Kampen om barnen

”Blivit status att ha ett presterande barn”

Tio föreningar vill förändra ungdomsidrotten: Vi har en tickande bomb av psykisk ohälsa

avPatrik Brenning

  • Det sker just nu en en professionalisering av svensk ungdomsfotboll med utländska storlag, barnstjärnor som annonsplank och agenter som skuggar planerna med pengar för ögonen.

  • Men vem är idrotten till för när barnen förvandlas från huvudrollsinnehavare till konsumenter eller till och med produkter?

  • Det här är kampen om barnen.

Den svenska folkrörelsen fotboll har delats i två planhalvor.

På den ena står internationella storklubbar, elitistiska akademier och pengahungriga agenter som förvandlat idrotten till marknad och barnen till konsumenter och produkter.

På den andra formerar sig nu tio klubbar från lika många olika kommuner för att tillsammans bjuda upp till motstånd.

– Tidigare var det viktigt att ha bil eller hus, nu handlar det också om att ha barn som presterar. Vi har en tickande bomb av psykisk ohälsa och föreningarna måste ta ansvar, säger Dennis Hörtin, chef för barn och ungdomsverksamheten i AIK.

Kvartetten vid styrelsebordet i Solna konstaterar ett par saker direkt. Fotbollen som svensk folkrörelsen är ett minne blott och svensk fotboll som en enad kraft likaså. De hundratusentals som spelar fotboll i Sverige i dag är istället uppdelade på två planhalvor.

– Man hänvisar gärna till svensk idrott som en folkrörelse men det som definierar en folkrörelse är att folk ansluter sig till en idé snarare än själva utförandet. Men så ser inte idrotten ut i dag. Det är snarare så att klubbarna ska tillgodose varje individs bild av hur det ska vara att idrotta. Det här är nu ett tydligt ställningstagande och förhoppningen är att barn, föräldrar och ledare ska ansluta sig till klubbarna i samspelet för att de delar vår syn på hur man ser på idrottande. Det är ett embryo till en form av tydlighet och idé, säger Dennis Hörtin.

Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN
AIK är en av klubbarna i samarbetet.

Hörtin är chef för barn- och ungdomsverksamhet samt forskning och utveckling i AIK och är här tillsammans med sportchefen Leif Karlsson, division 1-klubben Sollentuna FK:s klubbchef Mikael Thorstensson och division 6-föreningen Ursvik IK:s Martin Pollak. De är tre av tio föreningarna i nya Samspel Stockholm.

Deras anförande låter som början på ett politiskt möte och visst är det en form av ideologi de hoppas skapa. En idé om hur idrott ska bedrivas utifrån barnens bästa som samlats i en avsiktsförklaring som samtliga tio klubbar skrivit under. Den vilar på tre ben: En gemensam värdegrund, en avsikt att fokusera på utbildning och utveckling samt en överenskommelse om att inte värva spelare av varandra.

– Målet är att minska spelarövergångar av det enkla skälet att vi tror att barn mår bäst av att vara kvar i sin hemmiljö så länge som möjligt. Det beskrivning gäller hela vägen från fem upp till 19 år, säger Leif Karlsson.

1 av 2
Representanterna bakom Samspel Stockholm.

Det låter enkelt men ställningstagandena de gjort går samtidigt rakt emot de idéer om professionalisering som svensk och internationell ungdomsfotboll just nu styrs mot. En utveckling Sportbladet granskat under den senaste veckan.

– Vi är väldigt sugna på att professionalisera allt i samhället i dag och idrotten ligger egentligen efter till exempel skolan. Det finaste som finns i Sverige i dag är att ha någon som jobbar heltid med något, det blir ett slags kvitto och framstår som något bra. Det finns otroligt starka krafter som styr oss mot att dra in mer pengar för att ha ännu fler anställda tränare och vi vill möta det motståndet nu eftersom vi vet att det finns fantastiska ideella krafter, säger Sollentunas Mikael Thorstensson, själv gammal allsvensk spelare i AIK.

