DUMMAST – AV ALLA

Sparkas tränarna är Dif fegast

Foto: Foto: ANDREAS BARDELL
Förvirrade Djurgårdsspelarna försöker reda ut hur de ska ta sig ur krisen. Mot AIK i går försökte de spela sig ur den och det fungerade inte alls.

AIK:s Norra stå skrek så det sjöng i betongen:

– Vi vill ha Zoran kvar! Vi vill ha Zoran kvar!

Jag med. Djurgården spelar dummast i allsvenskan. Men ger de upp sina tränare är de dessutom fegast.

Någon gång mitt i första halvlek får jag känslan av att jag sitter och ser på ett psykologiskt experiment.

Djurgården har visat sina kort, AIK sina – och för att följa den metaforen hela vägen så ser det ut ungefär så här: Dif sitter med par i åttor, AIK har triss i kungar. Alla vet. Och lik förbannat är det Dif som oavbrutet höjer insatsen. Blåränderna har bestämt sig för att de SKA lira sig ur både kris och press. Oremo, Rajalakso, Mwila och Komac trycker upp högt och väntar på bollar som aldrig kommer. Backlinjen, Daniel Sjölund och Markus Johannesson försöker zick-zacka sig igenom AIK:s vrålhöga press – och de klarar det inte.

De saknar skickligheten och de saknar det mest elementära i passningsspel: Spelare som vill ha bollen, som vågar ta emot, släppa, söka ny position. Ja, och så möter de AIK också.

Det är inte det lättaste.

Óbolo en fyr i natten

Gnaget har sålt sina smokingar på Blocket, Mikael Stahres idé är så enkel att en tolvåring kan förstå: Stahre sätter en nyckel i ryggen på spelarna, vrider upp den till max – och så skickar han ut dem på Råsunda för att springa, stressa, söndra, skjuta tills de inte orkar längre. Så fick matchen sitt ansikte.

Sex rädda, stressade Dif-spelare försökte svårspela sig genom fem tokpressande AIK-spelare.

Vilka tror ni lyckades bäst?

Vilka tror ni hade mest nytta av aggressiviteten och hetsen som rann ner från Råsundas läktare?

Daniel Tjernström såg ut som ett slags suverän box-till-box-spelare han egentligen inte är, medan Dif-ledaren Markus Johannesson hade en aktionsradie som inte ens hade fått honom utslängd från ett reguljärflyg.

Dessutom hade AIK Iván Óbolo. Ni vet vid det här laget vad det betyder. Óbolo är en fattigmans-Henke, en trygg axel att luta sig mot, en blinkande fyr i natten.

Det är ju inte bara det att han fladderskjuter in 1–0 från 33 meter efter sju minuter (Pa Dembo Touray har betalt för att i alla fall försöka ta skott som kommer från andra sidan kommungränsen). Óbolo är så mycket mer.

Han deltar i presspelet, han är konstant spelbar, han missar inga passningar, han avslutar anfall, och när Djurgården får en giftig frispark så är det naturligtvis han som hoppar upp ur muren och nickar undan.

AIK:s stora problem i sommar är att argentinaren är värd mycket mer för AIK än vad han är för köparna. Det kan bli en otäck sommarsaga om en spelare som vill sticka och en klubb som vill ha honom kvar.

Men de svarta dansade igår, och om de kan behålla Óbolo kan de nog dansa ett tag till.

Och de blå?

Den acceperade analysen är ju att Djurgården har för lite självförtroende för att vinna fotbollsmatcher. Det stämmer inte.

Oremo är osynlig

Dif:s problem är att de har för m y c k e t självförtroende. De kör ner huvudet i en krävande strategi som inte ger något, som gång på gång leder till att de blir av med boll, initiativ och poäng.

De borde inlett matchen i går med att lyfta förbi AIK:s förstapress, ge Rajalakso hjälp att låsa bollen och sen börja spela därifrån. Nu är de fast i ett varken-eller-helvete istället, det var först mot slutet de spelade lite rakare. Dessutom kommer man inte runt att det är ett personalproblem.

För ett par år sen hade Djurgården spelare med superhjälteegenskaper som bar dem genom kriserna.

Nu?

Tja, det närmaste de kommer superhjälteegenskaper är att Johan Oremo är osynlig. Dif:s spelsätt gör att det blir så, och även om jag tycker att det är lite korkat så kan jag också tycka att det är lite modigt.

Om Zoran Lukic och Andrée Jeglertz bara ville plocka poäng skulle de kunna göra det lättare för spelarna. Nu är de ute efter att hitta ett spel som leder längre än så.

Djurgården förlorade med 1–0 mot AIK och är nu officiellt i kris. De har ett uselt självförtroende, en usel placering och ett uselt spel. Men de har i alla fall en vision.

Sparkar de tränarna har de gett upp den också, och då han den sportsliga ledningen bara ett alternativ:

Att följa tränarna ut genom dörren.

avSimon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM