”Otroligt viktigt att alla vill vara med”

Andreas Granqvist i stor intervju med Simon Bank

FOTBOLL

På fredagen vann han mot Italien, på måndagen blev han klar för VM, på torsdagen fick han veta att han belönats med Guldbollen.

En bra vecka, får man säga. Men en sak med den där runda pokalen stör Andreas Granqvist:

– Jag hade velat dela den med alla spelarna i landslaget. Vi har gjort det här tillsammans.

1 av 3 | Foto: ANDREAS BARDELL

Tårar skulle gråtas, öppna famnar skulle fallas i, supportrar skulle tackas, intervjuer skulle ges, en tv-studio skulle förvandlas till träflis och en eller kanske två öl skulle drickas när allting lugnat ner sig en smula.

Mirakelmåndagen i Milano stod spekulationer om individuella priser inte särskilt högt på dagordningen.

– Det kom lite frågor efter matchen, men jag hade inte tänkt så mycket på det. Det är så många som gjort det väldigt bra. Zlatan var fantastisk men hade oturen att bli skadad, vi har Emil Forsberg som varit väldigt bra i Tyskland och många andra, som Vigge (Nilsson Lindelöf) som var bra i Benfica. Men efter Italien-matcherna så förstod jag att det fanns en möjlighet, och det är klart, det är det finaste pris man kan få i Sverige som fotbollsspelare, så… det är klart att det är en stor ära och stolthet.

”Det är helt sjukt”

Seger mot Italien, VM-platsen säkrad på San Siro och så Guldbollen på det. Du har haft en okej vecka…?

– Det är helt sjukt. Jag är otroligt stolt över hela kvalet, sen lottades vi mot Italien och lyckades slå ut det. Att sedan få guldbollen på en gala måndagen efter… en sådan vecka hade jag inte ens kunnat drömma om.

– Det blir nog otroligt svårt att toppa, det ska till en VM-medalj för det.

Nästan alla av er lite äldre spelare grät efter slutsignalen. Vad var det som gjorde det så känslosamt?

– VM är det största man kan få vara med om, men mest handlade det nog om helheten, om hur vi agerat under kvalet. Vi har haft så många kvällar där vi diskuterat olika scenarion, och nu fick vi dela det här tillsammans. Det var obeskrivligt.

Det har gått en vecka sedan tårarna när Andreas Granqvist poserar på ett hotelltak i centrala Stockholm. Det är svinkallt, särskilt för en kapten som flugit in från ett femtongradigt Krasnodar och som dessutom rakat av sig håret (det ska få växa ut igen, Andreas har lovat fyraåriga dottern Nova).

Han har filat på sitt tacktal i två dagar nu, det ”får inte bli för långt” och ”ska inte handla bara om mig själv, utan om alla jag vill tacka”. Egentligen tycker han ju att ”det inte borde finnas individuella priser i fotboll, det är ett lagspel”.

Men nu finns det en guldboll, och de senaste tio åren har den gått till Zlatan Ibrahimovic, en egen galax i svensk fotbolls historia.

Ingen trodde på Blågult

En landslagspension och en korsbandsskada lämnade scenen öppen för andra, och inte bara när det gäller att vinna priser. Landslaget var helt enkelt tvunget att uppfinna sig själva på nytt.

Få trodde att de skulle lyckas redan nu. Ingen trodde att de skulle lyckas så här bra.

Fast ni verkar ju ha trott på det själva. Zlatan, Andreas Isaksson och Kim Källström slutade, ni mötte Holland och Frankrike i gruppen och lottades mot Italien i play-off. Hur i hela världen kunde ni tro på det här?

– Det är mycket som ändrats. Nya spelare, skador, avstängningar, men vi har haft en tro från början, en stark idé om hur vi ska agera. Alla spelare har trott på den idé som Janne (Andersson) och Peter (Wettergren) haft. Att säga ”vi ska spela si eller så” är lätt, men om inte spelarna tror på det så når man inte resultat.

– Vi har varit väldigt överens om hur vi ska agera, både på och utanför planen, det ska vara laget före allting annat. Det ser man ute på planen, alla lägger ner ett otroligt arbete och krigar både offensivt och defensivt. När vi gör det tillsammans är vi otroligt starka, det har symboliserat hela det här landslaget under kvalet.

Tillsammans var dom jävligt starka, i ett kval som kom att symboliseras av att spelare som Jakob Johansson tog steget från grekiska andraligan till att glänsa på Stade de France, av drömmål från Ola Toivonen och Marcus Berg, och av att en mittback från Påarp gick längst fram och ledde laget hela vägen till VM.

När kände du själv att det fanns något i det här laget?