Foto: Bildbyrån
Mikael Thorstensson, Sollentuna.

Samtidigt som klubbar som Brommapojkarna satsar på utbildade tränare långt ner i åldrarna och Hammarby talar om sina många ungdomssportchefer så har samspelets mest namnkunniga klubb AIK valt en annan väg. Upp till tolv år är målet att ledarna ska vara föräldratränare.

– Vi tog ett beslut 2017 att höja åldern för akademilag och se över vår pedagogik. Då kom Dennis och två forskare in i verksamheten och i dag bedriver vi den utifrån beprövad erfarenhet från våra tränare och forskning för att skapa egen kunskap och fatta kloka beslut, säger Leif Karlsson och fortsätter:

– Vi har inget intresse av att skapa slagkraftiga ungdomslag genom tidig selektering. Däremot har vi ett jättestort intresse av att fostra barn och ungdomar utanför planen och att de som verkligen vill satsa på en elitkarriär ska få den möjligheten, men först från att de är lite äldre.

Leif Karlsson, AIK ungdom.

Hur ser situationen med spelarövergångar inom ungdomsfotbollen i Stockholm ut i dag?

– Det pågår ju men vi kan bara konstatera att om man tittar historiskt så är tidiga spelarövergångar inte någon slags framgång, det är precis tvärtom. Om vi tittar på spelare som börjar byta klubb som 10- till 13-åringar behöver vi gå tillbaka till spelare födda på 80-talet för att hitta någon som lyckats nå senioreliten, det är Benjamin Kibebe. Det kan finnas exempel vi missat men det är tydligt att det inte är någon bra väg framåt, säger Leif Karlsson.

Men varför lockas så många barn ändå att byta klubb i tidig ålder?

– Det är både en föräldrafråga och en fråga om ungdomskultur. För föräldrarna kan ett framgångsrikt barn ge status och visst självförtroende även i sociala sammanhang. Tidigare var det viktigt att ha bil eller hus, nu handlar det också om att ha barn som presterar. Alla föräldrar är absolut inte så men det finns föräldrar som har mycket att hinna med och ett stressigt liv som kanske också känner att de inte har den tiden med sina barn som de kanske innerst inte skulle vilja. Då försöker man kompensera det på något sätt, säger Dennis Hörtin.

Att barn kan fungera som en trofé och ett slags bevis på att du lyckas som förälder har också porträtterats i populärkulturen. I TV4-programmet Solsidan hyr stenrike statussökaren ”Fredde” in fotbollslegendaren Henrik Larsson för att drilla sonen. Det hela slutar med att Larsson frågar familjen om någon av dem egentligen är särskilt intresserad av fotboll.

En spegling som kanske ligger närmare verkligheten än många vill kännas vid.

– En stor del är också att föräldrar till barn som idrottar har en idé om att de ska hjälpa barnen med valen som ska göra att deras karriär tar fart. Det är helt kontraproduktivt i många fall då man inte begriper att det är mycket bättre att stötta barnen i deras egna beslut, säger Ursviks Martin Pollak.

Dennis Hörtin fortsätter:

– Sedan har vi frågan om ungdomskultur. De skapar sina konton på sociala medier där det är väldigt viktigt att det framgår i texten vilken division de spelar i. Det märker vi på många föräldrar och spelare att de säger att de vill spela i division 1 eller 2 i sin årskull och hävdar att det har med deras utveckling att göra, men det har det inte alls. Det handlar om att de vill bygga sin egen sociala mediebild. Helt plötsligt börjar drivkraften bli något yttre istället för något inre. Det handlar inte om utveckling utan om status och att bygga upp en form av illusion, säger Hörtin och fortsätter:

En identitetskris

– Det långsiktiga perspektivet saknas i dag både hos föräldrar och spelare. Istället handlar det om kortsiktig feedback och att hela tiden få bekräftelse. Att visa utåt vilken nivå du spelar på och hur duktig du är. Det tror jag inte har någonting med välmående att göra, det är nog snarare sånt som bygger upp ångest. Framförallt när du sen kommer upp i 13- till 16-årsåldern och det helt plötsligt blir svårare och svårare att upprätthålla det du byggt upp. Då kommer identitetskrisen och ångesten och då tappar vi hela syftet med ungdomsidrotten.

