Sagan börjar i slummen...

FOTBOLL

Han sov med en boll i sängen - och fick stryk för att han ville spela

YOKOHAMA

Bara minuter återstår av VM-finalen när Ronaldo blir utbytt. Han klappas om av Denilson, och går och ställer sig vid sidan av avbytarbänken.

Ensam.

Ingen rör honom, ingen ser åt hans håll.

Ronaldo står där med tårar i ögonen, i en evighet som är några minuter.

Vad tänker han på?

På sophögarna där han växte upp? På de första stegen i Valqueire? På knäskadan som kunde blivit slutet?

Ingen vet.

Här berättar Sportbladets Simon Bank historien om Ronaldo Luiz Nazario de Lima, en chanslös carioca som besegrade världen.

Fläkten från Guanabarabukten orkar inte dit, inte ljudet från Maracanã eller musiken från Sambadromen heller. Och det är lika långt till Kristusstatyns skugga som till skönheten på Copacabana.

Men så kunde han ju inte heller välja var han skulle födas.

Det blev Bento Ribeiro.

Den 22 september 1976 slog en liten pojke upp ögonen för första gången. Han gjorde det på adressen Rua General César Obino 114, en trasig gata i Rios fattiga norra förorter där sopberg samsas med en malande hetta som lackerar människor med svett.

Bento Ribeiro ligger fyra mil från Copacabana, ännu längre från de rikas liv. Ronaldos mamma hette Sonia dos Santos Baratas, hon har ett mellanrum mellan framtänderna och hon hade fött två barn tidigare, pappa Nelio Nazario de Limas arbetade på televerket och slet för att få pengar till ett drägligt liv. Ronaldo fick sitt namn av doktorn som hjälpte hans mamma vid förlossningen, Ronaldo Valente, men precis som med Pelé så dröjde det innan Ronaldo bar upp sitt riktiga artistnamn.

Pelé kallades "Dinho" hemma.

Ronaldo blev "Dadado".

I Brasilien finns lika många språk som det finns religioner, och Dadado hittade tidigt sitt. Han lärde sig inte prata förrän han fyllt tre, men han talade med bollar.

- Det var inte alltid så lätt hemma. Jag var tvungen att sova på soffan i vardagsrummet medan resten av familjen sov i sovrummet. Jag var väldigt ung och jag kommer ihåg att det inte fanns tillräckligt med plats för mig att sätta upp alla mina posters. Men vi var glada. Jag har några goda minnen från mitt liv där, har Ronaldo tidigare berättat för Sportbladet.

Han använder termen "carioca" om sig själv. Den härstammar ur Brasiliens europeiska arv, betydde ursprungligen "vit mans hus" men har blivit ett namn för dem som kommer från Rio de Janeiro, ett namn som innehåller ett stort mått av glädje, stolthet och passion.

- Jag skilde mig inte från andra barn. Jag sov med en boll och brukade spela barfota på stränderna. All min tid gick till att hitta folk som ville spela.

Det var det enda som jag ville göra.

Det fick han - för det mesta.

- Han fick ofta smörj för att han ville spela fotboll istället för att gå i skolan, har hans kusin Simone Barata berättat för Sportbladet.

Men det märktes snart att Ronaldo inte hade vad som krävdes för att bli advokat eller doktor. Efter sju år i skolan hoppade han av.

Det var futebol han ville.

Bara futebol.

Ronaldo började spela organiserat i grannstadsdelen Valqueires knattelag, inomhusfotboll. Från början var han målvakt, men när han blev upptäckt så var det som anfallare. Den tredje mars 1988, när han fyllt elva, gjorde han fyra mål i en match mot storklubben Vasco da Gama. Vid sidan av planen stod

"Fete Fernando" och han gillade vad han såg. Fete Fernando heter egentligen Fernando Cervalho, och han var talangscout för stadsdelslaget Social Ramos.

Fernando lyckades övertyga mamma Sonia om att han tog fullt ansvar för den lille pojken med de spinkiga benen, om han bara ville sätta sig på buss 917 och åka till Ramos för att träna fotboll.

Ronaldo pendlade med bussen, en stor uppgift för en pojke på väg in i tonåren.

Han hade mycket att tänka på under de där resorna.

Pappa Nelios alkoholmissbruk hade töjt på banden till Sonia till bristningsgränsen. Till slut sprack de. Då var Ronaldo 13 år, en känslig ålder då pojkar som ska bli män lika gärna kan gå sönder som växa sig stora.

Ronaldo växte.

1989 tog han ytterligare ett steg närmare Rios centrum, han hamnade på Rua Figueira de Melo. Klubben hette São Cristóvão, och skulle bli Ronaldos hem i tre år. Första matchen slutade på ett sätt som hela världen läser om i dag, fast då i en annan match.

São Cristóvão vann med 2-0.

Målskytt: Ronaldo 2.

Är det det som Ronaldo tänker på när han står där vid sidan av Brasiliens avbytarbänk och ska bli världsmästare?

Det dröjde inte så länge innan Ronaldo vuxit ur São Cristóvãos tröja. I januari 1993 fick en 16-årig supertalang flytta ifrån mamma och pappa till storstaden Belo Horizonte, 43 mil norr om Rio. Cruzeiro, världsmästarna Piazzas och Tostãos blåvita klubb, hade köpt honom för 7 500 dollar. Ronaldo själv fick 50 000.

Det kan ha varit fotbollshistoriens bäst investerade dollar.

Trots hemlängtan blev Ronaldo en 24-karatig sensation i Belo Horizonte. Han slog igenom i U17-landslaget, och imponerade på förbundskaptenen Carlos Alberto Parreira. Under sin enda säsong i Cruzeiro gör Ronaldo 58 mål på 60 matcher, och som 17-åring är han framme vid himlaporten:

Seleçao kallar.

Det brasilianska a-landslaget vill ha honom.

Parreira låter Ronaldo debutera som inhoppare i det sydamerikanska derbyt mot Argentina, några månader senare blir han uttagen i VM-truppen som ska till USA. Veteranbacken Ronaldo finns redan i truppen, så det blir till att byta namn för den lille grabben med de stora tänderna.

Han blir Ronaldinho, "den lille Ronaldo".

Brasilien vinner VM efter en mördande tråkig final mot Italien (0-0), men Ronaldinho får följa hela turneringen från bänken.

- Fast som 17-åring var det en magisk erfarenhet bara att få vara med i truppen. Jag lärde mig mycket genom att titta på, har han sagt.

Han hade mycket att lära sig, och det var tvunget att gå snabbt. För Ronaldo hade bestämt sig för att ta nästa, stora steg i karriären. Bobby Robson ville ha honom till PSV Eindhoven. Han valde Holland för att kunna slipa sin talang utan att bli söndersparkad och sönderkonkurrerad i de största ligorna. Ett vist beslut. Kroppen gick sönder ändå. Ronaldo, som fortfarande kallades Ronaldinho, gjorde succé på Philips Stadium med sitt snabba steg och sina aviga finter. Det blev 55 mål på 56 ligamatcher, men priset blev högt - ett trasigt knä.

Ronaldo växte för snabbt, och kroppen gick sönder.

Samtidigt som han skrev på ett guldkantat kontrakt med Barcelona, och för andra gången följde i Romarios fotspår, så kämpade Ronaldo för första gången med att komma tillbaka efter en svår operation. Hjälpen hämtade han från en vän i Rio:

Nílton Petroni gjorde entré i Ronaldos liv.

Han kallas "Filé" och har hjälpt många brasilianska superstjärnor att rädda sina karriärer, inte minst Romarios. Den här gången var det Ronaldos tur.

- Om han förlorar kvalitén i sin fysiska styrka, bara kvalitén i muskelstyrkan, så börjar hans prestationsförmåga att falla. Han spelar eftersom han är 20 år, men när han är 25, 26, om han inte har återhämtat sig, så kommer han att falla och falla dramatiskt, berättar Petroni i boken "The Beautiful Game".

Ronaldo kom tillbaka, men han skulle behöva "Filé" igen. Många gånger.

Ronaldo hade en fantastisk karriär framför sig, men han skulle falla dramatiskt.

Filé skulle få rätt.

Är det det som Ronaldo tänker på när han står där vid sidan av Brasiliens avbytarbänk och ska bli världsmästare?

Barcelona fick tömma fickorna på pesetas för att köpa loss Ronaldo från PSV, priset stannade vid 135 miljoner - en otrolig summa 1996.

Samma sommar spelade Ronaldo OS i Atlanta, som anfallare bredvid Bebeto.