– Det var ju svårt i början, inför Hollands-matchen hade vi inte så mycket tid men det var viktigt att vi fick med oss en poäng efter en okej prestation. Vi hade marginalerna på vår sida där, men vi märkte också att ”okej, vi har något på gång, vi kan tävla med Holland”. Efter det har vi vuxit in i det, vi har haft otroligt bra samlingar, byggt en lagkänsla inom gruppen som är otrolig positiv. Det är mycket glädje, mycket skoj. Vi gör det tillsammans, med en positiv känsla. När vi haft lite motgångar, som Bulgarien borta, eller Vitryssland, så har vi ändå hållit ihop gruppen och fortsatt tro på det. När vi fick Italien i play-off så sa vi direkt att om vi kommer upp i nivå så är det möjligt. Hade vi inte trott det hade vi aldrig kunnat rubba dem.

Omöjligt att inte fastna för det

Men kanske hade ingenting av det här varit möjligt om det inte varit för en italiensk elektriker.

När vi letar efter nyckelhändelser och vägskäl under kvalet är det omöjligt att inte fastna för en händelse på stopptid i den allra första matchen. Sverige mot Holland på Friends, en hattig och stukad svensk uppställning lyckas trots allt hålla 1–1 och en poäng när klockan tickar upp på stopptid och den nederländske centertanken Bas Dost går upp i luften och nickar in ett förödande segermål för Holland.

Hade allt kunnat krascha där?

Det får vi aldrig veta. Den italienske domaren Daniele Orsato, utbildad elektriker, dömer felaktigt bort målet för en obefintlig knuff mot Victor Nilsson Lindelöf. Ett drygt år senare låg italiensk fotboll i spillror en sen svensk segerkväll på San Siro.

Det där bortdömda Bas Dost-målet var inte oviktigt?

– Hade vi åkt på en förlust där hade vi fått media och folket… inte emot oss, men det var många som undrade hur vi skulle kunna klara oss när så många slutat. Jag tror det var en viktig punkt, att vi fick med oss alla runt omkring oss i känslan av att det fanns en framtid. När vi mötte Holland var det 30 000 på läktarna, nu senast slog vi publikrekord mot Luxemburg – så det har hänt en del under det här kvalet.

Flyget försenat hem

Efter mirakelkvällen i Milano väntade vardagen en bit nordöst om Svarta havet. Flyget var försenat och landade vid fyrasnåret på morgonen, det har blivit lite si och så med sömnen den senaste veckan. Och i lördags förlorade Krasnodar med tunga 4–1 mot Spartak på hemmaplan.

Andreas Granqvist är lagkapten i sin ryska klubb. Under åren han varit där har Krasnodar etablerat sig som ett topplag i ligan och spelat kontinuerligt i Europa League.

”Granen” är en nyckelspelare till vardags, men det är självklart hans insatser i landslaget som gjort honom till en publikfavorit i ett Sverige där rätt få zappar över till rysk ligafotboll om lördagarna.

De tre senaste guldbollenvinnarna är Fredrik Ljungberg, Zlatan Ibrahimovic och du. Är du bekväm i sällskapet?

– Nja, det är klart att de spelare du nämner har spelat på de allra största scenerna, och det har inte jag. Champions League och så. Men jag tror att min framgång… jag har alltid krigat, alltid kämpat, alltid satt laget först, och det tror jag att folk ser och uppskattar. Jag hade gärna delat med mig av det här priset till alla spelarna i landslaget, för det är verkligen vi som har gjort det här tillsammans.

Du tog över kaptensbindeln i landslaget, hur skiljer sig ditt ledarskap från Zlatans?

– Han var en världsklasspelare, hans närvaro gjorde att alla fick respekt. Han hade en pondus och en karaktär som var helt otrolig. Jag snackar mycket på planen och försöker ge positiv energi. Det har varit så som hela vårt lag fungerat.

Min känsla är att Zlatan är typen som säger ”ta rygg på mig, jag fixar det här” och sedan går rakt fram, medan du är typen som kollar dig över axeln och ser att alla verkligen följer med.

– Så är det, absolut. För mig är det otroligt viktigt att alla vill vara med och följer samma spår. Att alla är glada och nöjda. Man behöver inte alltid vara överens, men man ska ha respekt för varandra.

– Jag har ju själv haft långa perioder när jag inte spelat så mycket, men jag har alltid försökt vara med, och det har varit viktigt nu också, att alla känner sig delaktiga.

Jag vet att det är svårt att analysera sig själv, men varifrån kommer dina ledaregenskaper?

– Jag är väl uppfostrad så, att man ska ta för sig och säga vad man tycker, men också lyssna och ta in. Jag kommer från en liten klubb, och var ganska duktig, så jag fick ta stort ansvar tidigt. Sen kom jag till Helsingborg och bara fortsatte på den vägen, jag tror att folk uppskattade det. Jag försöker alltid vara samma person.

Hamnande i avtalsstorm

När hela Sverige pratade om returmatchen mot Italien pratade hela Sverige också om annat.

Fotbollsförbundet hamnade i en storm om jämställdhet, om ett avtal med damlandslaget som dröjde och ett bojkottshot som riktades mot fotbollsgalan. Hemma i Sverige var det Caroline Seger som blåste igång stormen när hon svarade på frågor från Fotbollskanalen, nere i Milano var det Andreas Granqvist som inte fick svara på frågor om konflikten.

Seger och Granen, två lagkaptener och födda ledare – och två gamla klasskamrater.

Utöver själva sakfrågan är det osannolikt, det här att ni var två gamla kompisar från Filbornaskolan i Helsingborg som stod mitt i allt det här.

– Ja. Jag känner Seger ganska väl, vi gick ju i samma klass i tre år. Jag är otroligt glad över att de kom överens, det är viktigt att de får ett avtal de är värda, att unga flickor får se att förbundet tar ansvar även för tjejerna. Jag var inte så delaktig i allt det här men jag var övertygad om att de skulle lösa frågorna. Det var otroligt tråkigt att det skulle behöva ta så lång tid.

Caroline Seger fick Diamantbollen redan som 24-åring, för åtta år sedan. För Granqvist dröjde det alltså åtta år ytterligare, och det berodde inte enbart på att platsen högst upp på tronen var upptagen.

Hans egen karriär har inte alltid varit spikrak.

– Det är väl de senaste åren jag har tagit de sista stegen, framför allt i landslagsfotbollen. Inför EM-kvalet 2015 bestämde jag mig för att gå in och spela mitt eget spel, som jag gjort i klubblagen, och det har gått bra. Det senaste VM-kvalet tycker jag att jag varit bättre än jag någonsin varit i landslaget.

Hur mycket handlar det om ledaregenskaper och hur mycket handlar det om att du nått en plats i livet, att du fyllt 30 och liksom bara ville göra din egen grej?

– Jag kände, när jag bara spelade från och till, att den där osäkerheten, att jag inte presterade på topp jämnt, var lite jobbig. Då kände jag att jag måste fasen spela som jag vill, som jag är van vid. Man måste hålla sig inom ramarna förstås, men som försvarsspelare går mycket på instinkt och när jag väl bestämde mig för att köra på så gick allt mycket bättre, jag kände mig nöjd när jag kom hem från landslagssamlingarna. Det var en vändpunkt för mig.

När du kom upp i landslaget och spelade i Groningen så brukade du alltid, exakt en gång per halvlek, ta en rush framåt med bollen i anfallen. Precis som Lucio alltid gjorde. Jag kan sakna det… var det något som kom när du spelade i Holland?

– Haha. Jag var anfallare till jag var femton-sexton, eller offensiv tia på innermittfältet. När jag kom till Holland fick jag utveckla det, att ta med bollen framåt, för de spelar ju mycket man-man-spel. Det var ett krav på oss, och jag utvecklade det extremt mycket där. Nu får jag värdera när jag kan göra det, det blir kanske inte lika mycket nu, tyvärr.

Du har spelat i England, i Holland, i Italien och nu i Ryssland. Finns det något karriärsval du ångrar?

– Att jag tackade nej till att provträna under Rafael Benitez i Liverpool när jag var i HIF (2006). Det handlade om två-tre dagars träning, men jag tyckte att att jag ville vara kvar. En vecka senare köpte de Daniel Agger, och ett halvår senare var jag klar för Wigan. Det hade kanske blivit fel ändå, men det fanns ett stort intresse.

”Är det viktiga mig”

Det blev inte Liverpool och Champions League. Det blev Wigan, Groningen, Genoa, Krasnodar.

Det blev en krokig resa genom landslagshierarkierna (han har tvivlat, men aldrig funderat på att sluta), det blev läktaren, bänken och så småningom blev det det här:

En plats i VM. En plats mitt på scenen med Guldbollen i handen. Landslagets lagkapten, Sveriges bäste spelare 2017.

Förbundskaptenen Janne Andersson brukar få trycka på att du inte bara är en ledare. Han säger ”Granen är dessutom en jävligt duktig fotbollsspelare”. Känns det som att just den biten kommit lite i skymundan?

– Jag vet inte, så är det kanske. Det får andra bedöma, så länge som laget och ledarna är nöjda. Det är det viktiga för mig att de nära stöttar och tror på en. Sen är det alltid otroligt roligt att få uppskattning.

Min erfarenhet är att i princip alla spelare på yttersta elitnivå har extrema egon, även de mest lojala lagspelarna.

­– Visst, för att lyckas i den här miljön, framför allt i de yngre åren, så måste man kunna ta sig fram. Det är en tuff bransch, många vill ha ens position. Men i slutändan är det en lagsport.

De har vunnit Guldbollen mer än en gång 00:40