Det viktiga är att vi vinner med 10–0

Bergström: För en sekund är det som att vi enas

avKristoffer Bergström

Publicerad:
Uppdaterad:

Det viktigaste är inte att vinna.

Det viktigaste är inte att spela bra.

Det viktiga är att klå Lettland med 10–0.

Gör mig till förbundskapten och jag får sparken inom fyra dygn. Jag kommer böla som Lille Skutt över uppsägningsbeskedet, men i bedrövelsen fatta det förnuftiga i att göra sig av med en så usel ledare.

Ett: jag kan inte vissla.

Två: jag är taktiskt enkelspårig.

Tre: jag sätter inte mål som stärker gruppen, som sporrar, utan enkom sådana som pressar och oroar.

Uddamålet hitan och ditan...

Räck mig magnettavlan när Sverige i dag inleder EM-kvalet borta mot Lettland och alla pilar riktas mot motståndarburen. Glas och Eriksson stormar framåt, Jakobsson utmanar, Kosse sticker in bollar, Blackstenius är förbjuden att spela felvänd. Uppdraget blir att vräka in tio bollar.

Det är inte fullt ut realistiskt och korkat psykologiskt. Kraven riskerar att lamslå gruppen om det råkar vara mållöst i paus. Men det finns ändå en poäng med att gå för tvåsiffrigt.

Lettiskorna förlorar sällan stort av den enkla anledningen att de undviker svårt motstånd. Det blir ofta kryss mot Estland och uddamålet hitan och ditan mot Jordanien eller Kazakstan. Annat var det i nationens första tävlingsmatch en augustiförmiddag i Nynäshamn 1993. Mot de regerande VM-bronsmedaljörerna rasslade baklängesmålen in. Lena Videkull spottade in ett oäkta hattrick i EM-kvalet som slutade 9–0, vilket än i dag är Lettlands största förlust.

Lirar i medieskugga

Styrkeförhållandet är snarlikt när den nya generationens bronstjejer kommer på besök i den förtjusande kuststaden Liepaja (som, dra på trissor, är vänort med Nynäshamn). Lettland har på pappret haft ett damlandslag i tre decennier, ändå finns något nykläckt över truppen.

Ņina Travkina vet varför. Ex-målisen klev 2014 in på kansliet för att styrka sportens ställning i ett basketgalet samhälle. Sedan dess har antalet licensierade spelare tredubblats, från 657 till 2 050, men alltjämt lirar de i medieskugga inför tomma läktare.

Landslaget består mestadels av studenter. De har noll kronor i ersättning, bortsett från 19-åriga Sandra Voitāne som blivit proffs på Cypern, och vilar på rutin från ett par comebackande morsor.

– De är bara kända i ytterst små cirklar. Deras släktingar och några kompisar följer dem och tv sänder aldrig matcherna. Vår fankultur är inte bättre organiserad än så, säger Ņina Travkina på telefon.

Varför inte sikta på 1–4?

Utklassningen i Nynäs var både början och slutet på mångas internationella satsningar. Avståndet till eliten var för stort så stora delar av gruppen, som var hämtad från klubblaget RAF, avstod vidare spel och landslaget vilade från tävlan i femton år.

Fotbollsutvecklingsansvariga Ņina Travkina kallar den nuvarande skaran för ett tappert hobbygäng. Att möta Sverige är läckert som erfarenhet, inte för att ett kryss hägrar.

Så är det inte hjärtlöst att gå för utklassning? Vore det inte ädelt av Peter Gerhardsson att lufta truppen och sikta på 1–4 och glada handskak efteråt?

Jag ställer frågan, lite mindre inlindad, till Hanna Glas. Hon är lyckligtvis av annan uppfattning. En bronsmedaljörs uppdrag är att vara bland världens bästa landslag i alla lägen, att visa hur elegant och kraftfullt den här sporten kan utövas, att ge lektioner. Allt annat är respektlöst.

Och för en sekund är det som att vi enas, den kloka PSG-backen och den stendumme coachen: 10–0 är inte alltför dumt som någon sorts avlägset mål.

– Först och främst är det tre poäng som är viktigast, men det vore kul att slå ett sådant rekord, säger Glas.

Laddar Matchlista
Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM