Fotboll

Bohman: Därför jublar jag över bottenstriden

avPer Bohman

Foto: Bildbyrån

Det är alltid en tragedi för föreningarna som åker ur allsvenskan.

Men som neutral kan jag inte annat än jubla över hur bottenstriden i allsvenskan och toppstriden i superettan artat sig.

För äntligen ser vi ut att få en anständig serie igen.

Förra året rankade vi på Sportbladet David Batanero som seriens femte bästa spelare. I år har han inte ens varit en av allsvenskan 100 bästa lirare. När Gif Sundsvall spelade ut Helsingborg var Batanero bänkad. Vitryssen Dennis Olsson öste på längs vänsterkanten och Giffarna skapade säkert sex-sju feta chanser med ett rakare inläggsspel. Det är sorgligt att de inte lyckades vinna i lördags och mot slutet av matchen kom Batanero in. Spanjoren, som borde bära det här laget, sänkte i princip ner Giffarna till superettan med sitt inhopp. Han var obegripligt oskarp i passningsspelet och sensationellt slö i hemåtlöpningarna vilket gav Helsingborg chansen att kontra hem segern.

Samtidigt ordnade Falkenberg – seriens ärligaste lag – tre poäng borta mot Kalmar FF efter en insats som hamnat i skuggan av Magnus Pehrssons gemensamma primalterapi med hemmasupportrarna. Jag njöt, som vanligt, mest av att detaljstudera Kalle Söderström. Mittfältaren var en bit över 30 innan han debuterade i allsvenskan förra året men det här är alltså bottenskiktets främste elegant. Mot Kalmar chippade han fram inlägget till Anton Wedes fina 2-1-mål och är en ljuvligt riskabel spelartyp.

Under söndagen kryssade sedan AFC Eskilstuna (20 poäng) hemma mot (ett mycket svagt) Sirius vilket gör Falkenberg (22 poäng) till solklara favoriter att undvika direkt nedflyttning, eftersom de båda lagen möts i Halland den sista omgången.

▪▪▪

Allt sammantaget gör att jag måste utbrista: äntligen! Det låter kanske okänsligt mot sörjande supportrar i Sundsvall och Eskilstuna, men det handlar inte så mycket om föreningarna som underlaget de spelar på.

För med en omgång kvar att spela ser konstgräslagen AFC Eskilstuna och Giffarna ut att åka ur direkt. Samtidigt lär gräslagen Mjällby och Varberg ta direktplatserna till allsvenskan från superettan. Kvalmatchen går sannolikt mellan J-Södra (gräs i ett par år till)/Brage (konstgräs) och Falkenberg/Kalmar FF (båda gräs). Mycket tyder alltså på att vi får två ytterligare gräslag i allsvenskan nästa år. I år har vi haft tio lag som spelat på plast och sex lag med gräs på sina arenor. Det är skevt – såväl intuitivt som intellektuellt känns det bara fel – att 10 allsvenska lag bara spelar sex gräsmatcher under en säsong.

Jag vill förtydliga att jag verkligen inte ringaktar eller undervärderar utpräglade konstgrässpecialister som IFK Norrköping eller Hammarby. De båda exceptionellt spelskickliga lagen har förstås gjort helt rätt som anpassat spelidé och nyförvärv utifrån sitt underlag. Det här handlar inte om föreningarnas strategiska val baserat på deras specifika förutsättningar, utan något rent känslomässigt. I min värld är det för svensk fotboll rent ut sagt oanständigt, nästan pinsamt, att inte åtminstone hälften av matcherna i år spelats på riktigt gräs. För gör det inte oss fotbollscivilisatoriskt eftersatta att konstgräset som borde vara undantaget i stället har blivit normen?

Alltså jublar jag över att vi äntligen verkar återfå en acceptabel balans mellan konstgräslag och gräslag i Sveriges högsta serie. 16 lag: åtta med naturgräs och åtta med konstgräs. Det är det minsta man kan begära.

Laddar Matchlista
Laddar Tabell
ARTIKELN HANDLAR OM