Uttagningen innebar att Romario fick sitta framför tv:n och se Bebeto, hans gamle anfallspartner, glänsa tillsammans med en uppkomling på 19 år.

Ronaldo var en världsstjärna.

På väg mot katastrof.

På planen fortsatte han glittra som en fotbollsgud, han kunde göra dribblingsräder och mål som ingen sett förut. Hans fart och fysiska styrka gjorde att ingen kunde stoppa honom, inte ens om de försökte sparka ner honom. Den 14 maj 1997 återvände han till Holland, till Feyenoord Stadium i Rotterdam. Den här gången spelade han final i Cupvinnarcupen med Barça, och gjorde matchens enda mål på straff efter 37 minuter. Ronaldo kysste bucklan.

Han var 21 år, och hade blivit utsedd till världens bäste fotbollsspelare för andra året i rad.

Himlen låg öppen för honom.

Så öppen att ingen såg helvetet därunder.

Reinaldo Pitta och Alexandre Martins hade köpt Ronaldos rättigheter från São Cristóvão för 6 500 dollar, det var de båda som fungerade som superstjärnans agenter. Tillsammans med den instörtande italienske advokaten Giovanni Branchini drev de en stenhård kamp för att Ronaldo skulle få den lön han förtjänade av Barcelona. Han tjänade redan 15,4 miljoner kronor om året, och kontraktet stäckte sig över 2004 – men klanen kring Ronaldo ville ha mer.

Det slutade med att han fick lämna Barça, efter en säsong, 37 ligamatcher och 34 mål.

Prislappen hamnade på drygt 250 miljoner kronor.

Massimo Moratti betalade.

Milano och Inter nästa.

– Jag vill egentligen stanna i Barcelona. Jag trivs bra här, det är en stor stad och en bra klubb. Men jag måste tänka på min framtid. Kan jag tjäna dubbelt så mycket pengar någon annanstans så flyttar jag dit, sa Ronaldo till spanska tidningen Sport.

Den 1 augusti 1997 var han Inters spelare, och samtidigt Nikes största affischnamn, den som var tänkt att axla en åldrande Michael Jordans mantel.

Inter missade ligatiteln första säsongen, men Ronaldo gjorde det avgörande målet (3–0) när Inter slog Lazio i Uefacup-finalen. Han hade just träffat och förlovat sig med fotomodellen Susana Werner och livet lekte.

Dessutom stod ett VM för dörren.

Ronaldo var den som alla tittade på, den som alla förväntade sig och krävde och ville ha en del av. Han skulle bli VM:s kung och ordna så att La Copa blev kvar på det brasilianska fotbollförbundets kansli i Rio de Janeiro. Men på morgonen den dag finalen skulle spelas, den 12 juli 1998, så var det midvinter i Rio.

Och Ronaldo låg livlös på sitt rum.

Brasiliens spelare hade ätit sin lunch och vilade ut på sina rum på sin bas i Lesigny, halvannan mil utanför Paris. Klockan var två när Roberto Carlos, backen med tjurnacken, såg sin rumskamrat bli blek och svettig för att till slut börja skaka okontrollerat. Carlos skrek efter hjälp, och läkarna kom.

Läkarna, Lidio Toledo och Joaquim de Matta, tog Ronaldo till sjukhus medan förbundskaptenen Mario Zagallo meddelade truppen att lagets största stjärna inte skulle kunna spela finalen. Han borde inte gjort det heller, Zagallo borde låtit Edmundo spela, som han tänkt, men en timma före avspark anlände Ronaldo till stadion. Han hade fått en halv lugnande tablett, och förklarade att han ville spela.

Läkarna sa ja, Zagallo också.

Och Frankrike vann med 3–0.

Ronaldo stod med tom blick och hörde publiken sjunga sitt ”et un, et deux, et trois zero”.

Är det det som han tänker på när han står där vid sidan av Brasiliens avbytarbänk och ska bli världsmästare?

Ronaldo återvände till Milano för en ny säsong. Han ville bevisa att det publiken sett i VM-finalen var en annan Ronaldo, inte den riktige. De blåsvarta interisti älskade honom och döpte honom till Il Fenomeno, nu var ”Fenomenet” tillbaka för att visa sitt riktiga jag.

Men hans kropp slutar svara.

