Bank: Slutet på 13 titelfria år för Djurgården

...men ett patetiskt svart block MFF-fans pissar ner ett par årtiondens framgångsrikt arbete

FOTBOLL

Mästarkrisen transformerad till ett svart hål på alla plan. Slutet på tretton titelfria år för Djurgården.

Men också en cupfinal som avslöjade en sanning mitt i solskenet:

Vilken skillnad det gör, att ha en kreatör.

Det var ju bara fan.

Ett tag före avspark i cupfinalen kom de där rapporterna om att ett gäng MFF-supportrar haft otur på SJ-rouletten och satt fast på ett tåg. Och det kan man väl stå ut med, men inte just den här sortens dagar.

Strålande sol över Stockholm, långhelg, dricka på kylning och en chans att efter obegripliga 29 års väntan kånka hem den där förbannade cuppokalen.

Men så tog vi oss söder om söder, förbi folkmassor i varierande grad av nakenhet, in på en pulserande, exploderande, ångestladdad fotbollsfinal med så gott som allt på spel – och efter en halvtimme eller så fanns en solklar vinnare:

MFF-gänget på tåget.

De slapp en supportermanifestation för svensk fotboll fläckas av skandalscener. Och de slapp att se sina mästare, Sveriges överlägset rikaste och mäktigaste fotbollsförenings välbetalda stjärnor, rasa ihop i en liten, himmelsblå hög. 

Sprang rakt över Malmö

När de förlorade senast skrockade IFK Göteborgs tränare om att MFF hade ”500 miljoner på banken, men bara inlägg på planen”. Och visst, för all del, men det är ändå bättre att ha 500 miljoner på banken och bara inlägg än 500 miljoner på banken och ingenting.

Djurgården gick inte ut till den här finalen. De sprang, och de sprang rakt över Malmö till en början.

Alla som tycker att Bruce Willis är världens bäste skådespelare kan så klart peka på inställningen, på krigandet, på att Markus Danielsson smällde på i ryggen på Carlos Strandberg, att Fredrik Ulvestad och Jonathan Ring och Jacob Une Larsson var etta i varenda duell, att det sprangs och slets och svettades.

Och det är sant.

Men de har nog krigat den senaste månaden också. Skillnaden är att då fattades Kerim Mrabti

Vi – och jag – har malt mycket om Malmös avsaknad av spel och spelare i zonen framför motståndarnas backlinje. Var det argument som saknades hade vi kunnat peka på det Mrabti gjorde med Djurgårdens spel här.

Han flöt runt och visade sig för uppspel, släppte hem bollar, höll i, drog isär, involverade och aktiverade fyra–fem lagkamrater, gav Tino Kadewere något att förhålla sig till och… ja, gav Dif ett spel.

Mål fick de också, en vänsterhörna som Jacob Une Larsson (vänsterback i finalen) tryckte in vid bortre stolpen. 1–0 efter en kvart, och där och då var det svårt att se något annat slut på matchen än Dif-pokal och ett annat slut på säsongen än att Malmö FF rasar ihop fullständigt.

Svensk fotbolls ensammaste man

Spelarna? Likbleka. Magnus Pehrsson? Svensk fotbolls ensammaste man.

Vi kan, och ska, prata mycket om deras haveri på transfermarknaden, oförmågan att ersätta Anders Christiansen, en handfull andra hel- och halvmissar, men… ändå.

Så här kan det inte se ut. Inte för Malmö FF.

I finalen fick de in Arnor Traustason och hans centrerande ytterspel, de försökte hitta Sören Rieks i samma ytor, men de var inte riktigt nära.

Pehrsson stod ute vid sidlinjen i sina himmelsblå skjortärmar, det ryckte i kroppen, han försökte detaljstyra sina spelare som om de vore gubbar i ett tv-spel; vänster! höger! Men HOPPA DÅ!

Under tiden fick vi Mrabti, Mrabti och mera Mrabti.

Fotboll handlar väldigt sällan om individuella spelare, individuella insatser, men lek med tanken att Kerim Mrabti bytt lag i den här matchen så utesluter jag inte att det hade vänt allt 180 grader. 

Nu var det Djurgården som vred igång sitt anfallsspel, som kunde börja spela 30-40 meter högre upp i planen, som strålade av – i brist på annat ord – övertygelse i varje moment.

Precis före paus fick Markus Rosenberg (den ende i dagens lag som ens i teorin skulle kunna minnas senaste gången MFF blev cupmästare) iväg ett fint avslut som Andreas Isaksson med nöd och näppe räddade.

En signal? Väckarklocka? Ett frågetecken inför andra halvlek?

Eh, nä.

Ett patetiskt svart block MFF-fans pissar ner ett par årtiondens framgångsrikt arbete

Ett par sekunder in på andra forsade Felix Beijmo runt på högerkanten och skickade in ett inspel som Kerim Mrabti skickade in i öppet mål. 2–0, 

Där stod en helt kortsida uppresta himmelsblå (som haft otur med SJ) och sjöng att de minsann och likafullt och hela tiden ger allt de kan för Malmö. Som det heter på näringslivssvenska: Vad fan fick de för pengarna?

Jo, lite MFF-tryck blev det efterhand, Dif blev lite nervöst baktungt, Mrabti tog slut, men framför allt knäppte Malmö av sig säkerhetsbältet. 

Bachirou tog ett par kliv högre upp, backlinjen klev, Larsson och Binaku stack varje gång, Rosenberg gick ut och mötte, det började komma fler inlägg och ett par halvchanser.

Men det var en väntan på en sjutumsspik i ballongen.

Med tio minuter kvar tog Fredrik Ulvestad med sig bollen, löpte 60 meter innan han serverade Jonathan Ring bollen med brunost och rømme. Malmös tredje 3–0-förlust på tre veckor, tåget lämnade stationen.

Och nu?

Jo, nu lyfter Djurgårdens IF sin första pokal på tretton år i världens skönaste solsken. Det ser vi. Ett patetiskt svart block MFF-supportrar pissar ner ett par årtiondens framgångsrikt arbete med Malmös läktarkultur, vi är bara ett par sekunder och meter ifrån en katastrofal kollektiv konfrontation ute på planen. Det ser vi också. 

Men vi vet dessutom att Daniel Andersson och Niclas Carlnén de kommande dagarna ska fatta några av de viktigaste beslut de någonsin fattat på sina jobb. En central mittfältare ska (väl?) köpas in, tränarens status ska genomlysas.

– Vi vill ha MP kvar! skanderar en hel läktarsektion medan jag skriver det här.

(De har blivit cupmästare precis, de håller inte på Malmö FF).

Ladda ner Sportbladets egna app du också 00:20