Världsmästare – i ängslighet

FOTBOLL

Kappelin: Fotbollen håller på att bli Italiens sämsta sida

HANNOVER

Ångest och urusel kommunikation är ”gli azzurris” reskamrater i Tyskland.

Det lovar inte gott för kvällens debutmatch mot Ghana i Hannover.

I Tyskland grönskar det i dalens famn. Landskapet som rusar förbi längs motorvägen mot Hannover är sommarljust och lovande.

Flaggorna som hänger från balkongerna verkar nystrukna och stärkta av någon duktiger frau.

Här och där hänger en italiensk flagga bredvid de tyska. Det kryllar av invandrare från Sicilien och Calabrien.

Hemkänsla finns det alltså gott om, för den som vill och kan ta emot lite kärlek och uppmuntran.

Bygger murar

Men den senaste tidens problem har gjort att ”gli azzurri” har byggt upp murar mot omvärlden.

Italienarna är redan hårt kritiserade för att ha nonchalerat fansen som mötte dem vid flygplatsen, som väntar utanför deras hotell, som klättrar upp i närbelägna träd för att få en skymt av deras överhemliga träningspass.

Inte ens pressen får komma in.

–?Så här illa har det aldrig varit, suckar en garvad italiensk journalist i drevet.

???

Fotbollen håller på att bli Italiens sämsta sida.

I de flesta andra sammanhang är italienare vänliga, kommunikativa och spontana.

Men professionella fotbollsspelare och deras pampar tycks inte ha några skyldigheter, bara rättigheter.

Allt umgänge med ”gli azzurri” är strikt reglerat och regisserat in i minsta detalj. Alla obekväma frågor lämnas obesvarade.

Häromdagen försökte federationen sig på en charmoffensiv genom att släppa in två handikappade barn på Alex Del Pieros presskonferens.

–?Låt honom lägga handen på deras huvuden, som Padre Pio (älskad italiensk munk som blev helgon, min anm), fnyste en italiensk vintage-journalist föraktfullt.

Borde avskedas

”Gli azzurris” PR-stab borde med andra ord avskedas omedelbart. Även deras psykologer ligger risigt till.

Det står en air av ångest kring den himmelsblå fotbollscirkusen som är så kännbar att den är smittsam. Alla upprepar som ett mantra att den första matchen i kväll mot Ghana, är den viktigaste och mest avgörande av alla.

Detta skapar naturligtvis ansenlig oro, både bland spelarna och bland den stora grupp journalister som följer ”gli azzurri” hack i häl.

Tvärtemot vad man skulle kunna tro, är italienarna världsbäst i ängslighet och ångest.

För varje stor fotbollsturnering som italienarna misslyckats i, höjs pulsen. Det är 24 år sedan Italien vann VM, 1982 i Spanien. Paolo Rossi blev omslagspojke i Time Magazine.

Rossi fortfarande fin

Han satt i receptionen på mitt hotell i Duisburg i går morse och rökte. Jag var bara tvungen att gå fram.

Han är lika fin nu som då, fast gråhårig och med vackra skrattrynkor kring ögonen. Kan Totti göra om hans bragd? Eller Toni?

???

Det lilla man ser till spelarna, stryker de omkring med nedböjda huvuden. Alex Del Piero har förvandlats till en mystiker som med blicken förlorad i fjärran jämför sig själv med den grekiske hjälten Akilles.

Gigi Buffon som brukade vara så glad och kaxig, kommer lunkande med nedböjt huvud. Fabio Cannavaro kan inte användas som charmknutte längre.

Spelarnas och förbundskaptenens uttalanden om hur fint det känns i gruppen och att Italien minsann kan vinna VM, faller platt till marken.

Jag menar, tänk efter själv.

Ingen fattar

Fotbollsskandalen är i full blom i Italien, även om ”gli azzurri” uppenbarligen har blivit tillsagda att låtsas som det regnar.

I landslaget finns spelare från alla de klubbar – Juventus, Milan, Lazio och Fiorentina – som snuvat de andra på rättmätiga segrar i ligan. Det är svårt att föreställa sig att detta inte inverkar det minsta på lagandan. Förnekandet av skandalen gör dessutom ”gli azzurri” ännu mer impopulära i omvärldens ögon.

Hur kommer det sig att ingen i det italienska lägret fattar, att det bästa sättet att ­minska på det negativa trycket är att klart och tydligt och utan omsvep fördöma det som har skett?

I dag smäller det. Italien mot Ghana på Hannovers skinande, glänsande oklanderligt välsopade fotbollsarena.

Blir stadion i Hannover deras tempel eller deras grav?

PREMIÄR: Kristina Kappelin följer italienska landslaget – varje dag under VM