Bank: Sverige trivs bra i bronsåldern

Fansen och bronshjältarna firade tillsammans

NICE. På kryckor, med nackspärr, med varje uns av energi borta så stod de ändå där till slut.

De hade sprungit tusen mil, de sprang tusen till.

Alla har pratat om att engelsk damfotboll är på väg in i en guldålder – och här står Sverige kvar i bronsåldern.

Vi trivs ganska bra här.

Det finns ju krafter i vårt land som driver på för regeländringar kring vad som krävs för att bli svensk på riktigt.

Språktest, har det pratats om. Svenska värderingar.

Vore det inte bättre om vi bara ställde en väldigt enkel shibbolet-fråga för att avgöra saken:

– Är en bronsmatch i VM betydelselös?

”Döms om du svarar ja”

Den som svarar ”ja” på det döms till fem månaders internering i ett rum med Gloryland i högtalarna och Albert Svanbergs VM-krönika på repeat. Sedan får hen komma ut och försöka bli svensk igen.

Vi fick en VM-sommar till, ett sent 0–1-mål i semifinalen igen, och en chans att bronskröna ett äventyr. Skillnaden mellan att låta en förtrollad turnering pysa ut eller explodera med en medalj om halsen.

Framtiden tillhör England, de behövde bara en sekund för att visa att de tänker springa in i den. Fran Kirby tog med sig bollen direkt på avspark och rusade rakt fram, och det var väl en attitydmarkering.

Men attityd utan hjärna är inte värt så mycket. De följande 20 minuterna var en engelsk promenad rakt in i Peter Gerhardssons nät. Sverige klev fram högt i press, egentligen bara med Nathalie Björn som sköld framför backlinjen, och England hade inte en aning om hur de skulle hantera det. De försökte spela sig fram från backlinjen, men slog knappt ens den första passningen rätt.

Sofia Jakobsson gjorde elegant 2–0

Under den inledande kvarten slog Alex Greenwood bort fyra passningar, Lucy Bronze fem, kaptenen Steph Houghton två. Sverige tackade, tog emot, gjorde mål. Fridolina Rolfö lyfte in ett inlägg, Greenwood tog ner bollen åt Kosovare Asllani, som dunkade in 1–0.

Öppna spjäll, konstanta jabbar mot Englands mellangärde. Sofia Jakobsson mötte ett uppspel, växelspelade med Stina Blackstenius och böjde in 2–0 i bortre gaveln. Snyggt, enkelt, allt flöt på så smärtfritt och bekant att varenda (riktig!) svensk vibrerade av välbehaglig déjà-vu-feeling.

Gult mot vitt, kollektiv mot en skytteligajagande stjärnanfallare, champagnekorkar åt alla håll. Man satt och funderade på om Henke Larsson och Kennet Andersson skulle hinna med att skicka in två mål till före paus.

Tillbaka till livet, tillbaka till verkligheten. Något hade redan hänt. Just före Jakobssons 2–0 hade England insett att de faktiskt var tvungna att lyfta sig ur Sveriges press, de hade hittat sitt allra första uppspel direkt till Ellen White (hon hade rört bollen två gånger på hela matchen), och hittat ett sätt att förändra hela dynamiken i matchen.

Sedan kom kalabaliken.

Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö tvingades bryta

Under åtta minuter fick Sverige Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö skadade (båda grät), Nathalie Björn räddade ett Mead-avslut på mållinjen, Jill Scott stack fram en boll till Fran Kirby som gjorde 2–1 och Ellen White plockade ner en boll, vände bort Linda Sembrant och kvitterade.

Mot USA fick White sin kvittering bortdömd för en nagellång offside. Den här gången fick hon sitt mål bortdömt för att ha fått med sig bollen med armen. Handsregeln är en fars, Var ett idrottsfilosofiskt haveri. Tack så mycket! 2–1 igen.

Stod för ny stark insats

Efter en månads turneringsspel, efter så mycket löpande och krigande, så många uppoffringar så orkade Sverige göra en riktig match till. Efter semifinalerna var det så väldigt många som tyckte att USA–England varit någon form av moralisk final, men Sverige spelar alltid sina egna matcher.

Nu hade all ordning och reda åkt ut ur fönstret, med slitna och skadade kroppar, men Peter Gerhardsson och Magnus Wikman slet som djur för att hålla kursen hjälpligt rak. När Sverige sjönk för djupt bytte de in Amanda Ilestedt (Björn ut), gick över till trebackslinje och fick upp laget tjugo nödvändiga meter.

Det såg ut som det brukar. Med andra spelare och trötta spelare, men ändå. Minimalt bollinnehav, stenhårt arbete, organisation, i en situation till, en halvlek till, en match till.

Sverige kommer att lämna det här mästerskapet med en väldigt tydlig bild av att det går att navigera sig i den nya toppfotbollen med en grundidé och små justeringar, med Blackstenius- och Jakobsson-löpningar, med Kosovare Asllanis teknik i mitten. De kommer att ta med sig Stina Blackstenius genombrott, Madelen Janogys framtidsglimt och en månads perfekt gruppdynamik.

Och de kommer att ta med sig en bronsmedalj.

Nilla Fischer avslutade sin sista VM-match med att nicka bort ett skott på mållinjen, både hon och Caroline Seger sjönk ihop i små blöta högar när allt var över. Fridolina Rolfö hoppade in på kryckor, Peter Gerhardsson hoppade runt, Lina Hurtig var medvetslös av trötthet och tusen gula supportrar dansade tillsammans med 23 svenska bronsmedaljörer.

Är en bronsmatch i VM betydelselös?

Inte? Välkommen till Sverige.

avSimon Bank