Det är så här fotboll på toppnivå ska spelas – fysiskt och tufft – jag älskar det

FOTBOLL

HALMSTAD. Tio gula kort varav tre dubblades till röda.

Var det Slakten på Örjans vall vi såg?

Absolut inte. Jag såg en riktigt bra allsvensk fotbollsmatch med tufft spel på och ibland över gränsen utan att det blev brutalt. Som fotboll på toppnivå ska spelas.

Domaren Martin Hansson valde att varna tidigt, Peter Larsson fick gult redan i tredje minuten. Förmodligen var domarens tanke att tidigt sätta stopp för ett onödigt hårt fysiskt spel i den för framförallt Göteborg så viktiga matchen. Kanske rätt tänkt, men det bet inte på göteborgarna som ändå trummade på och gick in med full satsning i varenda närkamp.

Jag älskar den typen av fysisk fotboll när fysiken kombineras med ett lagspel där alla konsekvent jobbar för varandra. Svensk klubbfotboll har varit lite väl vattenkammad i flera år nu och då är det skönt att se en spelare som Pontus Wernbloom.

Han gav och han tog och han klagade på domslut med ord och gester och emellanåt dribblade han och slog tunnlar och försökte att lobba in bollen i fart.

Wernblooms inställning har på sätt och vis blivit Blåvitts inställning. Full satsning hela tiden över hela planen. Efteråt tyckte han att det var ”sjukt” att just han kunde gå ostraffad ifrån en match med tre utvisningar och ett knippe varningar.

Domaren avgjorde inte matchen

Martin Hansson viftade dock konsekvent med sina kort. En del varningar går som alltid att diskutera men en majoritet var helt okej. Domaren avgjorde inte matchen på något vis.

IFK Göteborg vann därför att man för dagen var ett mycket bättre fotbollslag plus att Halmstad fick sin kanske absoluta nyckelspelare – duktige målvakten Magnus Bahne – knäskadad.

Ersättaren Conny Johansson må vara matchotränad på allsvensk nivå men är så pass rutinerad att han inte ska släppa förbi sig två identiska frisparkar slagna från en mils avstånd. Göteborgs andra och tredje mål kommer till på grund av grova felbedömningar av Johansson.

Halmstad hade inte rätta kylan

Göteborg har jobbat sig in i ett stim av bra resultat, sju raka matcher utan förlust. Försvarsspelet är stabilt. Dusan Djuric plockades bort helt genom att man skar av passningsvägarna till honom. Vilket tvingade Halmstadstränaren Janne Andersson att skicka ut sin vassaste spelare på en kant för att överhuvudtaget få med honom i spelet.

När Thomas Olsson snackat sig ut från planen valde Stefan Rehn och Jonas Olsson att låta Jonas Wallerstedt och Wernbloom ligga kvar på topp och bara använda tre på mitten. Det fungerade så bra att det fortfarande blev Halmstadspelarna som fick jaga boll. Hemmaspelarna hade inte kylan som hade behövts för att kunna ta vara på den chans som matchens första utvisning gav dem.

Att Göteborg kunde fortsätta att dominera berodde mycket på Gustav Svenssons enorma arbetsinsats. Kanske är han seriens mest underskattade spelare, en sån där viktig som i det tysta gör andra bättre. Adam Johansson är heller ingen som det skrivs helsidor om särskilt ofta, men i går var han lysande som offensiv högerback.

IFK Göteborg har ett lagspel som gör att man klarar att förlora en skyttekung som Marcus Berg och med Tobias Hysen skärps den offensiva konkurrensen igen med snabb genombrottskapacitet.

I den sjukt jämna serietoppen är Göteborg och AIK de mest positiva lagen för tillfället. Men det kan ändras kvickt. Även om det kanske inte är så troligt, eftersom det kräver att Göteborg förlorar mot Brommapojkarna och Elfsborg mot Gefle, kan nio lag ligga inom tre poäng efter nästa omgång. Men varför skulle det egentligen vara otroligt en säsong som detta?

ARTIKELN HANDLAR OM