Anja gjorde allt vi kunde hoppas på – hon rörde sig och reste sig upp

FOTBOLL

WHISTLER. I slutet av backen, i slutet av ett magiskt åk, i slutet av ett hopp från helvetet så slutade vi tänka på allt vad medaljer och idrottshistoria heter.

Anja Pärson föll.

Och det handlade inte längre om vad hon inte vann, utan om vad vi kunde förlorat.

Eller… ”vi”.

Mest talar jag om familjen på läktaren, om en pappa som hörde sin dotter flyga sextio meter genom luften, i hundra kilometer i timmen, och förlora kontrollen. Anders Pärson är en stadig, säker norrlänning som sett allt och hört allt, men han hade aldrig varit med om en krasch som när hans Anja kraschade i Whistlers sista hopp.

– Jag såg inte, hörde bara. Man vill ju höra att hon rör sig. Att hon reser sig upp.

”Att hon rör sig. Att hon reser sig upp”.

Det oerhörda i det.

Störtlopp är en disciplin som bygger på tusendelar, på små detaljer och vinklar. En reflexrörelse här, ett felval där. Vi mäter med linjalen och sorterar vinnare från förlorare med de där detaljerna. Vi tänker väldigt sällan på att en idrottsman eller idrottskvinna som far nerför ett stup i 110 kilometer i timmen i en tunn dräkt spelar med insatser som är mycket högre än så.

Det var ju så underbart att se Anja Pärson igår.

Hon fick våra hjärtan att stanna

Det var mästerskaps-Anja som ställde sig vid starten, som blåste ut luft på det där sättet som säger ”nu jävlar” och som kastade sig nerför i ett åk som bara den oslagbara Lindsey Vonn kunde kopiera. Hon hittade den där rytmen som hon pratat om, hittade en bra balans mellan risktagning och mjukhet i åkningen, och gjorde bara väldigt små misstag.

Vi stod nere vid målhanget och njöt. Det rann små vårbäckar nerför bergen, solen bröt igenom barrskogen, det lät av sorl och kobjällror och Pärson var bara ett hopp från att bli den andra kvinnan i historien som ­tagit sex alpina medaljer i OS.

Jag vet inte hur många gånger Anja har fått hjärtat att slå snabbare, men jag kommer aldrig att glömma hur hon fick det att stanna.

Kontrollen, det lilla slaget på väg in i hoppet, och så sextio meter i slowmotion genom luften, före kraschen. Lindsey Vonn som gömde ansiktet i händerna, publiksorlet som fastnade i en parentes, allt, smällen som ett slag i magen, de snabba tankarna om hur fruktansvärt illa det kunde gå.

”Att hon rör på sig. Att hon reser sig upp”.

Till slut gjorde hon det. Tävlingen fortsatte, den å-så-charmiga Julia Mancuso fick silver efter en typiskt amerikansk bära-­eller-brista-körning, och den unika Lindsey Vonn kunde le sitt lucialeende och hämta guld­medaljen hon bara skulle ha.

Runt Anja Pärson stod vi kvar med frågorna.

Förstår kritiken

Hon kom ner till slut, stödde sig på en stav och haltade svårt. Prövade sig fram, gick en bit in på en skogsväg och tillbaka igen. Till slut satte hon sig på en skoter, kände lite försiktigt på sitt vänstra lår, gjorde tummen upp och åkte iväg.

Innan OS fortsätter – damerna kör sin superkombination idag – finns det ett par frågor kvar, hängande i luften över Whistler.

Den första handlar förstås om Anjas skador. Den rejäla blödningen i vänster vad, lårkakan i vänster lår, smällarna på höger skinka. Jag skulle bli oerhört överraskad om hon klarar att tjura sig igenom smärtan och tillbaka till toppen i detta OS.

Den andra frågan handlar om varför skadorna egentligen kom till.

Svensklägret kritiserade arrangörerna efteråt, det kan man förstå. OS valspråk är Citius, altius, fortius. Snabbare, högre, starkare. Vancouver 2010 kan vara spelen då man förde det för långt, då man gick över till ”för snabbt, för högt, för starkt”.

Arrangörerna kände till risken

Anders Pärsons stenhårda kritik mot hoppet går möjligen att avfärda som en chockad pappas reflexreaktion. Men det är allvarligare att man skickar ut ett helt startfält i en backe där ingen av dem kunnat köra ett helt träningsåk.

Det fanns ett risktagande där, redan från början. Arrangörerna visste det. Och Anja Pärson själv tog det hela vägen.

Om hon ville leva upp till sina egna höga krav fanns inget annat alternativ än att satsa precis allt, med vilken insats som helst.

Det höll nästan hela vägen, det höll i alla fall tillräckligt länge för att visa att hon fortfarande är en vinnare, att hon fortfarande är den där stora, snabba, säkra, supermänniskan Anja Pärson.

Men det höll inte hela vägen. Och det enda jag önskade efteråt, när hon försvann på sin skoter, var att någon sa till henne att hon just igår gjorde precis allt som väldigt många hoppades på.

Att hon rörde sig. Att hon reste sig upp.

avSimon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM