VI SKA SABBA ER FEST

FOTBOLL

Simon Bank: Mein Gott – vi är inte bäst, men vi ska slå Tyskland

Foto: JAWOHL! Marcus Allbäck och Tobias Linderoth jublar efter Sveriges 1–1-kvittering mot England i går. Nu väntar hemmanationen Tyskland i åttondelsfinalen på lördag.

KÖLN

Det sjungs svenska sånger här än, och det är väl lika bra att erkänna så hela Tyskland hör:

Sverige är inte snyggast.

Sverige är inte bäst.

Men spelarna ger inte upp, fansen slutar inte sjunga - och laget tänker inte lämna den här festen på ett bra tag.

Vad värden och världen än säger.

Jag är ingen Bindefeldt, men en del saker har jag räknat ut om hur man fixar fest:

Ett: Man glömmer inte att bjuda på dricka. Två: Man måste se till att det finns musik. Och tre: Man bjuder inte in det svenska landslaget i fotboll.

Ni såg ju själva i går.

Det här gänget är segt i starten, omöjligt att diskutera med - och det begriper inte när det ska ge upp och åka hem. Partydödare.

Det blev två-två i går - due a due, two-two, den moderna, svenska mästerskapsmodellen. Hela världen hade tippat oavgjort, det var ingen skräll att det gick så här.

Men sättet"

Det finns mycket att säga om sättet som Lars Lagerbäcks lag spelade oavgjort på i går. Det första man måste säga är att om VM avgjorts på moral och vilja så hade Sverige legat väldigt bra till.

De var ju körda av banan i går. England tapetserade stadion med St George"s kors och lagnamnen som rinner som blod genom den svenska fotbollskroppen; Wolves, Millwall, Stoke" och så sången ovanpå allt: Football"s coming home, God save the queen"

Det var England som storebror och imperium, Sverige som överambitiös lillebror.

Två defensiva i mitten

Första halvlek var en plåga. Inte för Sven-Göran Eriksson, som för första gången i VM hittade ett balanserat mittfält. England låg rätt, spelade snabbt och kort, och hittade Joe Cole och Wayne Rooney i heta områden.

Sverige ville för mycket, rusade efter boll istället för att ligga rätt. Anfallarna och det offensiva mittfältet använde hela hjärtat, men för lite hjärna, och Tobias Linderoth fick springa mer än vad som är nyttigt till och med för en Linderoth.

Joe Coles 1-0 var lika rättvist som det var vackert.

Och vad hände sedan?

Mycket - och alldeles för lite.

Lagerbäcks instruktioner i paus var på pricken. Han bad spelarna försvara mer med positioner och mindre med aggressioner. Det första jag såg var att Kim Källström låg femton-tjugo meter längre ner.

Med två defensiva mittfältare fick Sverige grepp om mittfältet. Det såg så enkelt ut. Bryta, skicka upp bollen, bryta igen. Och igen.

Svennis var tvungen att riskera både Steven Gerrard och Frank Lampard för att rädda matchen och gruppsegern. Det säger en del om matchen att han satte in Gerrard som renodlad mittfältare, i stället för som släpande anfallare.

Så skakat var England, och så bra var Sverige.

Fredrik Ljungberg kom med i spelet, uppspelen hittade fram till ytan framför Englands straffområde, Larsson och Allbäck - de perfekta lekkamraterna - hittade växelspel och Tobias Linderoths högerfot slog hörnor som var dubbelt så bra som David Beckhams.

Den smartare organisationen blev en form som spelarna kunde hälla ut allt sitt adrenalin, all sin vilja i. Mest hällde Marcus Allbäck. Bakom ena målet hade någon (som säkert inte var Doug Ellis) textat "Allbäck är gud" i det gula på en svensk flagga. Och, ja, han sprang som en i går. Jag minns särskilt löpningen på 30 meter som han tog för att rädda en boll till engelskt inkast vid offensiv hörnflagga.

Det var så fint.

Se upp - vi viker aldrig ner oss

Och det var så fint att han fick göra det där nickmålet till slut. Zlatan Ibrahimovic - komplementsspelare, enligt Uefa - är fortfarande den som kan lyfta laget till nästa nivå, men Allbäck är det trygga, pålitliga valet. Lagerbäck har lite att fundera över där.

Jag förstår däremot inte vad han funderade på sista kvarten i går.

Andra halvlek var inte bara en underbar uppvisning i moral, den var lika mycket ett kycklingrace mellan två kycklingsvenskar.

Svennis spelade utan anfallare sista kvarten, och Lagerbäck tecknade aldrig för hysterisk helplanspress, trots att ett segermål hade gett Sverige en drömresa fram till kvartsfinal.

I stället fick han det här:

Tyskland. I Tyskland. Mein Gott.

På lördag spelar Sverige mot värdnationen mitt i den oerhörda Allianz Arena i München, världens näst bästa arena för fotboll.

Tyskarna är för upptagna av sin egen stora fest för att lägga särskilt mycket energi på den försiktiga gästen som står och tjurar i det gula hörnet.

Tyskland spelar med fart och fläkt och 82 miljoner fans, men de har inte världens snabbaste centrallinje och de ska inte känna sig ett dugg säkra.

Sverige har ett lag som aldrig, aldrig viker ner sig. Det har moral, muskler och hjärna nog för att hota bättre lag än Tyskland.

2-2 i går var ett värdelöst resultat, men det kom till på ett värdefullt sätt som visade värden och världen att den här gula festen inte är över än på ett tag.

Mot Paraguay nickade Fredrik Ljungberg in ett mål, mot England blev det mål på en misslyckad hörnvariant - om det fortsätter så här kommer Sverige att avgöra VM-finalen på en missad rensning från Teddy Lucic.

Men först ska vi till München.

Se upp, där nere.

Läs också:

Simon Bank