Dennis Hörtin pekar här också på föreningarnas ansvar att hjälpa föräldrar och barn i den nya fotbollsvärlden.

– I dag skapar du stjärnor av 12-åringar med egna sociala medier-konton som de ska leva upp till och jag tror inte att barn mår bra av det. Det är inte sunt. En del ungdomar driver det själva och må så vara men det blir problematiskt på riktigt när du har föreningarna som förstärker det här ytterligare med egna tv-kanaler och resor jorden runt där de vinner de bästa ungdomsturneringarna. Det är djupt ansvarslöst. De här barnen går och identifierar sig som fotbollsproffs när de är 13 år men bara en av tusen kommer att bli det. Där har du en tickande bomb av psykisk ohälsa och där tycker jag att föreningarna måste ta ansvar och istället för att förstärka börja dämpa de delarna och förstärka andra delar kring vad idrott verkligen handlar om och som sannolikt är med utvecklande för barnen.

– Jag kan tänka mig att det finns 13- och 14-åriga ungdomar som kanske tycker att det är kul att få en viss exponering men någonstans inom dem börjar det också växa en viss ångest och en känsla av att det finns yttre förväntningar snarare än att de drivs av sin egen vilja.

Tar steg för tidigt

För Martin Pollak har stockholmsfotbollens ibland aggressiva värvningsstrategi kommit extra nära de senaste veckorna.

– Du får inte värva spelare fram till den 31 oktober det året barnen fyller 14 år. Den 1 november ringde min telefon när jag var på höstlovssemester med min familj och då är det en klubb som vill prata om min son. Så det är ganska intressant hur det fungerar. Det är klart att vi i Ursvik också känner att vi dräneras på talanger på grund av föräldrar och spelare som ofta inte ser fotbollen som den borde vara, utan snarare att de just nu har chansen och att en annan klubb är bättre för att de har en utbildad tränare. Men vad händer om du inte får samma roll där som du har i ditt sociala sammanhang i dag? Det finns hur många exempel som helst på ungdomar som tagit steget lite för tidigt och två år senare inte spelar fotboll längre eftersom de blivit besvikna. Hade de varit kvar hade det kanske sett annorlunda ut, säger Pollak och fortsätter:

Du får inte värva spelare fram till den 31 oktober de året barnen fyller 14 år. Den 1 november ringde min telefon när jag var på höstlovssemester med min familj och då är det en klubb som vill prata om min son.

– Som det också framgår i den här policyn vi skrivit så ska vi försöka bromsa stressen att ta nästa steg. Det finns ingen anledning att byta klubb när du är till exempel tolv år om du utvecklas bra där du är. Du har ju uppenbarligen blivit så bra under manteln av din hemmaklubb, så låt det vara så då en stund till. Det är den sunda tanken.

Vad sa du när klubben ringde?

– Jag sa att jag skulle överväga det och fråga min son. Det är min sons vilja som styr, men jag vill att han ska förstå helheten innan han fattar ett beslut. Jag blir nästan mer stolt om han tar beslutet att han inte vill, eftersom han vet hur mycket jag brinner för fotboll och skulle tycka det vore jättekul om han ville ta steget vidare. Den pressen kan du inte dölja för dina barn och i det här fallet har jag verkligen fått kriga med mig själv för att inte påverka honom i någon riktning som handlar om vad jag skulle tycka var roligt. Det måste han själv bestämma.