I två månader är han borta med en mystisk knäskada, vissa påstår att den slitne Ronaldo var så fullsprutad med mediciner att hans kropp inte längre såg ut som en kropp. Han kom tillbaka och kämpade sig igenom hela säsongen, och en sommar med Copa America för Seleçao.

I november 1999 säger en sliten kropp ifrån. San Siro är dyblöt när Inter möter Lecce och vinner med 6–0. Ronaldo vrider sitt högra knä och tecknar för byte. Det ser inte så allvarligt ut, men han vet inom sig att det här är mycket allvarligt.

Vad han inte vet är att det är början på ett två år långt helvete.

Ronaldo söker och får hjälp av de medhjälpare han litar mest på. Han åker till Paris och träffar kirurgen Gerard Saillant på Pitie Salpetriere-kliniken, han kallar in sin gamle vän Nílton Petroni som ska hjälpa honom återfå styrkan igen.

Hans nya flickvän, modellen/fotbollsspelaren Milene Domingues finns vid hans sida, och Zinedine Zidane fintar sig förbi sjukhusvakter lika elegant som mittbackar och kommer in på rummet för att krama om Il Fenomeno.

När Ronaldo gör comeback har det hunnit bli april, och han själv har hunnit bli både Milene Domingues äkta make och pappa till Ronald, hans förste son.

Lyckan är fullständig när Gerard Saillant gör tummen upp för ett inhopp i en cupmatch mot Lazio. Ronaldo, som aldrig brydde sig om böcker, hade inte läst T S Elliotts diktverk The Waste Land.

Där står det skrivet att ”april är den grymmaste månaden”.

Och efter sex och en halv minut av comebacken viker sig Ronaldos knä igen.

Han gråter som ett barn när han bärs ut på bår inför en chockad publik, alla fruktar att karriären är över för en av fotbollshistoriens allra största, innan han ens fått vara med och vinna ett VM.

Är det det som han tänker på när han står där vid sidan av Brasiliens avbytarbänk och ska bli världsmästare?

Vägen tillbaka har varit så lång, så svår. Nya vändor hos Monsieur Saillant

i Paris, nya pass med Petroni, nya comebacker och nya bakslag.

Ronaldo har slagits för sitt liv, för sitt fotbollsliv, och samtidigt har han fått uppleva den privata tragedin att förlora ett barn. I februari i fjol fick Milene missfall, sju veckor in på graviditeten.

– Jag är inte en pojke längre. Jag är en man nu, säger Ronaldo under en avslappnad presskonferens.

Det har hunnit bli sommar år 2002, och det har gått tre månader sedan han gjorde comeback i Seleçao efter tre års frånvaro. Ingen har räknat med Brasilien, som haltat sig igenom VM-kvalet, men nu är de här och Ronaldo njuter av varje sekund. Brasilien upplever sin djupaste ekonomiska kris på många, många år, valutan real har aldrig stått sig så illa mot dollarn,investerarna flyr landet och i höst väntar ett ovisst val. Men folket kan i alla fall glädja sig åt att deras älsklingsspelare är tillbaka i sin bästa form. Ronaldo gör VM-mål efter VM-mål.

När finalen spelas, en regnig söndag i Yokohama, finns hans rötter, hans nutid och hans framtid på plats i vip-boxen.

Milene är där, förstås.

Pelé är där. Och doktor Saillant.

– När jag gjorde första målet tänkte jag på min familj som hela tiden varit

där för mig när jag behövt dem. Jag vill också tacka min fystränare Nílton

Petroni som tyvärr inte är här i dag, säger han.

Med några få minuter kvar byter Luiz Felipe Scolari ut Ronaldo, Il Fenomeno går långsamt av planen medan läktarna exploderar i hyllningssång.

Fenomenet Ronaldo ställer sig vid avbytarbåset och funderar, hans ögon blir allt fuktigare.

Brasilien vann med 2–0.

Målskytt: Ronaldo 2.

Minuterna hoppar bock över varandra, Ronaldo tittar ner i marken. Då kommer Ronaldinho, den nye Ronaldinho som fått hans namn, fram och kramar om honom så hårt och hjärtligt att det känns upp på läktaren.

De står så länge.

Sedan blåser domaren och Brasilien är världsmästare.

Källor: Futebol – the Brazilian Way of Life av Alex Bellos, The Beuatiful, Game – A Journey through Latin American Football av Chris Taylor.

Simon Bank