SUPER-SWE...K

FOTBOLL

Simon Bank: Så snabbt tystnar drömmar - 0-0 är en skam

DORTMUND

Ett gult hav sköljde in, med flaggor från Krylbo, Härryda och Säffle; med drömmar från ett festklätt Sverige.

0-0.

Så enkelt rodnar flaggor, så snabbt tystnar drömmar.

De som skulle vara bäst visade minst när de behövdes som mest.

Foto: glänste inte alls Sverige borde ha vunnit med två-tre mål mot Trinidad och Tobago, men Zlatan och Blågults två andra Superswedes svek. Och förbundskapten Lasse Lagerbäcks coaching var trög.

De öppna munnarna, ansiktena med utsmetad blå och gul färg, de svettiga tröjorna och de urdruckna ölglasen i plast" Vilken total svensk hopplöshet det är som i detta nu rinner ut från Westfalen Stadion.

De var verkligen svenska fans allihopa, så många och högljudda och förväntansfulla och vackra i sin sång - men allt de fick var en fet smäll på käften.

Vi har kanske förtjänat det.

Inte som straff för något banalt som högmod, utan för alla våra Inter-Helsingborg, Galatasaray-IFK Göteborg, Sverige-Argentina. För alla de gånger då Sverige stått på andra sidan och jublat med sträckta Erlingmark-fingrar mot en underlägsen övermakt, vilken som helst.

Välkommen till den andra sidan.

Så här ser den ut, så här smakar den.

Som Marcus Allbäcks utsträckta ben mot ett Mattias Jonson-inspel utan riktning, som missförståndet mellan Erik Edman och Fredrik Ljungberg när tiden rinner mellan fingrarna.

Sverige vinner inte VM-premiärer, har inte gjort det på 48 år, det är en egenhet vi har. Men aldrig har motståndet varit så svagt som i går.

0-0 mot Trinidad och Tobago är en skam, ett svek, vad ni vill.

Fotboll handlar om resultat. Om fotboll inte gjorde det hade inte Lars Lagerbäck varit förbundskapten, och därför hjälper det inte att matchen i går var lika lite en 0-0-match som Sverige-Argentina för fyra år sedan var en 1-1-match.

Sverige manglade verkligen T&T.

Trinidadier och tobagier försvarade sig med hjärta, smärta, fysik, glidtacklingar, en otrolig reservmålvakt, stenar, spjut, utsträckta dobbar och en Avery John som gett sig fan på att sparka synthflätan av Christian Wilhelmsson.

Det är möjligt att jag såg matchen avgöras klockan 17.37, när Kelvin Jack gick av uppvärmningen med huvudet dolt i en vit handduk. Shaka Hislop kom in i stället och spelade så bra att om man kastat alla världens fattiga barn mot målet så hade han räddat dem också.

T&T glänste av svett och stolthet

T&T hade icke-stjärnor och ex-stjärnor, men de glänste av svett och stolthet.

Sverige hade stjärnor som inte glänste alls.

I matchens första anfall arbetade Zlatan Ibrahimovic fram bollen till Henrik Larsson, som släppte till en djupledslöpande Fredrik Ljungberg, som fälldes på gränsen till straffområdet.

Om det fanns en betydelse i det, så var det att vara nära men inte tillräckligt.

Sveriges spel var inte alls katastrofalt.

Grunden var okej, kompetent och lite trög; som den är. Tålmodigheten fanns där, bollar rullades runt, inlägg slogs, mittfältet var vunnet och Wilhelmsson hade Avery John nere i brygga.

Kanske gick det lite för långsamt i passningsspelet - men gör det inte alltid det när Sveriges landslag spelar fotboll?

Problemet var inte mönstret. Problemet var att de som ska bryta mönstret svek.

Sverige har två anfallare och en mittfältare av yttersta världsklass; i går mötte de ett försvar med spelare från gigantiska klubbar som New England, Gillingham, Wrexham och San Juan Jabloteh - utan att utmana dem, överraska dem, slå dem en mot en.

Man måste kunna kräva mer än så.

Man måste verkligen det.

Super-svenskarna svek, och det gjorde deras förbundskapten också. Inte för att han höll Kim Källström på bänken så länge som ytorna lämpade sig bättre för Anders Svenssons snävare, men rappare blick - utan för att han inte agerade när förutsättningarna förändrades.

När Avery John slutligen misslyckats med att ta livet av Wilhelmsson och fick rött kort var det 44 minuter kvar. En evighet med elva spelare mot tio.

Horribelt trög coachning

Leo Beenhakker valde att skicka upp en anfallare till (4-3-2), Lagerbäck satt stilla medan båten började sjunka. Efter en timma skickade han in sin bäste box-spelare (Allbäck), vilket var helt rätt.

Men Kim Källström fick sitta kvar på bänken.

Där fanns plötsligt ytor att vända boll på för Sveriges bästa vänsterfot - men det struntade Lagerbäck i. Om han fått hade han väntat med sitt byte till VM i Sydafrika 2010, nu tvingade någon honom att skicka in Källström med tolv minuter kvar. Horribelt trög coachning.

Till slut fanns ingen tid kvar, inget hopp heller.

Allt som fanns var den romantiska berättelsen om en sport där allt fortfarande är möjligt, och ett Westfalenstadion som långsamt tömdes på svenska drömmar.

Sverige borde vunnit med två-tre mål, men kom ihåg att det var så nära som en ribbträff att Glen Cornell satte 1-0 och fick ett helt ö-rike att sjunga att "alla heter Glen i T&T".

Vackra Beenhakker

Leo Beenhakker var så vacker och stolt i sin ljusgrå kostym och sin blå slips. Han kallade fotbollen för "en vacker djungel" och det var svårt att inte förstå vad han menade. Även om det gjorde ont.

På torsdag spelar Sverige mot Paraguay, i en match som inte får förloras. Jag tänkte skriva att 0-0 i går var en match och ett resultat vi kommer att minnas för evigt, men kanske blir det inte så. Om några veckor kan det lika gärna vara en pinsam liten parentes.

Ingen vet, och samtidigt som en svensk röst skrek sig hes i det allt kallare mörkret utanför Westfalenstadion log Leo Beenhakker ett leende till.

- I fotboll är två och två sällan fyra, sa han. Väldigt ofta blir det tre eller fem.

Eller så blir det

0-0. Herregud.

Henrik Larsson

Fredrik Ljungberg

Zlatan Ibrahimovic

Svenska idrottsfiaskon genom tiderna

Bara 0-0 mot Trinidad och Tobago i VM-premiären var ett svenskt praktfiasko.

Här är några andra misslyckanden från svensk idrottshistoria:

Foto: In i väggen.

Simon Bank