Nu fortsätter festen

FOTBOLL

Vilka är ni som säger att VM är slut – hur tänker ni?

LEIPZIG

En påminnelse ni kan behöva där ute i depparstugorna:

VM är fortfarande VM.

VM är fortfarande det allra mest fantastiska evenemang som arrangeras på hela den här idrottstokiga planeten.

Alltså - det är klart att det är tråkigt.

Det är självklart riktigt jävla trist att Sverige är ute ur VM, att vi inte kunde bjuda upp till riktig kamp och att vår fotbollsframtid - just de här timmarna, just i dag - känns mörkare än den gjort på väldigt länge.

Men det är faktiskt inte slutet på vare sig livet eller fotbollen, och det är definitivt inte slutet på historien om VM 2006.

Katten, kom igen nu för tusan! Ryck upp dig! Det här är fortfarande det största idrottsevenemanget i historien och för alla utom oss svenskar är det faktiskt ännu mer ofantligt i dag än det var i går.

Inte mycket för flaggviftande

Återigen, självfallet begriper jag besvikelsen, hur djup den är och var den kommer ifrån.

Jag är inte mycket för flaggviftande i vanliga fall, men har inga som helst svårigheter med att både förstå och tycka om den nationella svenskyra som ett VM för med sig.

En av de allra bästa sakerna med turneringen är att den engagerar även de som egentligen inte är några fotbollsfantaster, och att deras passion svalnar nu är väl begripligt.

Men däremot"

Jag måste erkänna att jag är rätt så misstänksam mot dem som kallar sig fotbollsintresserade - men i själva verket bara bryr sig om Sveriges matcher.

Vilka är ni, ni som säger att VM är slut nu? Hur tänker ni?

Att vara supporter innebär väl ändå inte att man slutar uppskatta andra spelare, andra lag och fascinerande fotboll?!

Fotboll får mig att förstå

Jag har aldrig varit mycket till huligan, men så är också fotboll en sport som får mig nyfiken på världen. Det är något som får mig att förstå andra länder, snarare än att förakta dem.

VM. Världsmästerskapen.

Så här har de varit för mig:

I vintras lyckades jag övertyga någon viktig människa om att jag kunde göra något annat med turneringen än att hänga det svenska landslaget i hälarna, att det fanns andra historier där ute som var både många och intressanta.

För sex veckor sedan åkte jag så till Schweiz för att följa det brasilianska landslagets uppladdningsläger. För fyra veckor sedan fortsatte jag till Tyskland, och plockade ut det närmaste en någorlunda vuxen människa kommer ett åkband på Gröna Lund.

En VM-ackreditering, komplett med fria tågresor.

Sedan dess har jag åkt från stad till stad för match efter match, i ett omöjligt försök att konkurrera med matchmaskinen Franz Beckenbauer.

Jag har sett Argentina sy ihop 25-passningsanfall och skjuta volleyskott som fått Diego Maradona att yla av lycka, jag har sett Kaká peka mot himlen och Tyskland explodera.

Jag har hört kroatiska fans skråla sönder den brasilianska samban, och jag har hört den argentinska klacken sjunga så att Arjen Robben tappade ansiktet.

Jag har berättat om hur Angola och Togo försökt stå upp mot sina gamla kolonialherrar, jag har skrivit om hur Serbien och Ukraina gått mot framtiden genom fotbollen och om Australiens och Kroatiens sammantvinnade landslag.

Intrycken förstärks på plats

Om jag haft kul?

Tja, roligare än jag hade haft på en av Lars Lagerbäcks engelskspråkiga presskonferenser. Roligare än om jag hade sett Sveriges fyra matcher och sedan åkt hem och surat.

Och ja, det är klart att intrycken förstärks och växer på plats, men det är verkligen inte nödvändigt att vara i Tyskland för att uppleva ett VM i fler färger än gult och blått.

Historierna är lika många och fängslande i tv-soffan, för den som orkar bry sig om att titta efter.

Okej, en vända till så här på slutet. Att vara patriotisk fotbollssupporter är en sak - att vara patriot mer än fotbollssuporter är däremot något jag inte förstår mig på.

Världen är större än Sverige och fotbolls-VM dundrar vidare.

Nu blir det bara mäktigare, viktigare och bättre härifrån och in i mål.

En - stor och viktig - dimension av VM har försvunnit.

Sisådär hundra andra återstår.

Erik Niva