Fagerlund: Det är nya tider nu, Malmö FF
1–1 på resultattavlan, klockan på Stadion tickar på.
Tanken: ”men Malmö vinner ju alltid till slut” far genom huvudet.
Så inser man att det är nya tider nu, att det inte längre är en självklarhet.
Gäsp.
Det fanns en tid då Malmö FF dundrade fram som en maskin, en kraftkälla som få hade möjlighet att stoppa utan rejäl medvind. Säsongen 2017 såg det visserligen inte alltid hundraprocentigt ut, men oftast räckte det med knappt femtio procent för att i alla fall gå hem för dagen med ett godkänt resultat.
Mötet mellan Malmö och Dalkurd var på förhand sportchefernas kamp, både Daniel Andersson och Adil Kizil hade gjort sig av med sina respektive tränare och stod nu nere vid sidlinjen i ett försök att väcka liv i varsin björn. På Stadions läktare satt dels den sparkade Magnus Pehrsson, dels Anders Christiansen och av de två var främst den sistnämnde saknad i den här matchen, som vanligt.
En solig dag blev grå
Ingen kan beskylla MFF för att de inte håller i bollen, skapar möjligheter eller får rena målchanser. Ofta brister det ändå, ibland på grund av utebliven aggressivitet, andra gånger till följd av slarv. Dalkurd försökte hålla ihop den defensiv som så här långt har släppt in flest mål i hela serien, 22 bollar innan mötet, och även om Carlos Strandberg ständigt smög upp i farliga positioner var det bortalaget som tryckte in det ångestladdade ledningsmålet. Dalkurd kontrade, MFF stod på hälarna, och Ahmed Awad drog in 1–0 bakom Fredrik Andersson.
14 000 supportrar (minus ett nätt bortafölje) buade ljudligt och den soliga dagen på Stadion kändes kraftlös, oinspirerad och framför allt väldigt grå. Tempot blev givetvis bättre i den andra, ingen hade väl förväntat sig något annat, och Strandberg lyckades till slut få in den givna kvitteringen efter nästan komiskt många lägen.
Det är nya tider nu
Nu händer det, nu vänder det, tänkte väl samtliga himmelsblå fans, men frågan är om de verkligen tror på den devisen längre. För Malmö FF är det inte det hungriga, tunga, oslagbara Malmö FF, som alla hann vänja sig vid. Det där laget som aldrig förlorade, som aldrig vek ned sig, som alltid kom tillbaka.
Det är nya tider nu, och när lagkaptenen Markus Rosenberg drog bollen högt, högt över Stadions ena kortsida blev det extra påtagligt.
Att det vid slutsignal dröp av egna produkter i elvan är möjligen en liten, liten tröst för en klubb som kämpar för att tänka positivt, men faktum kvartstår:
”Malmö vinner alltid till slut” är utraderat från hjärnkontoret.
Tre poäng är inte längre en självklarhet.
———
Guldfågeln Arena har äntligen blivit den borg som blåshålet Fredriksskans IP en gång var för Kalmar FF. Tränaren Nanne Bergstrans filosofi är relativt enkel, men inte för den delen simpel att genomföra, och just därför har de inlett den här säsongen överraskande bra.
Hammarby hade nu kommit på besök och skulle försöka straffa ett lag som har varit ett av vårens starkaste. Även om Hiago betedde sig som en fjäder i Bajens straffområde 54 minuter in när han kom i närheten av David Fällman, en förstärkning som resulterade i 1–0, var det ofrånkomligt att serieledaren saknade den rörelse som hade fört upp dem i toppen av tabellen. Till viss del självförvållat, till viss del ett resultat av Nannes solida pärm.
Jeppe Andersen gör inte speciellt många mål, men danskens missil på en hörna räddade Hammarby från att åka på andra raka - sällsynta - förlusten. I slutändan är det två lag som kan ta sommarlov med gott samvete.