Bank: Det finns inga gränser för Sarah

FOTBOLL

”En elchock som strömmar ut över hela simvärlden”

1 av 3 | Foto: Bildbyrån

Det kan förstås tyckas märkligt att sitta i Brasilien och skriva om Borås, men det får vara som det vill.

Sarah Sjöström är ju märklig.

Och Sarah Sjöström ska ju till Brasilien.

Simning är en tråkig jäkla sport.

Det är ingen åsikt, egentligen, utan mer ett konstaterande som de allra flesta aktiva håller med om. Simning är nötande, tränande, kämpande, ett sökande efter en detalj här och en detalj där in i kaklet i evighet, amen.

Belönande? Intressant? Fascinerande? Utmanande?

Absolut. Men tråkig.

Det är därför det finns ett så stort behov av något som bryter av monotonin, som laddar bassängen med något annat. Med dramatik, som i de stora loppen. Med estetik, som när Popov eller Alshammar simmar frisim eller Kosuke Kitajima gör sina fysiska uträkningar i bröstsimmet.

Eller med Sarah Sjöström.

Hon är alltså den sorts simmare som kan förvandla en slö SM-simmardag i Borås till en elchock som strömmar ut över en hel simvärld.

Tappad haka, händerna för ansiktet

Ni tror att jag överdriver här? Att jag tar i lite?

Visst, simning är en idrott som vant sig vid att rapportera om rekord i parti och ­minut.

Men när Craig Lord, The Times- och Swimvortex-journalisten som förmodligen är världens mest läste simningsskribent, så kallar han det inte ”överraskande” eller ”imponerande”.

Han skriver ”Beamon-artat”.

Bedrifterna är såklart i olika universum, Sarah Sjöström hoppade inte in i någon evig idrottshistoria i Borås, men det är ett lopp, en tid och ett rekord vars skrälleffekt hade förtjänat ett Plex-referat:

– Nej, det är väl inte möjligt. Tjugofyra och fyrtiotre. Tjugofyra och fyrtiotre?!

Jag tittar på bilderna från Borås, jag ser dem i slowmotion och ser dem en gång till. Och jag reagerar på ungefär samma sätt som hon själv gör där när hon ser sin tid på resultattavlan: tappad haka, händerna för ansiktet.

Hon fotsätter testa våra perspektiv

Sedan finns förstås svala slutsatser att dra.

Vi kan konstatera att elitprojektet i Eriksdalsbadet, kombinationen av Carl Jenners trygghet och Andrej Vorontsovs internationella erfarenhet, verkar leda åt rätt håll. Att Sarah verkar haft nytta av de där träningspassen när hon maxat för att mäta sig med manliga simmare. Att tiden gjort sitt, att hon vuxit i sin kropp och lärt sig kontrollera den ner på finkalibrerade nivåer. Hon slipper ­jaga ikapp efter klumpiga starter, man kan med blotta ögat se att hon tagit tekniska sjumilakliv. Hon har alltid varit stark, nu är hon sprintsnabbast i världen också.

Allt det.

Men en världsrekordskapning med 64 hundradelar på en 50-distans en bit in på 2000-talet är mest av allt en påminnelse.

Sarah Sjöström slog igenom när hon var femton år gammal, jag satt och såg henne bli världsmästare i Rom, och skrev att hon är här för att testa våra perspektiv. Fem år senare kan vi konstatera att det fortfarande är så.

Hur långt kan hon gå? Hur bra kan hon bli? Hur mycket kan hon vinna?

Det är två år kvar till OS i Rio, och även om inte 50 fjäril är en OS-distans så har vi just stämt av hur hennes utvecklingskurva ser ut.

Det finns inga gränser.

Ge henne allt hon behöver

Sarah Sjöström är 20 år gammal, jag vet inte vad svensk idrott gjort för att förtjäna henne, men jag ­hoppas att Sverige är smart nog för att inse att hon är unik och att det vore sorgligt om hon inte fick precis allt hon någonsin behöver – ekonomi, kunskap, träningsförhållanden – för att leva upp till sin fulla potential.

Vilken nivå den där ­potentialen ligger på vet vi inte, det vet inte Carl ­Jenner eller Sarah Sjöström heller.

Vi vet bara att ingen någonsin varit där förut.

avSimon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM