AIK rev världen – nu börjar de bygga en ny

FOTBOLL

En veckas kaos. Nittio minuters derby.

Ibland behöver en svajig klubb ett stabilt lag mer än någonsin.

Ibland behöver AIK Djurgården mer än de brukar.

Foto: Sportbladets Simon Bank.

Det måste ju varit ganska härligt ändå.

Djurgården kom från fyra förluster på fem allsvenska matcher, skyfflade om i laget, var i desperat behov av poäng och ett utvädrat derbyspöke.

Men krisrubriker? Hets? Panik?

Nänä, det där tonläget var liksom redan reserverat av AIK.

I en form av gammeltestamentlig genesis hade de lyckats med att riva världen på en halv vecka, nu fick de ett derby på sig att visa att de lyckats bygga en ny.

Från allt till ingenting, från Alm till Norling. Norra stå inledde matchen med att affischera den allmänt accepterade hållningen i supporterled: ”tack för allt, Andreas. Välkommen hem, Rikard”.

Det här var hans derby

Så vad kom Rikard Norling med? Uppfann han något nytt för dom som väntat?

Vill man vara summarisk kan man säga att han kombinerade en enkel idé med ett svårt val. 4-4-2, som spelarna är trygga och säkra i. Rejält presspel, derbyfotboll, ett halvt lag av egna produkter, men framför allt med ett personalval som var både modigt och logiskt sett till planen: ut med kontrollankaret Ebenezer Ofori, in med två innermittfältare (Anton Salétros, Christos Gravius) som inte ens var födda när Andreas Alm tränade laget.

Mer fart, mindre kontrolltänk. Och det fungerade riktigt bra.

Gravius var modig med bollen, försökte vinna meter med spel framåt. Salétros – som låg närmare den djupa Ofori-rollen – gjorde sig hela tiden spelbar, men blandade och gav lite mer.

I utgångsläget var lagen spegelbilder av varandra, med samma sorts 4-4-2. Skillnader? Jo, de fanns.

De fanns i anfallarnas egenskaper, där Dif lyfte mer mot Mathias Ranégies huvud och AIK försökte hitta fram mot den rörligare Isak-Strandberg-duon. De fanns i AIK:s sätt att förändra sin form, när Stefan Ishizaki gled in från kanten bakom Djurgårdens innermittfält, gav insticksalternativ och numerära överlägen.

Och de fanns, framför allt, i en högerfot från Hagsätra IP.

Det har inte varit helt okomplicerat för AIK att ha plats för Stefan Ishizaki under våren. Det är klart att han platsat, med sin klokskap och sin kvalitetsfot, men på innermittfältet har hans defensiva brister märkts, och när Ofori funnits där har det blivit två bollvårdsspelare som emellanåt gjort spelet lite långsamt.

Men det här är hans roll, och det här blev hans derby.

Djurgården fick in Amadou Jawo som lovande vänsterhot, men på den där högerkanten som Ishizaki lämnade titt som tätt hann de aldrig runt, och när de gjorde det var kvalitén hos Tim Björkström och Jesper Karlström helt enkelt för låg.

Ishizaki fick vandra runt i fred och rulla boll, ända tills bollen låg helt still framför hans högerfot.

Först en fenomenal frispark före paus, där det gick att argumentera för att Dif-målvakten Hampus Nilsson tjuvstartade med ett par felsteg. Sedan en perfekt högerhörna som seglade över Alexander Faltsetas så att Haukur Hauksson kunde nicka in 2–0. Hauksson firade som en journalfilmsgubbe, Norling rättade till glasögonen och korsade armarna bakom ryggen.

Precis vad doktorn ordinerade.

Beroende av en x-faktor

Med målen och publiken i ryggen kunde AIK aggressivspela sig runt ett Djurgården som var fattigt på både idéer och konkretion. Nils-Eric Johansson gjorde sin bästa match för säsongen som mittback, men fick också en alldeles för bekväm resa. En talande sekvens: i slutet av första halvlek plockade Hampus Nilsson ner en boll och laddade för utspark. Dif hade ett jätteläge att kontra, två anfallare (varav en överlägsen huvudspelare) mot tre försvarare.

Nilsson lyfte blicken, och såg Ranégies ryggtavla promenera långsamt i fel riktning.

Fotboll i fel riktning är dålig fotboll.

För Djurgården är tryggheten i modellen allra oftast en framgångsfaktor, men den är också beroende av en x-faktor, att det händer något oväntat emellanåt. Nu finns den varken på ett individuellt plan eller i den kollektiva strategin. Sista halvtimmen blixtrade de till mot ett alltmer poängbevakande, passivt AIK. En comebackande Haris Radetinac kom in, Karlström bytte av en blek Besard Sabovic i mitten, och de hittade fram till ett knippe lägen de borde utnyttjat.

Patrik Carlgren dubbelräddade avslut från Sam Johnson och Karlström, han räddade igen när Ranégie fick loss ett läge från sex meter, och styrde undan ett tungt mörsarskott från (en utmärkt) Alexander Faltsetas.

Vek upp kragen och fick en kram

Det var inget fantastiskt AIK vi såg, ingen drömbärande ny skapelse som seglade iväg.

Men de vann, de närmade sig toppen, de ska möta Falkenberg och Gefle härnäst, och på norra stå hoppade de för AIK och summerade läget i en briljant Jigga-banderoll:

”We’ve got 99 problems – but DIF ain’t one”.

Djurgårdens spelare mötte aggressiva, maskerade supportrar i någon form av improviserat kvartssamtal medan en själaglad Nils-Eric Johansson pumpade med armarna och sjöng med i hånramsor om ”Söder Family, Djurgården och Hammarby”.

Rikard Norling? Han rättade till glasögonen på nytt, vek upp kragen och fick en kram. I dag går han till jobbet i kuddrummet på Karlberg och leder en klubb som mår bättre i dag än den gjorde i går.

Han får nog inte sparken just den här veckan.