Mejla

Johanna Frändén

Frändén: Kommer bli en koldioxidfest utan dess like

Publicerad:
Uppdaterad:

Elitidrotten är en koldioxidcirkus av gigantiska proportioner. Lagsporterna eldas på av mästerskapsupplägg som blir absurda i en akut klimatkris.

Det är inte helt lätt att lyfta flygskam när man följer toppfotbollen, men det börjar bli helt omöjligt att låta bli.

Slovenska Dalila Jakupovic drog sig ur Australian Open häromdagen efter ett hostanfall mitt i en kvalmatch som hon ledde. Hostan orsakades av röken från de gigantiska bränder som härjar Australien sedan flera veckor. Kanske blev Jakupovic första idrottare att lämna en stor turnering som en direkt följd av klimatförändringarna.

På vintersidan finns förstås en uppsjö av tävlingar som helt tvingats ställa in på grund av brist på snö eller minusgrader, men tennisturneringen i Melbourne blev åtminstone det första globala idrottsevenemang där ämnet inte längre gick att undvika ens om man blundande riktigt hårt. Plötsligt hamnade världens kanske mest omtyckta idrottsstjärna Roger Federer i skottgluggen när miljöaktivister, med Greta Thunberg i spetsen, frågade honom om det kändes bra att sponsras av Credit Suisse, banken som ska ha investerat 57 miljarder dollar i den fossila industrin.

Foto: Lee Jin-man / TT

Federer svarade – med en av karriärens sämre servereturer – att han som far till fyra barn har stor respekt för den unga miljörörelsen och att han tänkte använda sin position till att ”föra dialog om viktiga ämnen” med sina sponsorer.

När det senaste FN-klimatmötet hölls i Madrid i november gjorde Real Madrid en poäng av att spela hemmamatch i sitt gröna bortaställ för att visa sin solidaritet. Med vad exakt är svårt att veta. Planeten får man anta. Sponsorn på bröstet var fortsatt flygbolaget Emirates. Ett par veckor senare åkte Real, grannen Atlético, FC Barcelona och Valencia till Saudiarabien för att spela det mest utskällda spanska supercupslutspelet någonsin. Nu i veckan flög Reals trupp till Copa del Rey-mötet med Salamanca, knappt 18 mil nordväst om den spanska huvudstaden, en flight som tog i runda slängar en halvtimme. I dag möter man Valladolid på bortaplan och har åter tagit flyget de knappa tjugo milen till match.

Foto: Gonzalo Arroyo Moreno / Getty Images Europe

Då ska vi ha i åtanke att Tottenhams trupp flög i 20 minuter till en bortamatch mot Bournemouth hösten 2015, ett rekord som ärkerivalen Arsenal slog samma säsong när man tillbringade 14 minuter i luften innan man landade i Norwich, redo för match.

Smutsigt jobb

Det finns få samhällsutmaningar där idrottare löper större risk att framstå som hycklare än inför klimatkrisen. Och det finns få områden där vanliga människor ställs inför knivigare samvetskval än när fotbollssupportrar ska börja väga in sitt koldioxidavtryck i lojaliteten med favoritlaget.

Men det är ju inte bara klubbarna och deras supportrar som bidrar till den globala uppvärmningen när de sätter sig på en flight från Madrid till Jeddah. Sändande tv-bolag, press och radiokanaler har ofta inget riktigt val annat än att hänga på.

Det har gått ett par veckor sedan jag lovade att skicka mitt önskade EM-schema till Sportbladets ackrediteringsansvarig, men jag kommer mig inte riktigt för (det kommer, Flash!). Sommarens fotbollsmästerskap, som min kollega Simon Bank snillrikt döpt till ”Eurobonus-EM”, spelas på tolv spelorter i lika många länder. Det kommer att bli en koldioxidfest utan dess like. Vi kommer att vara tusentals journalister, funktionärer, spelare och supportrar som kryssar mellan mellan Baku och Rom, mellan Köpenhamn och Sankt Petersburg.

Om detta inte är själv definitionen av ett smutsigt jobb så vet jag inte, men någon måste ju göra det. Eller?

Med mindre än en bojkott från hela den internationella journalistkåren blir det svårt för enskilda aktörer att protestera mot EM genom att inte vara där. Och jag tillhör de som förfäktar principen om att journalister ska vara på plats i så stor utsträckning som möjligt, för att ge läsare och lyssnare en närmare upplevelse av kriget, valet eller matchen.

Sportjournalistiken är inte mycket bättre

Uefa har lanserat ett klimatprogram inför EM, där man lovat att kompensera för 405 000 ton koldioxid, som av någon anledning är schablonsiffran man räknar med att sommarens upplägg kommer att kosta i utsläpp. Det europeiska fotbollsförbundet ska också plantera 600 000 träd, som under sin livstid beräknas kunna suga upp ungefär hälften av de beräknade koldioxidutsläppen från EM-månaden.

EM i sommar är rena klimatgalenskapen. Men det kan alltid bli lite värre. Om knappt tre år spelas herrarnas nästa fotbolls-VM i Qatar, ett mästerskap som redan krävt runt 200 dödsoffer bland landets nepalesiska gästarbetare i värmerelaterade hjärtinfarkter. De senaste åren har temperaturtopparna stigit så kraftigt i det lilla emiratet att man börjat installera luftkonditionering utomhus, längs gågator och i parker. På fotbollsarenorna finns redan små aggregat under sätena för att spruta ut kalluft under match. Qatar är för övrigt det land i världen med högst koldioxidutsläpp per capita, enligt FN:s klimatrapport IPCC. Då spelar det mindre roll att VM flyttats till senhösten 2022 – av temperaturskäl.

Idrottsvärlden gör sitt bästa för att sticka huvudet djupt ner sanden (det finns jättemycket sand i Qatar har jag hört) när det kommer till klimatfrågor. Sportjournalistiken är inte mycket bättre. Går det ens att koldioxidneutralisera en rörelse som riskerar att självdö om inte supportrarna längre hakar på? Jag vet inte. Men jag vet att det är hög tid att vi för upp frågan på dagordningen på riktigt. Om inte annat för att vi inte har något annat val.

avJohanna Frändén

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM