Skatorna lyfter - tack vare Owen

FOTBOLL

Peter Wennman: Han får alltid sista ordet

Det är som det alltid är med Newcastle:

Inget vet om laget ska bli fågel eller fisk i ligan.

I år började man som supertorskar.

Men nu är Magpies (Skatorna) uppe och flaxar i det ljusblå igen.

3-0 borta mot West Bromwich lyfte Graeme Souness hårt kritiserade gäng en bit i tabellen - och kanske är det nu dags för Newcastle att börja spela den fotboll laget har kapacitet till. Fyra segrar på de sex senaste matcherna visar att det är grejer på gång, att nånting har hänt både mentalt och spelmässigt.

Detta lyft kan enkelt förklaras med ett namn:

Michael Owen.

Två snygga mål i går, båda med en giftig avslutares alla iskalla kännetecken, betyder att Owen gjort fyra fullträffar på de fem matcher han spelat sen övergången från Real Madrid.

Owen levererar alltid.

Får alltid sista ordet

Jag har haft ganska svårt att begripa den kritik som riktats mot honom de senaste två säsongerna, inte minst från delar av den engelska sportpress som anser att han gjort sitt i landslaget.

Herrejösses, vad är det för omänskliga krav folk har?

Owen är fortfarande en helt ung man, men han har varit med så länge att han på sina håll betraktas som förbrukad och begränsad i den moderna toppfotbollen. Jag minns ju bara i EM i Portugal förra sommaren, då det gnälldes på honom och Svennis samtidigt fick skäll för att han inte satsade på nån annan.

Men som sagt:

Det är alltid Michael Owen som får sista ordet.

Typisk, komisk situation i igår:

Den förträfflige Ola Andersson i Canal Plus-studion - mannen håller absolut världsklass som tv-expert - ondgjorde sig i paus över Owens tvekan i straffområdet och antydde både otrygghet och osäkerhet. Det var ingen felaktig analys.

Men knappt hade han pratat färdigt förrän tv-bilderna började rulla igen från The Hawthorns och efter bara 23 sekunder...smack!

Michael Owen var på plats i exakt rätt ögonblick och vinklade in Newcastles ledningsmål i nättaket, utan tvekan, med all samlad rutin och skicklighet på en och samma gång.

Sen gjorde han nästa mål på samma fräcka sätt, skarvning upp i krysset efter en rusning mot främsta stolpen.

Jag älskade att se det. Vilken proffsighet. Vaddå otrygg? Vaddå osäker?

När Sportbladet förra helgen lät ett tjugotal fotbollsexperter från hela världen göra en tiobästa-lista över de bästa anfallarna fanns inte Michael Owen med på en enda.

Återupplevde gamla minnen

Det visar inte bara hur hård konkurrensen är i dag - för tre, fyra år sen hade Owen varit given - utan också att det kanske krävs mer av dagens anfallare än att bara vara effektiva inom straffområdet. Gällde det bara avslutningar skulle såna som Owen och Ruud van Nistelrooy ligga högt upp på en sån lista.

Och det är ju sant att Owen är en specialiserad målskytt som är beroende av rätt bollar i rätt lägen. Han gör numera sällan solomål av den typen han gjorde som 18-åring mot Argentina i VM.

Men en huggorm är en huggorm, även om han inte kan flyga.

Vi kunde i alla fall konstatera att han var strålande i HELA anfallsspelet efter paus. Det var också Owen som låg bakom förspelet till gamle Alan Shearers 3-0 i går.

Inhopparen Shearer fick alltså återuppleva gamla radarminnen från landslagstiden ihop med Owen, och det skulle inte förvåna mig om nån gammal trött engelsk fotbollsexpert nu börjar babbla om att Shearer måste in i landslaget igen.

Nej, jag skojar inte. Såna tongångar hörs faktiskt. Så sent som för ett par månader sen, när Owen blev klar för Newcastle, var jag på en presskonferens i London när Svennis fick frågor om detta...om det inte var dags att övertala Sherarer till en comeback i landslaget så att det gamla anfallsparet kunde uppstå igen.

Snacka om att stå och stampa på samma fläck.

Newcastle har i alla fall börjat marschen uppåt, och det är mycket tack vare Owen.

Veckans lista

Peter Wennman

ARTIKELN HANDLAR OM