I natt skakade jorden, i natt svämmade allt över

VANCOUVER. De har haft fotbollen som tröst när jorden skakat och floderna svämmat över.

Det har så klart inte varit tillräckligt.

I natt skakade jorden, i natt svämmade allt över.

Chile är mästare, det räckte mer än något.

Jag vet inte om ni hade gått och lagt er eller inte, men jag antar att det inte spelade någon roll.

Ni hörde det säkert hela vägen över havet. Ni kände säkert hur marken vibrerade.

Sydamerikas näst äldsta fotbollsland har alltid varit där, ofta varit nära, deras supportrar har rest land och rike runt och sjungit att nu, här, det här är kvällen då de ska vinna:

– Vamos, vamos chilenos, que esta noche tenemos que ganar.

Men de har aldrig vunnit.

De har inte vunnit ett skit.

De har, sannolikt, jag har för långt till tankarna och för nära till deadline för att hinna undersöka saken närmare, blivit den bästa fotbollsnationen i hela vida världen som aldrig lyft en stor pokal.

De senaste åren har de spelat för gruvarbetarna som spärrats in i underjorden, för ett folk som plågats av jordbävningar och översvämningar, och när de väl fick Copa America till sin hemmaplan så var det inte som att de bara hade fotboll att tänka på.

När turneringen började var det i skuggan av enorma studentprotester utanför Michelle Bachelets presidentpalats. De unga krävde utbildningsreformer och möttes av tårgas och vattenkanoner. Regeringen har kritiserats för korruption, för sin ignorans mot de hårt prövade norra delarna av Chile.

Och här står de nu.

Märklig sorts final

Copa America var en gudagåva för Bachelet. Efter premiärmatchen mot Ecuador tog hon gruppbilder med spelarna i omklädningsrummet, och för varje steg laget tagit har hon följt med, klädd i rött och med en fotbollshalsduk om halsen.

Usla skolor? Undermålig politik?

Visst, men det har också diskuterats huruvuda Bachelet kanske varit den turbringande maskot som det här laget behövde. I natt stod presidentan på läktaren med armarna i vädret och tårarna rinnande.

Hon förtjänade det kanske inte, men hennes folk gjorde det på alla sätt kan tänka sig.

Chile–Argentina var en märklig sorts final, det var svårt att avgöra om den var fenomenal eller usel eller båda delar samtidigt. I en turnering där de fyra bästa lagen tränades av argentinska förbundskaptener var det en final som bar Marcello Bielsas signum.

På ena sidan stod Bielsa-beundraren Tata Martino med sitt Messi-ledda Argentina, på den andra stod Bielsa-fanatikern Jorge Sampaoli (som färsk tränare ”tänkte han på Bielsa 24 timmar om dygnet”), och när de skickade ut 22 spelare på en och samma plan blev det manisk, magisk Bielsa-fotboll som slutade mållöst.

Det var som att se första ronden i en hyperaktiv titelmatch i tungvikt, med krokar från höger och rallarsvingar från vänster – men där ingen träffade men ingen slutade slå.

Pocho och Pipita rusade fram för Argentina, Pipita och Bitbull bet tillbaka för Chile. Jag hoppas att en hel generation svenska spelare såg på, att de såg hur frustande, fysiskt fartfylld fotboll kan se ut på den här nivån.

Jag hoppas att de såg på-gränsen-elakheten som Chiles vänsterkant med Beausejour och Aránguiz använde för att skrämma bort Lionel Messi. Jag hoppas att de såg när Alexis Sánchez (finalens bäste) vände upp med boll och flöt framåt, hur han fick försvarare att se ut som om de försökte fånga en kolibri med boxhandskar på händerna.

Och jag hoppas att ni alla såg när 46 000 chilenos på läktarna och arton miljoner på gatorna, torgen äntligen kom fram.

Om ni missade det kan ni beställa hem en videokopia, eller slå en signal till Miiko Albornoz och fråga.

För första gången någonsin slutade en Copa America-final mållös. För tredje gången i rad stod Leo Messi i mittcirkeln och mådde dåligt efter att ha förlorat en final med Argentina.

Aldrig vunnit på straffar

Det blev straffar, och Chile har aldrig vunnit på straffar. Målvakten Claudio Bravo har bara räddat tre av 22 straffar i La Liga.

Higuaín slog sin två meter över, Bravo plockade Banegas straff, och efter hundra år av titellöshet ställde sig Alexis Sánchez med bollen vid straffpunkten och kände arton miljoner hjärtan slå i kroppen.

– Ahora o nunca, darrade tv-kommentatorerna. Nu eller aldrig.

Ahora. Nu.

Alexis lät foten smeka iväg en panenka-straff, den rullade in i mål efter ett evighetslångt ögonblick. Jorden skakade, allt svämmade över, en liten bollkalle i chilensk landslagsoverall la armen om Leo Messi.

Världens bäste spelare har väntat förgäves på en titel i tio år nu.

Det är faktiskt ingenting.

avSimon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM