vädjan om mer pengar. En av dem var herrlandslagets lagkapten Andreas Granqvist som avslöjade att herrarna nu gett upp inkomster i sitt landslagsavtal för att damerna ska få mer, något förbundet snabbt dementerade och sedan var den gamla debatten i full gång igen.

Den om rättvisa och marknadskrafter. Den som enligt många har ett så enkelt svar: Att fotbollen är en marknad där de anställda får vad de förtjänar. Drar du mycket publik får du mycket pengar. Drar du mindre publik får du mindre pengar. Enkelt.

Men tänk om damfotbollen var större än herrfotbollen. Tänk om det var damerna som lockade 73 000 åskådare till sina matcher, fyllde arenor så till bredden att 14 000 personer blev ståendes utanför och tänk om herrfotbollen stal allt det.

Tänk om. För det är sant.

– Kan du ta det en gång till, säger fotbollslandslagets och Bayern Münchens anfallsstjärna Fridolina Rolfö när hon får höra det.

Om jag säger att damfotbollen var större än herrfotbollen för 100 år sedan och lockade 70 000 personer till arenorna i England, vad säger du då?

– Häftigt! Om det stämmer att det var så. Det har jag inte hört men det vore häftigt om även damfotbollen har kunnat vara på den nivån och varit så populär. Det är roligt att höra att det är möjligt, säger Rolfö.

Det kallas med rätta för fotbollens bäst bevarade hemlighet och det är hög tid att alla lär känna den nu.

Tog herrarnas plats i fabrikerna

Häromåret visades dokumentären ”When Football Banned Women” i Storbritannien. Det är en till precis lika stora delar fängslande som sorglig historia om en period i brittisk fotboll som tystats ner, gömts och glömts bort.

Den handlar om Dick Kerr Ladies FC och lagets anfallsess Lilly Parr. Ett kedjerökande och öldrickande praktexempel till elitidrottare som omkring 1920 var Storbritanniens största fotbollsstjärna. Det sägs att hon sköt så hårt att hon en gång bröt en ribba och en annan gång handleden på den manlige målvakt som påstod att hon aldrig skulle kunna sätta en straff på honom.

Det här var under åren när första världskriget tvingat männen ur landet och kvinnorna ur hemmen. På ammunitionsfabriken Dick Kerr & Co i Preston behövdes arbetskraft och med männen krypandes i skyttegravar över Europa var det kvinnorna som fick ta över. Arbetsuppgifterna var tunga och enformiga och skapade ett behov av en aktivitet som kunde stärka arbetarnas sammanhållning och moral. Precis som för männen blev en naturlig plats för detta fotbollsplanen.

Efter att kvinnorna besegrat ett lag med män i en internmatch på fabriken grundade kontorsarbetaren Alfred Frankland damlaget Dick Kerr Ladies FC och 1917 spelades den första organiserade matchen mot ett lag från en rivaliserande fabrik i St Helens. 10 000 åskådare kom för att se mötet där alla intäkter gick till välgörande ändamål – men ingen av de närvarande kunde förmodligen ana vilken typ av revolution som i samma ögonblick sattes igång.

Bodde på fina hotell och umgicks med filmstjärnor

Det är lätt att tro att kvinnorna fick ta plats på den stora fotbollsscenen som vikarier för de stridande männen men faktum är att damfotbollen i Storbritannien bara blev ännu mer populär när de sårade soldaterna började strömma hem igen. Behovet av fotbollen som moralhöjare var efter krigsslutet 1918 enormt i det ekonomiskt pressade landet och de pengar damerna samlade in blev samtidigt livsnödvändiga för många sårade soldater och familjer till stupade krigare. Med det ökade både antalet matcher och spelarnas popularitet i raketfart.

Foto: GETTY IMAGES
Dick Kerr Ladies FC.

