Bank: Ett MMA-test för John Terry

Zlatan Ibrahimovics franska fotbolls-Frankenstein vet allt, utom hur man vinner ute i Europa.

Varsågod, tag plats i skolbänken.

Magister Mou är på väg till Paris. Ta på dig hjälmen, Zlatan.

Champions League-lottningar följer sin bestämda dramaturgi, ni känner till den vid det här laget.

Inför? Fnissrykten om kalla och varma bollar.

Under? Gianni Infantino och ex-stjärna kommunicerar på halvhattig engelska utifrån ett helhackigt manus.

Efter? En hel kontinent skriver rubriker om drömmatcher.

Ingen låtsas om det faktum att det är helt omöjligt att i n t e dra fram drömmatcher när Europas åtta främsta klubbar lottas mot varandra. Kalla bollar eller inte. Den här gången var det Luis Figo som plockade, och jag kan tycka att han gjorde ett rätt dåligt jobb.

Vi fick drömmatcher, förstås, men de där riktigt stora berättelserna blev kvar outnyttjade i glasskålarna.

För ett år sedan stod jag på Bernabéu och lyssnade när en gul bortavägg stod kvar, långt efter slutsignal, och sjöng segersånger efter att ha rullat över självaste Real Madrid i två matcher. Det hade kunnat vara ett kittlande revanschmöte när de nu kommer tillbaka, men det är ett nytt och helt Madrid som möter ett halt och halvt Dortmund.

Efter ett par säsonger av Kloppsk Sturm-und-Drang-Fussball har BVB:s tunna trupp börjat gå sönder. Det känns som att se valfritt Bielsa-lag säsong två, utbränt och slitet. I fjol bars de fram av energi och en Robert Lewandowski som gjorde fyra mål i hemmamatchen.

I år är energin slut, Lewandowski avstängd.

The Special Two

Den största storyn kommer, överallt utanför Spaniens gränser, att vara att två dunderrika nybyggen far över engelska kanalen för att smälla in i varandra.

VM-derby: Qatar mot Ryssland.

Cash-clash: PSG mot Chelsea.

Mentalmatch: Zlatan Ibrahimovic mot José Mourinho.

Jag vet inte vad klockan är hos er, men om inte José Mourinho skickat ut sin första psykpil över kanalen än så är det möjligt att era klockor går lite efter. I någon form – förmodligen genom översvallande hyllningar, men vem vet? – kommer Mourinho att försöka ta sig innanför pannbenet på sin gamle adept. Alfahannarnas alfahannar, the Special Two, möts igen och frågan är vem av dem som har det bästa sällskapet.

Egentligen är det ju första stora testet för båda de här byggena.

Chelsea såg otäckt fys- och fartstarkt ut när de manövrerade ut Galatasaray, men ingen vet riktigt hur färdigt Mourinhos nybygge är.

PSG piruettdansar sig igenom Ligue 1 och har dansat lika elegant i Champions League, men under Qatar-eran har de ju bara mött ett enda toppmotstånd, och mot ett knäande Barcelona räckte de inte till.

Blanc har tätat hålen i det där laget, men inte mer än att det fortfarande finns en stor svaghet.

– Det vore kul att få komma tillbaka till Frankrike, meddelade Eden Hazard före lottningen.

Ja, och nu kommer han och Azpilicueta få chansen att forsa fram mot PSG:s svaga högerkant, mot en van der Wiel som inte kan försvara.

MMA-test för John Terry

I en väldigt snabb analys är det där jag ser den ena detaljen som kan få det här mötet att tippa över till Chelseas fördel. Den andra är hemmaplansfördelen i returen. Den tredje att José Mourinho är en oerhört mycket starkare matchcoach än Laurent Blanc, även om ”le Président” imponerat under sin tid i Paris.

Det enda stora motargumentet väger hundra kilo, kör familjebil och gillar tv-spel.

Chelsea är ett test för PSG. Zlatan Ibrahimovic blir ett MMA-test för John Terry.

Där finns den mest kittlande matchen. 

Den mest uttjatade kommer att bli Barcelona mot Atlético Madrid, årets b-clásico. De kommer alltså att ha mötas totalt sex gånger den här säsongen, och även om jag ser Barça som solklar favorit att komma före i ligan så är jag inte alls lika säker på att de tar sig vidare i Champions League.

Atléti vibrerar fortfarande under cholismo-ideologin, Diego Simeones fenomenala förmåga att vägra acceptera förlust vare sig i det lilla eller stora. Laget han byggt är en cynisk, smart fotbollsmaskin som tillsammans med Chelsea är den elakaste som finns kvar i turneringen.

Över en säsong är hans trupp för tung, men över två matcher har de både fysik och fotbollsintellekt nog för att hugga efter en katalansk hals. En pressad Tata Martino möter ett tätt organiserat lag, en enmans-armé som heter Diego Costa och en offensivt dundersynkad duo i Koke och Raúl Garciá.

De kommer inte att få så mycket nytta av sitt vertikalspel här, de måste spela ut Atléti. Ett toppat Barça klarar det, ett halvbra kommer att springa rakt in i en rödvit vägg.

Eller så är det bara en from förhoppning.

Fyra drömmatcher

Champions League är ju inte längre de rikas turnering, utan de rikastes. Aldrig förr har överensstämmelsen mellan intäktsligan och mästarligan varit lika stor. I kvartsfinalerna utmanas Europas fem rikaste klubbar av lag sju, elva och tjugo på samma intäktslista.

Jag sitter och håller tummarna för en liten, svag utmanare som ändå råkar vara en av Europas tjugo intäktsstarkaste. Champions League är ingen turnering för stora drömmar längre.

Det betyder nu inte att det inte är en cup för en kittlande verklighet.

Vi har fyra drömmatcher att se fram emot. Det kunde inte bli på något annat sätt.

avSimon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM