0j-0j

FOTBOLL

Bank: Serien kokar – av lite klass men mycket drama

GÖTEBORG

0–0, 0–0.

En mållös kväll i väst, den sa mindre än man kan tro. Möjligen viskade den något om AIK:s trubbighet och Elfsborgs sårbarhet.

De har tolv dagar på sig att tänka igenom det.

De dagarna avgör allsvenskan.

Nicklas Carlsson låg tätt på Aílton, mittfält låg tätt mot varandra, regn låg tätt inpå kroppen och när allt var över var allsvenskans tabell så tät att det knappt gick att andas i den.

Det blir en fantastisk höst med haltande fotboll. Lite klass och mycket drama, halvdant spel men hjärtskärande nog för att fälla en cynisk noshörning.

Förtjusande, förstås.

Det finns bara en intressant fråga, och den är totalt ointressant att uppehålla sig vid: ”Vilka vinner?”. Alla svar blir bara gissningar, eftersom en felstuds, en skada, en mittback vars flickvän just gjort slut kan förstöra eller förändra allt.

Jag valde att se AIK i går, eftersom de verkar vara inne i en tendens, något läsbart. De har gjort minst mål i serien de senaste sex omgångarna, och kan inte gömma sina problem ens bakom ledningens begåvade peptalk.

Siamesisk tvilling

Tre ordinarie spelare saknades i går, AIK är nog rätt slitet – och det märktes. Uppställningen är svår att rama in i lagdelar; de spelade med två mittbackar, tre centrala mittfältare, Mattias Moström och Jimmy Tamandi som moderna vingbackar/mittfältare och Nicklas Carlsson som Aíltons äldre, siamesiske tvilling.

Gnaget hade problem med att etablera ett högt spel, yttrarna blev lite hängande i luften och de hittade aldrig riktigt det där kombinationsspelet med fyra-fem rörliga anfallare som gjort dem till årets alla vackraste överraskning.

Öis störde dem tillräckligt, med hårt arbete, och jag tror dessutom att AIK stör sig själva lite emellanåt. Rikard Norling har hyllats och ska hyllas. Han är en briljant och modig coach.

Men jag har skrivit förut om hans överambition, och tänkte på den i går igen. Norling vill kontrollera allt som händer på planen, varje centimeter. Vid ett par tillfällen per match vänder sig spelare mot honom med frågande blickar: ”ska jag stå i muren?”, ”ligger jag för högt nu?”, ”ska jag stöta längs kanten eller avvakta?”. Det är som att se ett juniorlag med en för stark tränare.

Lite samma sak är det med kontrollbehovet inför motståndarna.

Ett avvaktande drag

I går offrade AIK en spelare för att kontrollera nästjumbons bäste. Ett bondeoffer. Kan man sin Aílton vet man att chanserna kommer ändå, och Norling kanske hade vunnit mer på att markera inför sina spelare att ”vi bestämmer över den här matchen, inte deras nummer tio”.

Jag vet inte, Norling kanske gjorde rätt. Men det finns en fara, ett avvaktande drag, i hans ambition att kontrollera allt emellanåt.

Före paus hade Gnaget inte ett enda skott på mål. De bästa chanserna kom på hörnor och inlägg, när det rådde konstant kaos runt Dick Last. I andra halvlek kom en mötande forward (Wilton Figueiredo) in i stället för två stickande (Mendes, Burgic) och det märktes att Dulee Johnson trivs bättre med Figueiredo. De hittade ett par kombinationer, AIK kunde flytta upp och hade chanser nog för att ta hem tre poäng.

Lagen var långa, AIK anföll långsamt med sex-sju spelare och Öis snabbt med tre eller fyra. Jag tyckte om Gabriel Özkan, men var besviken på tempot i stockholmarnas anfallsspel.

0–0 mot Öis borta är inget att dra växlar på. Däremot är ett målsnitt på 0,5 inget man vinner SM på. AIK har tolv dagar på sig att träna sig pigga och hitta farten igen.

De måste. Så enkelt är det.

Sanslös chans

Elfsborg var som AIK i går. De borde vunnit, de kunde förlorat, och de såg lite nerkörda och trubbiga ut.

Hade Holmén, Mathias Svensson eller Daniel Alexandersson gjort mål på den där sanslösa trippelchansen före paus hade boråsarna smartspelat hem tre poäng och ryckt.

Många i landslag

Nu är de en noslängd före AIK, och om uppehållet kommer som en välsignelse för Rikard Norling så kommer den som en förbannad välsignelse för (den unge) Magnus Haglund.

Han tvingas släppa iväg sex landslagsmän, flera nyckelspelare, till hårda matcher. Norling behöver inte ens släppa Dulee Johnson, som petats av Liberias nye förbundskapten Frankie Nagbe (”jag har inte en aning om varför” sa Dulee i går).

När Norling tränar sina spelare får Haglund be en bön för sina.

Allsvenskan kokar av en het Royal League-strid, en het bottenstrid och en het guldstrid. Den 14 oktober kommer det vilt skenande Helsingborg till Råsunda för en match som Sofokles skrev för 2500 år sen; Rikard Norling mot Stuart Baxter, ett fotbollsmässigt fadersmord.

Det kommer att gnistra och spraka och smälla och krasa, men först väntar tolv dagars väntan.

Inga mål kommer att göras i allsvenskan, men varje dag kommer att väga tungt som? guld.

Simon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM