Varför köpa en Ferrari när man redan har två?

Publicerad:
Uppdaterad:

Peter Wennman: Jag tror inte Ljungberg skulle vara lycklig i United

LONDON

Ju fler superstjärnor, desto sämre lag.

Ju mer du slösar, desto mindre får du för pengarna.

Är det så det ska vara?

Mångfaldens förbannelse tycks värre än nånsin i engelsk fotboll.

Det spelas ett hett, laddat derby mellan Tottenham och Arsenal i norra London i dag, och det skulle inte förvåna mig om Tottenham tar minst en poäng på White Hart Lane.

Men det är av sekundär betydelse. Det jag vill uttrycka min beundran för är ett lagbygge av Arsenals typ.

Hemligheten bakom Gunners enorma stabilitet – 49 raka ligamatcher innan första förlusten kom – är att managern Arsene Wenger inte har särskilt svåra beslut att fatta innan varje laguttagning. Han behöver inte ligga sömnlös om nätterna för att ta ut en fyrbackslinje eller det mittfält som känns bäst för dagen. Det sköter sig självt, eftersom urvalet av superstjärnor är begränsat.

Fredrik Ljungberg kan vara säker på att få spela nästa match så länge han är i form. Han känner trygghet. Han kan liksom Pires, Reyes, Fabregas eller Bergkamp bli utbytt eller tvingas vila nån enstaka match – men Freddie behöver ändå aldrig vara orolig så länge han gör sitt jobb.

Skulle Ljungberg vara lika lycklig i Man United?

Skulle han vara lika lycklig i Manchester United eller Chelsea?

Tror jag inte.

Om han ens skulle få spela.

Utåt sett låtsas alla fotbollsmiljonärerna i storklubbarna vara del av en underbar storfamilj, och det är väl klart att man håller käften och ler om man får en miljon kronor i veckan.

Men hur kul är det – egentligen? Om du har en ambition att spela stora fotbollsmatcher?

Du och jag skulle mer än gärna sitta på en bänk och glo för deras lön, men om du är mitt uppe i en karriär och vill bevisa nåt på planen, blir du inte rätt irriterad om du inte får spela?

Det är ju matcher man vill ha, eller hur?

Titta på Manchester United. Klubben mötte Crystal Palace i ligacupen i veckan, och egentligen hade nog Alex Ferguson velat göra som Wenger i Arsenal: låta de största löftena få en riktig a-lagsmatch. Sir Alex har ju inte bara köpt supertalanger som Gerard Pique och Giuseppe Rossi, där finns flera stjärnskott som bara får träna och träna och aldrig spela match.

Men så ställdes Ferguson inför denna mångfaldens förbannelse: om han släpper fram ungdomarna, vad ska han då göra med spelare som Fortune, O´Shea, Kleberson, Fletcher, Phil Neville, Liam Miller och några till – de som sällan får spela i Premier League?

Det är för många stjärnor helt enkelt. Det kan aldrig vara bra för moralen. Det måste vara ett ständigt jäsande bakom kulisserna. Aldrig trygghet, aldrig samspelta lag.

Ta en sån som Phil Neville, som är ständig medlem i Sven-Göran Erikssons landslagstrupp. Innan veckans ligacupmatch hade han spelat tre matcher på – SEX MÅNADER.

En skadefri landslagsman

– Jag tyckte jag spelade bra mot Arsenal och Portsmouth, men sen var det bänken igen, säger han i The Times.

Och det är klart – med det urvalet som United har. Fråga Nicky Butt, som tröttnade till slut.

United kan starta med Ruud van Nistelrooy och Wayne Rooney på topp. På bänken sitter Alan Smith och Louis Saha. Vilket slöseri med kvalitet. Och om inte Ole Gunnar Solskjaer hade blivit långtidsskadad kan ni slå er i backen på att United hade köpt Rooney i alla fall. Vilket hade lämnat en spelare som Solskjaer helt utanför.

För att inte tala om Bojan Djordjic. Han får väl pengar så han klarar sig resten av livet, men skulle han inte hellre spela fotboll? Han är inte i närheten ens. Vilken pina det måste vara att se dagarna försvinna och alla drömmar om stora matcher gå förlorade. Medan man tränar i snöblask.

Chelsea har också köpt så det räcker och blir över. Scott Parker från Charlton var brännhet och en ny Svennis-favorit när Roman Abramovich slängde upp plånboken. Sen kom Jose Mourinho som ny tränare och i år har Parker bara fått spela två, tre matcher (han var bra mot Newcastle i veckan). Det är bra att Mourinho söker stabilitet, men man tänker: hade det inte varit bättre för engelsk fotboll om Parker hade fortsatt i Charlton i stället för att sitta på Chelseas bänk? Och för Parker själv?

I bland verkar det som om de största klubbarna köper upp stjärnspelare bara för att de ska slippa möta dem i andra lag. Som att köpa den sista Ferrarin framför näsan på grannen – fast du redan har två i garaget.

Girigheten är löjeväckande. Man får fortfarande bara ha elva spelare på planen samtidigt i en fotbollsmatch?

Peter Wennman

Publicerad:

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.

ÄMNEN I ARTIKELN