Bohman: Är en så älskvärt löpstark duo

Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN
FOTBOLL

Här är Sportbladets Per Bohmans fem punkter från Hammarby-Elfsborg på Tele2 Arena.

1. Nannes problem blev Michelsens styrka

Under Nanne Bergstrands era kunde Hammarbys spelare ofta se räddhågsna och handfallna ut på Tele2 Arena. Det som borde ha varit en styrka – med Sveriges största publik bakom ryggen – betraktades inte sällan som ett potentiellt problem av Bergstrand, vilket förstås smittade av sig på det ängsliga laget.

Sedan Jakob Michelsen tog över har spelarna sett oerhört trygga ut framför hemmafansen och laget är obesegrade i åtta raka matcher på Tele2 Arena. Sannolikt beror det på lättfattliga instruktioner från den danske tränaren. För den (skenbart primitiva) spelidén på hemmaplan har sett snarlik ut under hela säsongen med ett mycket lågt försvarsspel, tätt, tätt mellan lagdelarna – och så blixtsnabba omställningar.

2. Paulsen och Dibba – underbara vattenbärare

För skälet till att försvarslinjen (Mads Fenger och Marcus Degerlund ersätter försvunnen Aidoo-fysik med klokskap och överlägsna passningsfötter) och mittfältet på ett så bekvämt vis faktiskt kan sitta djupt ner i banan hittar vi på andra sidan planen. Pa Dibba (underskattad!) och Björn Paulsen är så älskvärt löpstarka att de äter ytor som man normalt sett hade behövt tre-fyra normala spelare till. Därmed kan Bajen stundtals sjunka väldigt lågt och reducera det farliga området bakom egen backlinje till noll och intet – utan att under alldeles för långa perioder bli tillbakapressade på ett förödande vis.

Att Björn Paulsen är tillbaka i målprotokollet efter en tids torka är förstås välkommet för hemmalaget, men även om avsluten var skickliga är det danskens och Dibbas outtröttliga löpande, fajtandes i varje duell och förmåga att på egen hand låsa fast bollen på offensiv planhalva och låta resten av det eftersläntrande laget hinna upp som imponerar mest.

3. Haglund skördar....

Magnus Haglund förtjänar beröm för mycket. Det behärskade och värdiga förhållningssättet till vårens spelarmyteri. Att han inte, som många nog hade dristats till, sjönk ner i en gyttja av bitterhet när truppen på ett så utstuderat vis vässade knivarna. Men det är en annan sak jag verkligen vill uppmärksamma. I slutet av förra sommaren var Elfsborg i princip bortspelade från guldstriden och Magnus Haglund agerade rådigt. I stället för att resignerat spela av höstsäsongen vände tränaren motgången till en fördel genom att – fast i tabellens ingenmansland – ta tillfället i akt att ge ett helt koppel ungdomar chansen i startelvan.

4... vad han sått

För en av ungarna som då fick chansen är den på planen kroniskt avslappnade Simon Olsson. Länge var jag orolig att tonåringen var en slags förfinad version av Dulee Johnson – säkerhetspassande från kant till kant som stinker alibispelare – men den farhågan kom tidigt på skam. Det finns ett mästerligt mod i 19-åringens kyliga uppbyggnadsspel.
Tack vare Haglunds rådiga agerande under 2016 klev Olsson in i den här säsongen som en ordinarie och mer färdig spelare. Faktum är att Olsson under de två matcher han spelat med Holmén faktiskt överglänst sin 14 år äldre lagkamrat.

5. Vad har hänt med Birkirs defensiv?

Vinthunden Birkir Már Saevarsson, man kan verkligen se honom löpa mil efter mil i ett kargt isländskt landskap, har de senaste åren varit en av allsvenskans mest pålitliga ytterbackar. Följsam som en stalker på sin kant – Raheem Sterling var gråtfärdig under EM 2016 – och dessutom dunderstark i den offensiva korridoren längs kanten.
Men våren 2017 vilar det något ofokuserat över Saevarsson. Visst bidrar han fortfarande med ett och annat raskt upplopp längs högerkanten, men den förr så brytsäkra högerbacken står inte riktigt att känna igen i det defensiva positionsspelet. 32-åringen var inte underkänd mot Elfsborg, men han är längre heller inte den nyckelspelare Hammarby vant sig vid.

ARTIKELN HANDLAR OM