Thorén: Det går framåt – men det går för långsamt

Av: Petra Thorén

Publicerad:
Uppdaterad:
Tolv lag – en kvinnlig huvudtränare Gubbarna dominerar i damallsvenskan. Elisabet Gunnarsdóttir, tränare för Kristianstad, är ensam kvinnlig huvudtränare i serien 2012.
Tolv lag – en kvinnlig huvudtränare Gubbarna dominerar i damallsvenskan. Elisabet Gunnarsdóttir, tränare för Kristianstad, är ensam kvinnlig huvudtränare i serien 2012.

Världens bästa spelare har anlänt, det kryllar av landslagsstjärnor och intresset har ökat – damallsvenskan 2012 är modern på de flesta sätt.

Just därför känns det så sorgligt att behöva ställa frågan: varför så få kvinnliga tränare?

Jag trodde vi hade kommit längre.

Det var stjärnspäckat på upptaktsträffen i Göteborg i går.

Vi fick mingla med Marta, världens bästa damspelare, svenska landslagsstjärnor som Caroline Seger, Therese Sjögran, Stina Segerström och tjejfotbollens egen Zlatan Kosovare Asllani.

Vi går mot en sanslöst spännande sommar med hög kvalité på damallsvenskan, det är spelare av världsklass som uppträder på arenorna i år och ”Real Tyresös” hårdsatsning är så mycket 2012 den kan bli. Värvade stjärnor presenteras med live-tv, det kryllar av stjärnglans och klubben vet värdet av marknadsföring samtidigt som man inte förringar det hårda arbetet som måste göras för sportslig framgång.

Det var som ni förstår en dag med starka kvinnliga personligheter i fokus.

Men när den allsvenska tränarrösten skulle tala var den manlig.

I damallsvenskan 2012 finns det bara en kvinnlig huvudtränare, Elisabet Gunnarsdóttir i Kristianstads DFF.

– Det borde varit fler, konstaterar de manliga tränarna jag frågar.

Sverige har varit en förebild

Självklart borde det varit så. Linköping har kommit en bit på väg med delat ledarskap mellan Denise Reddy och Christian And­ersson, men det är inte tillräckligt.

Jag tror inte att bristen på kompetens är den avgörande faktorn och det är självfallet inte så att män ska diskrimineras på grund av sitt kön. Men när vi kommit så långt på många områden, när Sverige varit en förebild i den damfotbollsvärld som fått en helt ny karta så borde det synas även i ledar ­ leden.

Det finns många kvinnliga tränare därute i Sverige som håller eller som med mer erfarenhet kan nå allsvensk nivå. Hur ska vi annars förklara att det finns en rad duk­tiga kvinnliga förbundskaptener i de yngre flicklandslagen?

Men när det kommer till klubbmiljön är det i mångt och mycket fortfarande männens värld.

Tre år lång maktkamp

Kristiansstads isländska tränare har nått sin status efter, som hon själv säger, en tre år lång maktkamp. Det krävs mod, det krävs tålamod (och ibland en förstående make) för att orka nå ända fram men det är många som ger upp på vägen.

Eller helt enkelt inte tycker att det är värt att ta skiten.

Och det kan jag förstå.

Jag går själv Fotbollförbundets tränarutbildning och det är inte utan att deltagarna (flest män) gärna ägnar kursernas praktik åt att mäta vem som kan göra flest på foten. Briljera där och du är med kring kaffebordet. Ledaregenskaper och träningslära står inte lika högt i kurs.

Men det ser inte helt nattsvart ut.

Svenska fotbollförbundet har i sitt projekt 24 karat en satsning som ska generera fler kvinnliga ledare. Elisabet Gunnarsdóttir har enligt henne själv inte fått chansen att vara med på tränarkurserna, men det är bara för förbundet att plocka ner den bollen.

En annan trend är att stjärnorna återvänder till fotbollen även efter karriären. Djurgårdens IF har fått ex-stjärnan Victoria Sandell Svensson som sportchef och den före detta landslagsspelaren Karolina Westberg bidrar i Umeå IK:s styrelse.

Det går framåt, men de går för långsamt.

Publicerad:

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.