BARA EN BRICKA I SPELET

FOTBOLL

Erik Niva om hur Berlusconi använde Kaká för att vända allas blickar mot Milan – igen

Foto: FOTO: AP
RYKTENAS MAN 1,5 miljarder sades Manchester City vara villigt att betala Milan för Kaká – då föll affären. Nu spekulerar fotbollseuropa i om hela ­affären var ett PR-trick från Milan-ägaren Silvio Berlu­sconis sida.

En inställd affär är också en affär.

Aldrig tidigare har en övergång dragit till sig sådan uppmärksamhet – ­utan att bli av.

Men var Kaká någonsin nära Manchester City?

Eller var hela cirkusen i själva verket en Berlusconi-bluff?

Napolis ägare Aurelio De Laurentiis är egentligen filmproducent.

Han har jobbat med skådespelare som Danny De Vito, Gwyneth Paltrow och Angelina Jolie.

Han känner igen ett välregisserat manus när han ser det.

Efter att Kaká-följetongen äntligen fått sitt slut gav han sin syn på skådespelet som han just betraktat:

– Kanske var allt bara en marknadsoperation för att flytta tillbaka strålkastarljuset på Milan.

De Laurentiis log sitt varglika leende.

– Vi får inte glömma att Silvio Berlusconi är kungen av masskommunikation.

För folk med anknytning till Manchester City har de senaste dagarna varit som en av de där morgnarna då man vaknar upp och märker att dröm och verklighet har flutit ihop.

Det där otroliga som finns kvar i minnet – hände det verkligen?

Nyrika Man City var några få kontrakts­paragrafer och ett par religiösa tankeställare ifrån att lyckas köpa en av världens absolut bästa spelare.

Eller – hände det verkligen?

Många av de som har följt affären på nära håll menar att det i själva verket aldrig fanns minsta chans att den skulle gå igenom.

Allt har bara varit en charad, iscensatt av Milans mäktige mediemagnat till ägare.

Enligt den teorin så har Man City utnyttjats som marionetter i en noga uttänkt dockteater, där Silvio Berlusconi själv dragit i trådarna.

Milan är just nu i ett läge där de behöver både pengar, uppmärksamhet och framtidstro.

Silvio Berlusconi är – som vanligt – i ett läge där han jagar popularitet.

Italienare är visserligen särklassiga Eu­ropa­mästare i konspirationsteorier, det vet vi, men den eviga sanningen kvarstår ändå.

Bara för att man är paranoid innebär inte det att man inte är förföljd.

Den 15 december i fjol ringde Manchester Citys vd Garry Cook till sin Milan-kollega, Adriano Galliani.

– Jag ska rakt på sak. Vi vill ha er bästa spelare, och jag ringer för att höra hur mycket ni vill ha för honom.

Galliani svarade att han skulle prata med sin chef, mannen som både är Milans ägare och Italiens premiärminister.

Senare samma dag kom ett fax till Man ­City:

– Kaká är tillgänglig mot en summa av 200 miljoner (euro).

Utgångspriset må ha varit orimligt, men trots allt var engelsmannen belåten med svaret. Tydligen var Kaká till salu – om summan var den rätta.

Efter lite snirklande fick så Cook ett muntligt okej på sitt bud. Övergångssumman landade vid 91 miljoner pund, knappt 1,1 miljarder kronor. De skakade hand på saken, lovade att hålla tyst så att inget skulle komma ut i medierna. Men i mitten av januari så fanns ändå nyheten där, presenterad av ­Mediaset, ett av de tv-bolag som Berlusconi äger.

Strax därefter hade ägaren själv kommenterat saken, och då hade summan hastigt vuxit till 1,5 miljarder:

– Ett sånt bud är svårt att tacka nej till.

Silvio Berluconi är mannen som satt medie­manipulation i system.

Han äger tre tv-bolag, och kontrollerar därtill statliga RAI.

Sedan han tog den politiska makten har observatörerna i Freedom House graderat om de italienska medierna, från ”fria” till ”delvis fria”.

När Romano Prodi var ordförande för EU-kommissionen så gick han till våldsamt angrepp mot hur Berlusconi utnyttjade sin position:

– Jag är fullständigt rasande över hur regeringschefen använt statstelevisionen för att nå sina egna personliga mål. Det saknas motstycke i historien.

För några år sedan sa landets mest kända kvinnliga journalist, Lilli Gruber, upp sig i protest mot hur hennes arbete på RAI hade förändrats.

– Under Berlusconi så nåddes en otrolig nivå av censur och manipulation. Jag kunde inte längre arbeta som nyhetsankare. Jag kunde inte låna ut mitt ansikte till något så partiskt.

Man City är övertygade om att det var ­Milan som läckte uppgifterna om Kakás övergång – med Berlusconis välsignelse – och i stort sett alla italienare ger dem rätt.

Varför?

För att skicka upp en testballong och se vad som hände.

För utomstående ögon tycktes Berlusconi vara trängd mot väggen av alla arabiska miljarder – andra menar att han i själva verket krattat manegen för ett läge där han inte kunde förlora.

Om affären togs emot positivt så skulle han kunna radera ut klubbens skuld, och hän­visa till att beslutet var Kakás eget.

Om den däremot väckte protester så ­skulle han avstyra den, och på så sätt återigen framstå som frälsaren som lyssnade mer på folkets röst än på pengarna.

Oavsett vilket så skulle han ha skapat uppmärksamhet värt många, många marknadsmiljoner.

När Manchester Citys förhandlingsdelegation landade i Milano i måndags så fick den ett helt annat mottagande än den väntat sig.

– Vi visades in i ett enkelt rum, och där satt vi i sju timmar utan mat. Till slut var vi utsvultna. Det enda vi blev erbjudna var en kopp kaffe, så det var uppenbart att gästfriheten inte var på topp, säger Garry Cook.

City-delegationen hade dessutom blivit strategiskt placerad nära gatan, så att de skulle ­höra supporterdemonstrationerna utanför.

– Vi hörde ljudet, och det är såklart rätt distraherande. Hela dynamiken var väldigt konstig, väldigt påfrestande. Det var ingen plats där man vill vara.

Anledningen till att vi har ovanligt detaljerad kunskap om hur förhandlingarna gick till är att Man City känner sig svikna.

De har valt att berätta sin sida av saken för att få folk att förstå vad som egentligen hände.

– Det som har gjort oss besvikna är att hela cirkusen runt den här övergången är skapad av AC Milan. Vi valde att inte säga något, medan den italienska klubben valde en väldigt annorlunda väg. Nu säger de att Kaká tackade nej till oss – men vi gav aldrig Kaká något erbjudande. Det var Milan som svängde och stoppade affären. De var under politisk press från medierna och ägaren.

Men om nu hela den sista veckans maniska upptrappning var ­regisserad – om Berlusconi bestämt sig för att inte sälja så fort han pejlat av folkets reaktioner – vad hade hänt om Kaká blivit förbannad?

Här menar flera journalister att Berlusconi tog en kalkylerad risk.

Han kände Kaká. Han visste vilken relation brassen hade till sin religion, sin familj och sina supportrar.

Och medan vissa medier rapporterat om hur en förvirrad Kaká slitit sitt hår i förtvivlan har andra citerat det han faktiskt har sagt:

– Det tog inte ens 30 sekunder för mig att bestämma mig. Milan är mitt hem.

När mötet mellan de två klubbarnas förhandlare avslutades på måndagskvällen så gav italienarna fortfarande sken av att vilja sälja. Engelsmännen menar att det bara var ett sätt för dom att hinna förbereda sin medieshow.

Klockan 23.03 ringde Garry Cooks mobiltelefon, då han stod i avgångsloungen på Linate-flygplatsen.

Abrupt krävdes det nu omedelbara och definitiva besked. Exakt hur stor skulle övergångssumman bli? Exakt när skulle den betalas? Exakt hur mycket skulle Kaká tjäna?

– Garry svarade att det inte fanns en chans att vi ville förhandla på det sättet, att vi fick lov att avbryta diskussionerna.

Det är Simon Pearce – Shejk Mansours personliga sändebud – som tar upp historien.

– Det tog åtta minuter – sedan hade Berlusconi ringt upp den mest populära liveshowen på italiensk tv och sagt: ”Jag har goda nyheter, Kaká har sagt nej”. Och plötsligt har de nu bilder på hur Kaká dök upp i något fönster och vinkade till Milan-fansen.

Pearce skakar på huvudet:

– Milan väntade inte på något besked från Kaká – de väntade tills det mediala läget var det rätta. De hade planerat allting.

ARTIKELN HANDLAR OM

Serie A