Bank: Finns bara en Johan Olsson

FOTBOLL

Nu är det över - jag kommer att sakna honom väldigt mycket men Northug var VM:s kung

1 av 2

FALUN. Ingen såg spåren i snön, men alla såg vart de ledde.

Petter Northug viftade bort konkurrenterna, Petter Northug strök bort en tår, Petter Northug stod ett steg över alla andra.

Det var så VM började, det var så VM slutade.

Det finns många som gnäller, det finns många som kritiserar, det finns många som viker ner sig.

Och det finns bara en Johan Olsson.

Ibland är det enklare att förstå storheten hos åkare som Petter Northug eller Johan Olsson när de har vinden i ansiktet än när de faktiskt vinner.

Om Northug petar ner sig själv till botten av både samhälle och sport med en sen natts spritdränkta stupiditet men klarar att ta sig tillbaka så säger det någonting.

Om Johan Olsson precis varit med om att få se en femmilsdröm drunkna i snöslask så får vi se vem han verkligen är.

”Är ingen inomhussport”

Han hade all rätt i världen att gnälla, kritisera, vika ner sig. Istället satte han sig ner framför oss med skidvärldens rakaste rygg.

– Det är det här vi håller på med, sa han. Det är ingen inomhussport.

Det är klart att han var frustrerad, men den där mentala styrkan och livshållningen han mejslat fram under år och år av arbete vore inget att ha om de inte hjälpte honom även dagar som den här.

– Man får vara flexibel, man kan inte bara ha en plan, sa han.

Falun stängde dörrarna med elak snö och spår som var som en krossad isglass. Det var upp till var och en att spela korten rätt, även om de nu fått den sämsta handen.

För en åkare som Olsson, som bygger sin styrka på förmågan att trycka ifrån, var det katastrofalt. Inget svarade, det var som att åka i vidrig vit kvicksand.

Tjeckiske silvermannen Lukas Bauer har åkt både på inlandsis och i syndaflod, men han kallade det här ”bland de värsta förhållanden jag någonsin åkt i”. Det säger en del. 2015 fick vi en Falun-femmil som såg ut som något ur en journalfilm: åkare som saxade uppför backar, skyfflade snö framför sig, gjorde allt för att bara överleva.

Ett tag var jag övertygad om att jag skymtade Mora-Nisse på en hyfsat framskjuten position i klungan.

Och ja, jag såg ju i alla fall mer av honom än av Petter Northug Junior.

Northug löste biljett i andra klass

Hela hans karriär, från Turin-petningen fram till en söndag i Sverige, har drivits av en kamp mot inbillade och verkliga fiender. Det är motvindarna som motiverar honom, krigen som definierar honom.

VM-veckorna började med att han slog alla i sprint och åkte ärevarv med armarna utsträckta, de avslutades med att han lade sig längst bak i klungan och slet sig kvar i fyra mil och nio kilometer. Andra hade gjort jobbet, hedersmannen Anders Södergren hade varit uppe och satt färg på ett mjölkvitt lopp (han slutade på femtonde plats, samma plats som i sin allra första VM-femmil för fjorton år sedan).

Northug? Efter 1,5 mil var han elva, efter tre mil 27:a, efter 4,5 mil tia. Han löste biljett i andra klass och lät andra köra tåget.

– Många säger att han bara åker med, men de vet inte hur det är att åka med i 46 kilometer. Alla har tuggummi i benen på slutet, sa Johan Olsson.

Det är bara det att Northugs tuggummi är av en helt annan sort än alla andras.

Under det sista varvets sista kilometer hackade han sig långsamt upp genom fältet för att positionera sig inför spurten. Gammelgubbarna Olsson och Lukas Bauer – på fräscha skidor – hängde i länge, skiathlonmästaren Maksim Vylegsjanin såg urstark ut.

Men luckan kom, och expresståget gick.