Samtidigt som till exempel Hammarby har som policy att välkomna alla som vill till klubben har AIK dragit gränsen vid kommungränsen. I dag krävs ”särskilda skäl”, som till exempel en kommande flytt, för att ett barn utanför Solna ska få plats i AIK:s verksamhet för barn upp till tolv år.

Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN

Leif Karlsson hoppas att de tio klubbarnas täta samarbete också ska göra att ungdomarna i de andra föreningarna ser att vägen ligger öppen även om de stannar i sin moderklubb några år extra.

– Du vet att AIK, Sollentuna eller någon annan klubb har ögonen på dig inför framtiden och det ger en trygghet så du slipper ta beslutet att flytta. Så tror vi också att vi kan rädda fler utifrån Riksidrottsförbundets paroll ”så många som möjligt så länge som möjligt”. Det är många barn och ungdomar som tillbringar väldigt många timmar i mammas och pappas bilbaksäte, på pendeltåget eller på bussen varje vecka när de skulle kunna göra något mycket mer utvecklande med sig själva på den tiden.

Inte erbjuda spel i F19

Mikael Thorstensson har själv gjort resan hela vägen till elitfotbollen.

– De här spelarna kan komma fram i olika åldrar men förmodligen bör det ske senare än det gör i dag. Man är helt enkelt inte mogen att ta det steget. Först när man är i 16-årsåldern, har gjort ett gymnasieval och känner att nu går jag all in för det här ska man göra det valet. Det finns också olika spår framåt, från seniorspel i klubbar som AIK kanske inte kan erbjuda till spel i P- eller F19-allsvenskan.

Utvecklingen inom fotbollen i dag är att lagen blir fler men föreningarna färre. Hammarby säger i vår granskning att föräldrarna i dag ställer så höga krav att du måste ha en stor organisation med utbildade tränare för att möta det behovet. Hur ska ni göra för att övertygad dem om att det här är bättre?

– Det finns mycket forskning på att det ideella engagemanget går ner men det finns också forskning som visar att du kan öka det med stöttning. Då kan du antingen säga att ”engagemanget går ner så då måste vi göra så här” och ta mer betalt för att kunna anställa eller så förstår du att du med rätt små medel, ett smart tänk och rätt bemanning nära tränarna kan öka deras engagemang. Det har vi lyckats med, säger Dennis Hörtin.

Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN

AIK har bemannat sin organisation med en person i varje ålderskull som mot en blygsam ersättning fungerar som stödperson åt ledarna och föräldrarna.

– Tränarna och föräldrarna ser den här personen i vardagen och förstår att det finns någon som bryr sig. Helt plötsligt ökar engagemanget. Vi har haft externa tränare från tioårsåldern förut men nu är vi uppe i 12 och snart 13. Det går att göra om du tänker på ett annat sätt och bygger sociala relationer i klubben.

Den professionaliserade fotbollen har också öppnat upp barnidrotten för andra krafter. I Sportbladets granskning berättar Brommapojkarnas ungdomstränare Peter Kisfaludy om hur agenter börjat uppvakta spelarna i hans 13-årslag. Föreningarna i Samspelet varnar i sin tur också för rent oseriösa agenter med dolda agendor som utnyttjar godtrogna föräldrar.

– Ofta handlar det om självutnämnda gurus som går på ovetande föräldrar och får dem att betala pengar. Men de har ingen aning om vad de gör. Det står tolvåringar och hoppar över koner och häckar och nöter på ett sätt som till och med är direkt skadligt. Man förstår inte att utvecklingen sitter i dig själv utan vill gärna tro att om de går på de här träningarna, betalar de här pengarna och låter en där personer driva din karriär så är din utveckling säkrad. Det är ganska oinsatta föräldrar som dessutom ofta har det svårt ekonomiskt redan från början. Det är de som betalar, säger Dennis Hörtin.

