Mejla

Simon Bank

Bank: Janne Andersson kryssar varenda ruta

Ett landslag utan superstjärnor slår ut Holland och Italien, går till kvartsfinal i VM, puttrar glatt genom ett kval – och ibland undrar jag om världen förstår vad de ser.

De tittar på Sverige, scoutar en spelare eller två.

När ska de börja intressera sig för han med glasögon som håller i trådarna?

Kokade gjorde det inte.

Inför kvalepilogen gick Svenska Fotbollförbundet ut i en sista-minuten-kampanj för att försöka få fart på publiktillströmningen. Jag såg att de gömt biljetter på Stockholms gator och torg, men till den här matchen var det nog ett misstag att gömma dem.

Färöarna en sen måndagskväll i november, inget på spel, det var inte så att det var biljetter till chokladfabriken som låg dolda i stan.

De som trots allt var här mässade ett namn, om och om igen, med all rätt:

– Å Janne Janne. Janne, Janne, Janne, Janne Andersson.

Helst hade vi väl velat se något eller någon som stal fokus från lagbygget en kväll som den här, en av tre audition-matcher inför EM nästa sommar. Sverige ställde upp med fyra mittbackar i backlinjen, ett eko från Tommy Söderberg-tiden, det var full mönstring av truppen, en chans för tio spelare att visa att de förstått grunderna och kanske mer av hur det här landslaget vill spela.

Sverige ville väl helst inte anfalla inläggsvägen, eftersom den gav sämst odds mot ett samlat och rätt huvudstarkt Färöarna, men gjorde ändå 1–0 efter ett Marcus Danielson-inlägg och en klassrörelse och -nick av Sebastian Andersson.

Bjöd på kvällens mest hjärtvärmande ögonblick

Kristoffer Olsson, den ende ordinarie som startade, var bäst. Mattias Svanberg hade en modig vertikalvilja i allt han gjorde, Alexander Isak var involverad felvänd mest hela tiden. Svanberg rikoschett-rammade in 2–0 efter paus. Den alltjämt supporterälskade John Guidetti bjöd på kvällens mest hjärtvärmande ögonblick när han nickade in trean, dunkade mot bröstet och firade med Lindelöf. 3–0, slut, ärevarv inför halvtomma läktare medan Färöarnas spelare applåderar Lars Olsen efter hans nionde år och sista landskamp som deras tränare.

Intressant var det kanske.

Men roligt var det… ja, mest när Kristoffer Nordfeldt benparaderade en nick från en offside-färing, när Filip Helander räddade Nordfeldt som gick vilse, eller när Victor Nilsson Lindelöf varnades för protest från bänken (han höll kvartssamtal med färingarna i paus).

Det här var inget kolon riktat mot EM, det var ingen punkt för kvalet. Det var en parentes, men vet ni vad:

Strunt samma. Vi hade fest i helgen, man får väl vara lite trött?

Det här var en måndagskväll när svenskar kunde nicka lite avmätt när målrapporterna plingade in från Madrid istället för att vara beroende av dem. De hade redan gjort jobbet, de var redan framme.

Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Janne kryssar varenda ruta

Så låt oss reflektera över jobbet en stund. Låt oss dröja vid vad det faktiskt är som Janne Andersson och Peter Wettergren bockat av under den tre år långa resa de varit ute på så här långt. Sätta ett grundspel? Vända blad efter superstjärnan Zlatan Ibrahimovic och senatorerna Källström och Isaksson? Bygga självförtroende? Skapa relation till supportrarna? Hantera kriser? Kvala in, nå resultat?

Kryss i varenda ruta.

Det är så lätt att glömma hur förutsättningarna såg ut, vad det egentligen var de startade med. Det här är ett landslag som brutit ny mark, som gått från att kunna neutralisera toppmotstånd till att kunna besegra dem. Janne Andersson har gett utrymme åt en utrotningshotad spelarart som Kristoffer Olsson, fört laget in i en konstruktiv era, lotsat in talanger som Alexander Isak och Robin Quaison, öppnat dörren för en nittonårig undantagstalang som Dejan Kulusevski.

Janna på, Janna på.

Det går att ifrågasätta väldigt mycket i svensk fotboll, men i modern tid har den alltid varit bra på att få fram tränare som vet hur man gör mycket av lite. De kan organisera en defensiv, de vet hur man skapar trygghet i en grupp, de kan nå resultat.

Borde inte resten av världen någon gång börja bli lite nyfiken på hur det går till?

Är det inte lite märkligt?

En spelare som gör 40 bra landskamper i rad kommer oundvikligen att hamna på ganska många klubbars radar. Men en förbundskapten som sätter ihop förutsättningarna för allt det här förekommer inte ens i några spekulationer söder om danska gränsen?

Svenska tränares låga status internationellt kan möjligen hänga ihop med klimatskillnader, att det krävs en annan typ av erfarenheter för att hantera spelare och personligheter från andra skolor.

Vi har tränare som aldrig slarvar med grunderna, som har en tydlig linje i sitt ledarskap, vi har en förbundskapten som nått osannolika resultat och utvecklingskurvor med minimala resurser.

Han sitter kvar på Sveriges bänk, medan jag skriver det här promenerar han runt nedanför fans som sjunger hans namn, och inget talar för att någon ska försöka locka honom härifrån.

Jag är inte alls missnöjd med att det är så. Men är det inte lite märkligt?

avSimon Bank