Petter Northug åkte de sista tvåhundra meterna som om han aldrig åkt de första 48 800, han dubbelstakade som om upploppssnön sagt något om hans mamma, och det fanns ingen som var nära att svara.

För fjärde gången vann han en femmil på ett mästerskap. Den sammanräknade segerdistansen över de fyra loppen är 4,4 sekunder.

En av svensk skidsports allra största

Masstart-reformen har spelat honom rakt i händerna, han har tackat och tagit emot.

– Han kom med något nytt och har varit bäst så länge, sa Johan Olsson. Alla jagar honom, alla försöker kopiera honom, men ingen kommer ikapp.

Och nu ska Johan själv sluta jaga.

Det är över nu, han upprepar det, och när Falun ägnar de kommande åren åt att summera ett mästerskap som gett magiska minnen och skandalösa budgethål kan vi ägna oss åt att summera en av svensk skidsports allra största karriärer.

Johan Olsson lärde sig att ge sin kropp chansen, den svarade med att ge honom tretton mästerskapsmedaljer. Han avslutade med att sno en bronsmedalj framför en hoppåkande, svajande Vylegsjanin, och de här sista, otroliga Olsson-åren ska vi också tacka förbundskaptenen Rikard Grip för. Han har varit ödmjuk och klok nog att låta Johan Olsson bestämma över Johan Olsson.

Nu är det över. Sista gången Johan Olsson klev upp på en pall var det för att ställa sig en halvmeter snett nedanför en rörd, norsk skidkung.

Han stod där med rak rygg, jag kommer att sakna honom väldigt mycket.

Banks fem höjdare från VM

Foto: Bröderna Northug.

1. Kramen

Sprint är inte min favoritdisciplin, men ibland är berättelserna så stora att de slår undan invändningarna. Petter Northug gjorde ett enormt misstag, han tvingades göra upp med sina brister och gav sig själv en ny chans.

När VM väl började så var han tillbaka. Han slogs mot sig själv, han slogs mot världen, och till slut låg han där i målfållan och drog lillebror Tomas till sig i en liten hög av värme. VM:s finaste bild.

Foto: Kalla kom igen.

2. Återuppståndelsen

Visst, det var förstås en större upplevelse att se Charlotte Kalla åka hem den där mildistansen som hon älskar, men hennes inre kamp på tremilen sa så mycket mer om både vad hon blivit och hur det gått till.

Halvvägs i Mördarbacken var hon både sänkt och slut, men allra längst ner i djupet av sig själv hittade hon ny energi.

Hon slog tvivlen, hon fann en väg genom väggen, och kom ut med brons och en ny status som mästerskapsåkare.

3. Konungens återkomst

Snön var blöt, siktet var egentligen inställt på femmilen – men när alla andra slafsade i mål på 15 kilometer så satt gubbtjyven Johan Olsson redan på en tron och väntade in dem.

Efter sjukdomshelvetet i december och helvetesträningen i januari hade han gjort det igen. Så många

idrottare har så mycket att lära av den svenske skidkungen.

4. Maskinen i mördarbacken

Under hela sin karriär har Therese Johaug jagat Marit Björgen, drottningen. På 15 kilometer visade hon att hon kommit ikapp. Hon klev upp i Mördarbacken och krossade både backe och konkurrens med ren urkraft.

– Jag har inga ord, sa norske landslagsbasen Vidar Løfshus.

Det händer inte så ofta.

Foto: Silver-Stina.

5. Hoppet

Herrarnas stafettkvartett har sprängts.

Johan Olsson ska lägga av. Pappa Södergren ska leva ett annat liv.

Svensk skidåkning behöver något nytt att hoppas på, och de fick Stina Nilsson från Malung. Hon är långt ifrån färdig i sin åkning eller träning, men hon var visst redan bra nog för att ta medaljer i både sprint, lagsprint och stafett.

Det finns en framtid, även efter Kalla.

ARTIKELN HANDLAR OM