Bank: Att titta på Belgien är frustrerande

FOTBOLL

Får bara glimtar av det där världslaget som man VET bor därinne

LILLE. Vi har sett nordirländare som inte kan dämpa en cementsäck, ryssar som inte kan stava till taktik.

Jo, vi har sett både det ena och det andra här i EM.

Jag undrar bara om vi sett något lag som är mer frustrerande än Belgien.

Foto: Sportbladets Simon Bank.

De har dribblandet och trillandet, trixandet och fixandet, briljansen och bredden. De har Europas intressantaste spelartrupp.

Ändå går det liksom inte att låta bli att tjata om hur svårt Belgien har att se ut som ett riktigt fotbollslag.

Efter att ha sett Tyskland städa undan Slovakien uppe i Lille slog jag mig ner för att se Belgien avslöja Ungern. Man kunde lätt få för sig att matcherna var lika.

Vi hade en underlägsen slagpåse på ena sidan, en modern supermakt på den andra. Vi fick se förstahalvlekar som bjöd på spel mot ett mål, och en orgie i missade målchanser.

Ändå var det verkligen inte samma sak.

Belgien krossade Ungern före paus, i vart och vartannat anfall kom de stormande som vi vant oss: tre-fyra spelare på rad, tre-fyra snabba passningar, en dribbling och ett skott som fastnade någonstans på vägen.

Det finns en sak man kan lita på när det gäller Belgien, och det är deras fasta situationer. De har inte släppt in mål på det sättet på 29 raka matcher nu, och de var inte nära den här gången heller. Dessutom öppnade Toby Alderweireld med att Spurs-stånga in en De Bruyne-frispark alldeles i matchöppningen.

Det kändes som att det var början på en väldigt bekväm resa, och det borde varit det.

Men Kevin De Bruyne sköt och sköt igen, Dries Mertens kom helt fri, Eden Hazard lekte lite som han ville, och när halvleken var över hade de tvingat gamle gråbrallan Gabor Kiraly till sju räddningar, ett rekord för turneringen.

Ändå känns det som att det inte riktigt går att lita på Belgien.

Sålde av Kein de Bruyne – sämsta affären

När Tyskland bränner chans efter chans så sker det inom ramen av ett system, en idé, en kollektivt etablerad spelmodell. När Belgien gör det så känns det som att alltihop kan rasa när som helst.

De är lite mjuka, tror jag är ordet jag letar efter.

De är förstås briljanta också.

Det är inte särskilt länge sedan som José Mourinho rusade ut från en presskonferens nere i Rumänien efter att ha blivit sur på att få frågor om varför han petat Kevin De Bruyne ur truppen.

Mourinho använde sina hårda nypor för att utmana det lille Tintin-geniet, och han tyckte inte om gensvaret han fick. De Bruyne tränade för dåligt, menade han. De Bruyne ”kom in på kontoret varenda dag och grinade för att han ville lämna” påstod han.

Mourinho sålde av Kein de Bruyne, den sämsta affär han någonsin gjort.

Nu är belgaren en världsstjärna, han och Hazard flyter runt lite som de vill, ligger bakom nio av tio belgiska mål och målchanser. Det har sagts att de inte fungerar ihop, men de fungerar i alla fall alldeles utmärkt vid sidan av varandra.

Men att titta på Belgien är frustrerande. Det känns som att kika in genom ett fönster och bara få glimtar av det där världslaget som man VET bor därinne någonstans.

Och så fort man tror att man ser det så försvinner de.

Hazard såg ut som den Eden Hazard han en gång var

De borde gjort 3–0 före paus på ett Ungern som hade hysteriskt svårt att ställa om defensivt, men de gjorde inte det. Istället kom de ut efter paus och hade blivit bekväma och okoncentrerade – och det blir inte riktiga mästarlag.

Här fick vi se Szalai vara centimeter ifrån en kvittering, och Pintér pressa Thibaut Courtois till en jätteräddning.

Ungern fick chansen, hade de varit lite skarpare hade de kommit ikapp. Istället tvingades de ta lite större risker sista tio minuterna, och då krossade Belgien det där metaforiska fönstret och rusade rakt ut.

Kontra kan de ju, bäst av alla i EM när de får möjligheten.

Michy Batshuayi petade in 2–0 direkt när han byttes in, Hazard kontringsdribblade in trean, Carrasco sprang in 4–0.

På papper ser det ut som en fenomenalt imponerade insats, på sätt och vis var det väl det också.

Eden Hazard såg ut som den Eden Hazard han en gång var, Kevin De Bruyne såg ut som den Kevin De Bruyne han en gång för alla blivit.

Det var fint att se dem spela fotboll. Tänk hur bra de kommer att vara den dag de spelar med ett lag som går att lita på.