Storklubbar som Milan och Juventus startar nu verksamheter i Sverige. Hur ska svenska klubbar freda sig mot den konkurrensen?

– Vi ska samspela. Istället för att varje enskild klubb ska vara motståndskraftig när marknadskrafterna vill ta över, oavsett om det är utländska klubbar eller initiativ från enskilda tränare som startar utbrytningsklubbar, tror jag att ju fler klubbar som verkar tillsammans desto större förutsättningar har vi att stå emot trycket. Jag tycker också att det definitivt finns ett ansvar att också göra det, för annars blir det en typ av selekterade lag, säger Leif Karlsson och fortsätter:

Leif Karlsson, AIK.

– Är det något det här samarbetet kan medverka till så är det att inte falla för tidig selektering och att inte värva barn från varandra. Om du tittar utifrån ett lite större perspektiv är det orimligt att det fått förekomma och får förekomma på det sättet som det gör.

Synka sina värderingar

Mikael Thorstensson beskriver Samspelet som något historiskt.

– Sollentuna är den största klubben i samspelet sett till antalet utövare och det beror på att det är fem föreningar som blivit två och sedan en. Den processen tar oftast slut vid kommungränsen eftersom kommunen definierar så mycket av verksamheten med anläggningar och bidrag. Det här är nästa steg när föreningar från olika kommuner hittar varandra. Vi går inte ihop till en klubb men det här är så nära man kan komma med synkade värderingar och att stå upp gemensamt.

Men hur ska de klassiska föreningarna kunna konkurrera med status i sociala medier, attraktiva turneringsresor till Italien och glädjesprudlande turneringssegrar i Göteborg? Dennis Hörtins förklaring är närmast politisk, kanske till och med filosofisk.

– Vissa föreningar är i dag inne och spelar ett spel som att spelarna och föräldrarna är kunder. Man opererar på marknadskrafter och spelar på en spelplan där de privata alternativen alltid kommer att vinna eftersom de kommer ta mer betalt och skicka barnen på träningsläger till Dubai. Om du som förening då väljer att spela på den spelplanen måste du också erbjuda samma läger till Dubai eller helt enkelt förlora spelet om kunderna. Men om du inte vill spela på den planhalvan behöver du bygga deltagandet på något annat, att individen känner ett sammanhang med föreningen som betyder något för den individen. Då blir det mindre sannolikt att han eller hon flyttar runt och jag tror att det är viktigt för klubbarna att förstå det. Det har stöd i forskning och gynnar dessutom återväxten på supportersidan, ledarsidan, sponsorsidan och hos domarna.

När vi skriver om selektering får vi ofta höra att klubbarna som är värst i klassen, som Ajax i Nederländerna, också är mest framgångsrika när det kommer till att få fram talanger. Gör de inte något rätt då?

– Lyckas de på grund av eller trots det arbetssättet? Det här ”orsak och effekt-resonemanget” kommer av att man tror att allt är linjärt och förutsägbart. Att det här är utkomsten och därför är arbetssättet bra men i en komplex verksamhet kan du aldrig dra de raka slutsatserna. Det här är utkomsten av en process men skulle den processen vara annorlunda skulle du kanske få en ännu bättre utkomst. Det är så du måste se det, säger Hörtin.

Leif Karlsson fyller i:

– Sedan kan du också se att de spelare som kommit in när de är sju-åtta år inte är kvar när de är 17-18. De har bytts ut längs vägen. Då undrar man hur många sårade självkänslor det finns bland alla de som inte blev valda eller bland de som blev valda och sedan bortvalda under resans gång. Det är många som mått väldigt, väldigt dåligt i väldigt många olika klubbar.

Kom från knatteskolan

AIK:s mål är att nu tillsammans med de andra nio föreningarna sätta barnens bästa i första rummet. Inte bara för att det är bäst för de 13 000 barn och ungdomarna i föreningarna utan för att de även tror att det kommer gynna alla klubbarnas spelarutveckling på lång sikt.

– Vårt sätt har varit relativt framgångsrikt, vi hade till exempel två spelare (Alexander Isak och Robin Quaison) som utmanade Zlatan om priset som årets anfallare på fotbollsgalan i år. Två anfallare som båda kom från vår knatteskola. Det är ett bra bevis på att vi gjort något bra och vi kommer fortsätta jobba envetet och långsiktigt tillsammans med andra klubbar för att kanske nå ett ännu bättre resultat i framtiden.

Foto: JOHANNA LUNDBERG / BILDBYRÅN

För att lyckas måste föreningarna dock övertyga såväl spelarna som föräldrar och andra föreningar om att välja deras planhalva i den nya fotbollen.

AIK har redan föreläst för övriga 60-talet elitklubbar inom Svensk elitfotbolls nätverk och har även direkt dialog med IFK Göteborg och Malmö FF samt stockholmsrivalerna Djurgården, Hammarby och Brommapojkarna i en sedan tidigare etablerad allians.

– Överläggningarna mellan oss fyra stockholmslag visar att det finns lite olika filosofier i den när verksamheten, kanske framförallt upp till tolv år där vi kanske sticker ut åt det ena hållet. Men vi har redogjort för precis hur vi gör och kommer fortsätta med det, oavsett om de gör på ett annat sätt. Vi skulle förstås välkomna om de tänkte om, inte av konkurrenshänseende för där känner vi oss väldigt trygga men däremot utifrån alla de barn och ungdomar som finns i klubbarna. För vi tror inte att åttaåringar, nioåringar och tioåringar mår så bra varken av att bli utvalda eller bortvalda. Varken de som inte får vara med eller de som får vara med först för så småningom kommer det hända saker för dem också som gör att det kanske inte är den mest sunda miljön. Vi är öppna med hur vi jobbar och tänker, så får vi se vad som händer, säger Leif Karlsson och fortsätter:

– Vi tycker det är viktigt att sprida det här eftersom det bygger på att barn och ungdomar ska må bra. Kan vi få fler att må bra och tycka att det är kul att idrotta utan att behöva utsättas för bedömningar och bortselekteringar i tidig ålder så är det ett jättebra budskap vi kan skicka med och ju fler som vill lyssna desto bättre. Då blir det ju fler som mår bättre.

Förenligt med barnkonventionen

Dennis Hörtin menar också att vägvalet borde vara självklart för de som jobbar utifrån ett barnrättsperspektiv.

– Tittar du bara ytligt på de två spelplanerna kan du göra lite som du vill men om du också lägger på ett barnrättsperspektiv, och inte bara ett barns perspektiv, så börjar man i alla fall i min värld att göra lite skillnad på dem. Ett barns perspektiv är att få tre kilo godis på lördagen, men ett barnperspektiv är att få 300 gram. Man måste bedriva något som är hållbart i längden och kör du på som flera gör nu undrar jag om det ens är förenligt med Barnkonventionen, säger Hörtin och fortsätter:

– Vi har ett vuxenansvar att inte förstärka saker i sociala medier och inte spela på snabb feedback. Man kan säga att vi ser på saker på olika sätt på de två spelplanerna men vi står väldigt stadigt i barnrättsperspektivet med det här samspelet.

Martin Pollak fyller i:

– Vi vet att Barnkonventionen blir lag den 1 januari men vi vet också hur tandlösa lagar kan bli. Det vi kan göra är att uppmärksamma barnrättsperspektivet när man tittar på hur vi ska mota Olle i grind och försvara oss mot Juventus och de andra som kommer in och vill bli elitistiska och plocka talanger tidigt. Förhoppningsvis kan vi med klok samverkan och spridning av information få fler att förstå det här spelet och ansluta sig till rätt sida.

Laddar Live Upplevelse
ARTIKELN HANDLAR OM