Fem punkter: Sundsvall-AIK

Foto: BILDBYRÅN
FOTBOLL

Per Bohman fem punkter från Gif Sundsvall-AIK på Idrottsparken.

1. När klubben sviker står spelarna upp

Gif Sundsvall har 99 problem men mycket otippat är fotbollslaget inte ett av dem.
Traditionsenligt blöder Giffarna ekonomiskt för jag vet inte vilken gång i ordningen. Det verkar vara kronisk blodbrist i staden där alla elitlagen till sist svimmar och försvinner.
De enda som inte visar upp akut anemiska drag är alltså spelartruppen. Att Gif Sundsvall inför fajten mot AIK hade noterats för tre raka segrar är ett av den allsvenska säsongens mest oväntade styrkebesked. Det är något som var och en av de pressade spelarna bör vara stolta över.

2. En fjärde raka kändes dock omöjlig...

Men sett till dagens förutsättningar tror jag inte att någon i Medelpad väntade sig en fjärde raka seger.
Sundsvalls trupp var inte brandskattad, den var på gränsen till eliminerad. Om Tommy Naurin, Noah Sonko Sundberg, Marcus Danielsson, Lars Krogh Gerson, Romain Gall och Kristinn Steindorsson saknas från ett redan tunt lagbygge så är det inte roligt längre för Joel Cedergren. Den här klyschan används oftast för lättvindigt men Cedergren fick trolla med knäna.
Unge Eric Björkander har klivit fram för Giffarna, men ingen trodde väl att Blekingesonen skulle behöva vara stöttepelare i backlinjen. Vid sin sida hade han färske Carlos Gracia och ytterbacken David Myrestam. Reserverna Sebastian Rajalakso och Dennis Olsson – som väl inte har det största förtroendekapitalet på Idrottsparken – släpptes ut på wingbackplatserna och William Eskelinen fick vakta målet i lagkaptenen Tommy Naurins frånvaro.
Det fanns i princip inga mittfältare kvar att tillgå så en av allsvenskans bästa högerbackar, Eric Larsson, tvingades vikariera som central (!) mittfältare.
Inte skulle väl det hålla?

3. Inspirerat Sundsvall mot ett frustrerat AIK

Det fanns förstås taktiska detaljer som var mindre bra i positionsspel och vid enstaka tillfällen såg ett par av spelarna lite bortkomna ut – allt annat hade varit överraskande.
Men i det stora hela presterade det mänskliga lapptäcket Gif Sundsvall en enorm insats under hela matchen. Ställda mot ett i princip ordinarie AIK bet Giffarna ihop, gjort extremt mycket av lite och lovade varandra att inte ge upp på en enda boll.
Det var rent av inspirerande att se hur ett laglojalt på gränsen till fanatiskt Sundsvall gav ett småslött AIK en match på precis varenda kvadratmeter av plastgräset. Giffarna har spelat enklare och sett lite enkelspårigt rak-rejäla ut sista matcherna vilket uppenbarligen gjort laget gott.
AIK?
Yrvakna, hälstående och framför allt frustrerade.

4. Björkander, Batanero, Larsson och Hallenius... wow!

Kollektivet glimrade, men det var fyra hemmaspelare som imponerade extra mycket.
Eric Björkander har förvandlats från marginalspelare till ordinarie under 2017 och mot AIK eskalerade metamorfosen så att han höll rena Marcus Danielsson-klassen.

David Batanero rör sig som ett bepansrat kylskåp på planen, men – helvete! – vilken passningsfot och att skåda hans lugn med bollen är en lisa för själen.

Jag trodde inför säsongen att Linus Hallenius var slut och att ett fyraårskontrakt till 28-åringen var ren kapitalförstöring från Giffarnas sida. För ett par år sedan hade anfallaren så grava fotproblem att han knappt kunde skjuta. Men Hallenius har verkligen vuxit med ansvaret i moderklubben. Han gör mål, dundrar fram i livsviktiga djupledslöpningar men framför allt bidrar han med ett ledarskap.

Till sist: Eric Larsson. Han förtjänar att utnämnas till årets Sundsvallsbo efter kvällens kejserliga kämpartag. Han täckte mer yta än en robotgräsklippare och stod för en makalös arbetsinsats på en ovan position.

5. AIK förtjänar knappt några rader

Varför så få utvikningar om AIK:s insats i den här analysen? Det undrar säkert vän av ordning efter mitt frossande i allt som rör Gif Sundsvall.
Svaret är enkelt: laget förtjänar helt enkelt inte särskilt många rader, knappt ens de här. Ett formstarkt AIK, med två av säsongens bästa matcher ryggen, stod för 90 intetsägande minuter på Idrottsparken. Alla objektiva förutsättningar talade för Rikard Norlings manskap, men laget som borde brinna för att nå Europaplatserna var sanslöst slätstrukna.

Det är inte värt att slösa fler ord än så på AIK efter kvällens icke-insats.

ARTIKELN HANDLAR OM