1920 spelade Dick Kerr Ladies 30 matcher, gjorde 133 mål och hejades fram av hundratusentals supportrar under sin turné genom Storbritannien. 27 000 kom för att se dem i Barry, 33 000 dagen efter när de kom till Bolton och i december 1920 sålde laget ut Goodison Parks 53 000 stolar med ytterligare 14 000 olyckliga Liverpool-bor ståendes utanför utan biljett. Allt bevakades flitigt och med stor respekt i den brittiska pressen.

Mellan matcherna bodde spelarna på fina hotell och umgicks med såväl höga politiker som berömda filmstjärnor i den brittiska societeten innan de också började turnera runt i Europa som Englands inofficiella landslag. Totalt samlade Dick Kerr Ladies under den här perioden in motsvarande 115 miljoner kronor till välgörande ändamål men allt det här vet vi nästan uteslutande tack vare mittfältsmotorn Alice Woods dagbok.

För samtidigt som herrarnas engelska fotbollshistoria finns nedtecknad och stolt framställd på arenor och i museer har damernas tystnats ner. Den del som inte redan har censurerats eller förstörts alltså. För det fanns – och finns fortfarande – starka krafter som inte vill att kvinnor ska spela fotboll.

Sparkades ut från arenorna

Det fick Lilly Parr och hennes lagkamrater erfara den 5 december 1921 när det brittiska fotbollsförbundet FA tog det ödesdigra beslutet att porta damerna från alla förbundets anläggningar. Allt Dick Kerr-spelarna och deras konkurrenter byggt upp raserades över en natt när damerna sparkades ut från Englands fotbollsarenor för att istället förpassas till hundkapplöpningsbanor, parkeringsplatser och allmänna parker.

Snart 100 år senare kämpar damfotbollen fortfarande för att hämta sig från det cyniska mordförsöket.

Den vaga officiella förklaringen från FA var att fotboll ansågs olämpligt för kvinnor samt att det förekommit klagomål kring hur stor del av de inspelade intäkterna som gick till välgörenhet. Det finns samtidigt flera andra teorier till det egentliga skälet bakom beslutet.

En är att damfotbollen blev för stor och stal resurser och uppmärksamhet från herrarna men den teori som presenteras i dokumentärfilmen går ännu längre. Där påstås det att damfotbollen blev så populär att den inte bara hotade etablissemanget inom fotbollen – utan i hela samhället.

Fruktade en revolution

I den politiska osäkerhet som rådde efter första världskriget växte sig en mer radikal brittisk arbetarklass allt starkare. Kolarbetarna tog kamp för sina löner vilket ledde till att staten i mars 1921 stängde gruvorna. Samtidigt hotade ytterligare över två miljoner arbetare inom järnvägen och transportsektorn att följa i en sympatistrejk som hade frusit hela den brittiska industrin.

Den brittiska regeringen kämpade för att undvika en samhällskollaps samtidigt som de arbetslösa kolarbetarna och de två miljoner andra arbetslösa brittiska männen gjorde något helt annat. De gick på damfotboll.

Dick Kerr Ladies började skänka sina insamlade pengar till de strejkande arbetarna istället för sårade soldater och blev i samma ögonblick en bricka i samhällskampen. I en tid när hela världen skakade fruktade Storbritanniens politiska etablissemang en revolution och damfotbollens samlande kraft blev nu ett hot. Den var progressiv och kraftfullt. Stor och klassorienterad. Revolutionär och därför farlig.

Ett beslut senare var den förbjuden.

Dick Kerr Ladies valde att bekämpa fotbollsförbudet genom att åka på en ny utlandsturné till Kanada och USA men när de kom fram sjönk moralen snabbt. Kanada hade efter påtryckningar från det engelska fotbollsförbundet ställt in alla evenemang och i USA fick de brittiska damerna bara möta herrlag.

Det skulle dröja 50 år innan förbudet 1971 lyftes men när damerna till sist tilläts spela fotboll igen tvingades de inte bara börja från noll. De tvingades börja från minus.

Svenska datumen i linje med de brittiska

Det brittiska förbudet mot damfotboll, om inte födde så i alla fall understödde, stereotypen att fotboll bara är till för män. En uppfattning många tjejer tvingas slåss med än i dag.

Englands tidigare lagkapten Casey Stoney, i dag tränare för Manchester Uniteds damlag, säger i dokumentären att hon brukade hemlighålla att hon spelade fotboll under sin uppväxt för att slippa dömande ord och negativa kommentarer. När ett antal flickor i ett av St Helens flicklag av i dag i dokumentären ombeds berätta om sina favoritspelare nämner alla tjejer också uteslutande män.

Men vad har det här med världsfotbollen att göra? Vad har det med Sverige att göra? För här har ju damfotbollen aldrig varit förbjuden. Det räcker egentligen att titta på datumen för att förstå det täta bandet mellan det brittiska förbudet och damfotbollens sena framväxt i Sverige.

1918 spelades den första dammatchen i Sverige inför 500 betalande åskådare men kritikerna var många. I svenska tidningar fördömdes företeelsen och när det brittiska förbundet 1921 förbjöd damer att spela uttryckte sig den svenska tidskriften Idrottsbladet positivt till beslutet.

De kommande årtiondena behandlades damfotbollen som en slags lyteskomik där kvinnliga lag tvingades möta gubblag eller politiker i rena uppvisningsmatcher. Det dröjde ända till 50-talet innan det första organiserade seriesystemet för damer kom igång och till 1968 innan ”damallsvenskan” såg dagens ljus. I början 70-talet blev damfotbollen sedan till sist en del av Svenska fotbollförbundet. Datum nästan helt i linje med de brittiska.

Den 25 augusti 1973, två år efter det brittiska fotbollsförbundets beslut att tillåta damfotboll igen, spelades den första officiella landskampen för ett svenskt damlag.

Gapet till herrfotbollen växer

Storbritannien var och är på många sätt fortfarande den stora fotbollsförebilden och det var också därifrån sporten kom till Sverige från första början. Liksom till Brasilien, den andra nationen efter Storbritannien som kanske allra starkast förknippas med fotboll.

Där förbjöds damfotbollen 1941 och blev inte tillåten igen förrän 1979. Under de sista fem åren av det brasilianska damfotbollsförbudet styrde då landet dessutom hela världsfotbollen genom dåvarande Fifa-presidenten João Havelange. Han styrde alltså Fifa trots att bara hälften av hans egen befolkning fick spela fotboll.

Än i dag kämpar såväl brittiska som brasilianska och svenska tjejer med fördomar och kritik mot deras fotboll men de gör det glädjande nog för första gången sedan 1920-talet i vad som ändå kan kallas för medvind. Om än fortfarande i form av en lättare bris.

De största fotbollsklubbarna i England har under de senaste åren startat damlag och med det har omsättningen i sporten ökat. Förra året var också första gången det klassiska fotbollspriset Ballon dÓr också fick en kvinnlig pristagare. Problemet är bara att männens omsättning och löner stiger ännu mer vilket gör att klyftan mellan könen ändå bara fortsätter att breddas. Allt påeldat av de största fotbollsorganisationerna Fifa och Uefas egna ekonomiska system.

Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN
Fridolina Rolfö.

I fotbolls-VM i sommar kommer damerna slåss om en total prispott på 455 miljoner kronor. Herrarnas motsvarighet till mästerskapet 2022 ligger på 3,3 miljarder.

”Skulle vara där herrfotbollen är”

Men vad hade hänt om damfotbollen inte hade förbjudits 1921? Vad hade hänt om den fått fortsätta växa från positionen då den faktiskt var mer populär än herrfotbollen?

– Gissningsvis skulle den vara ungefär där herrfotbollen är i dag. Om man hade fått jobba vidare på det tror jag att det hade sett mer likt ut än det gör i dagsläget, säger Fridolina Rolfö.

Hur känns det för dig som elitspelare i dag att tänka att det hade kunnat vara så?

– Det är klart det hade varit en dröm att få spela framför fulla arenor varje match. Man får uppleva det nu också men inte lika ofta som en herrspelare. Det hade varit jättehäftigt. Jag är otroligt tacksam för att få spela fotboll på heltid men det hade nog gett ännu mer motivation att få spela inför så mycket folk och få samma förutsättningar som en herrspelare får.

Rolfö säger att hon upplever att hennes klubb Bayern München och de andra storklubbarna ute i Europa nu hela tiden tar små steg åt rätt håll. Men skillnaderna mot herrspelarnas vardag i samma klubbar är fortfarande enorma, inte bara gällande publiksiffror och löner.

– Det finns så klart saker som anläggningar och planer som också hade kunnat vara superbra som herrarna har det men det är något man jobbar med. Man kan inte få allt på en gång utan man får ta små steg framåt hela tiden. Det känner jag att klubben tar och det är det viktigaste.

Englands tidigare lagkapten Casey Stoney är i dokumentären samtidigt säker på vad som måste göras för att damfotbollen ska kunna lyfta till samma nivå som på 1920-talet igen.

– Det som krävs nu är enorma investeringar i damfotbollen för att vi ska nå tillbaka till den där nivån, säger Stoney.

Men vem ska betala? Vem ska ta ansvar för herrfotbollens skuld till damfotbollen?

Överbevisat naturlagen

Nilla Fischer talade lika mycket om attityder som om pengar i sitt brandtal på Fotbollsgalan. Hon avslutade det med darrande röst och en uppmaning till alla män i lokalen och framför tv-apparaterna:

– Och alla ni pojkar, killar och framför allt män: det är dags att komma in i matchen för jämställdhet är något som gynnar oss alla men det är något som vi måste göra tillsammans. Och helt ärligt: we have no more fucks to give. Tack!

Ett första steg mot det kan kanske i alla fall vara en attitydförändring. En utradering av uppfattningen att herrfotbollen som naturlag är större och mer populär än damfotbollen. Att det alltid varit så och att det alltid kommer förbli så.

Det är nämligen en naturlag Dick Kerr Ladies redan överbevisat. De bevisade att damernas fotboll inte bara kan vara stor utan att den till och med kan vara störst. Som tack tystades de ner och raderas ut från fotbollshistorien.

Kanske bara hade hetat fotboll

Ingen vet hur dagens fotboll hade sett ut om damerna fått fortsätta på samma villkor som männen efter 1921. Kanske hade damerna varit störst, kanske hade männen gått om ändå. Eller så är det en jämförelse vi i så fall inte ens hade gjort.

För om damfotbollen aldrig förbjudits hade de stereotyper och normer som delat upp fotbollen i ett vi och dem kanske aldrig bildats eller fått fäste. Kanske hade vi då sluppit tala om en sport som två, damfotboll och herrfotboll. Då hade det kanske bara hetat fotboll. Som friidrott, simning eller höjdhopp.

Och kanske hade dagens unga fotbollsälskare då haft lika många kvinnliga som manliga idoler. Kanske hade vi talat lika varmt om Lilly Parr som om Pelé och haft arenor döpta efter Alice Woods precis som efter Santiago Bernabéu.

Nu är det inte så.

När Alice Woods barnbarn fick reda på att deras mormor varit fotbollsstjärna trodde de knappt sina öron. Men 90 år gammal visade hon dem att hon fortfarande kunde jonglera – i trädgården med ett par klackskor på fötterna och en gammal fotbollsmedalj om halsen.

1921 förbjöds hon att spela fotboll men fotbollen var ändå aldrig längre ifrån hennes hjärta än guldmedaljen på hennes bröst. Där hängde den i alla år som ett skinande tecken på att kvinnor kan och som ett av få överlevande bevis på fotbollens bäst bevarade hemlighet.

När damfotbollen var större än herrfotbollen.

ARTIKELN HANDLAR OM