Mejla

Simon Bank

Bank: Värt mer än någon kan förstå

FOTBOLL

Ta bort ett par bärande väggar, sätt frågetecken för stadgan, ge en generationsväxling två dagars repetitioner.

Sverige–Spanien 2–1.

The kids are alright.

”Samma principer, nya spelare”, det var vad Janne Andersson sagt.

”Vi har nåt spännande på gång”, det var vad hans spelare sagt.

Och, madre mia, det var inte bara snack.

Det räckte med femton sekunders septemberfotboll i Solna för att vi skulle få klart för oss att det här var ett annat lag, en annan match, än EM-premiären på La Cartuja för tre månader sedan.

Kristoffer Olsson fick bollen mitt på Sveriges mittfält, och i stället för att få panik växlade han upp, satte bollen på ett tillslag i djupled till Emil Forsberg. Fotboll! De neutrala ute i Europa som såg matchstarten med ett halvt öga såg säkert samma matchbild som senast, med ett dominant Spanien som hade bollen och initiativet – men resten var en kopernikansk vändning.

Det här var inte ett Sverige som ville eller ens kunde låta matchen skölja in över dem. De är inte den sortens lag längre, den sortens spelare.

0–0? Inte ett alternativ.

Gick i döden för varandra

Det tog tre minuter innan Carlos Soler (okej start på landslagskarriären) lämnats ensam på ett långt inspel från Jordi Alba och stötte in det första målet. De spanska kommentatorerna hann inte skrika klart innan Alexander Isak stulit bollen från Sergio Busquets och distinkt dunkat in kvitteringen.

Skillnaden mot senast? Allt. Välkommen till den friska höstluften, till Sveriges hemmaplan, till ett hemmalag som startar försvarsspel tjugo meter högre upp, som tacklar och pressar och kontrar och slåss och anfaller.

Framför allt: Välkommen till framtiden.

I Sevilla var Sverige ett defensivt balanserat lag som inte klarade av sina offensiva uppgifter. Tre månader senare var de ett offensivt balanserat lag som gick i döden för varandra för att lösa försvarsarbetet.

– Ingen har frikort i försvarsspelet, sa Janne Andersson dagen före match.

Och här var det, i svart på vitt. Dejan Kulusevski som efter en lite vilsen start skärmade av och nästan punktmarkerade Sergio Busquets, Kristoffer Olsson som högg och bet som en liten terrier med fradga i mungiporna, och Emil Forsberg… Luis Enrique har sprungit maraton på en tid under tre timmar, men det här var en kväll när Mini-Foppa sprang en mara på en och en halv, och vikarierade som vänsterback sista kvarten för att hjälpa Ludwig Augustinsson

Här fanns ett ansvar att ta, och elva spelare som tog det.

I 20 år har vi letat

I EM var Sverige rädda för allt, den här gången var de mest rädda för Sergio Busquets, för spelet genom mitten. De hanterade det bra, men till en början hittade Spanien halvytorna snett innanför Sveriges ytterbackar. Carlos Soler och Jordi Alba gled in där, och det hände att det såg otäckt ut i början. Och det ska se otäckt ut när man möter Spanien, det ligger i sakens natur. Det intressanta här var väl att Sverige var precis lika giftigt, med den nödvändiga variationen av tidiga droppbollar bakom backlinjen och forsande kontringarna där Alexander Isak, Dejan Kulusevski, Emil Forsberg och Viktor Claesson kom rusande rättvända.

Vi pratar ofta om ”referensmatcher”, sådana man kan göra klippböcker av och ta med sig som goda exempel. Hur ska Sverige bära sig åt för att mäta sig med de stora?

Så här. Som den 2 september 2021.

I 20 år har vi letat efter syntesen mellan de gammelsvenska kollektivistiska dygderna och en mer teknisk, skicklig fotboll – länge ville landslaget lösa det med ekvationen 10+Z – men jag kan inte minnas att de någon gång tagit ett större steg däråt än nu.

Med en timme spelad krigade Victor Nilsson Lindelöf ner en hörna, Dejan Kulusevski vände bort både Azpilicueta och Koke i en rörelse innan Viktor Claesson prickade in segermålet i det blinda, första hörnet. Det var inte en enskildhet, utan en summering av en match där det kollektiva, systematiska fungerade nästan fläckfritt, där allt Janne Andersson behövde göra var att finjustera: Kulsevski ner ett steg här, Augustinsson lite mer försiktig framåt där.

Principerna satt.

Och, söte Jesus, de har något spännande på gång.

– Jag är glad, men inte överlycklig, sa Janne Andersson i ett försök att dämpa entusiasmen, eftersom det är hans jobb.

Men:

Robin Olsen kopierade toppinsatsen från Sevilla, men uppgraderade sitt offensiva spel. Victor Nilsson Lindelöf var självlysande självklar i allt han fick för sig att ta sig för. Kristoffer Olsson? Allt det han inte var i EM-mötet. Filip Helander? If you throw a brick at him, he’ll head the f-cker back. Och framåt är det väl bara att konstatera att Alexander Isak är flytande materia på en fotbollsplan, överlägsen de spanska världsbackarna – och att det går att förstå att Max Allegri inte riktigt vetat i vilken anfallsposition han ska använda Dejan Kulusevski.

Är han ytter? Tia? Spets?

Mot Spanien var han allt på en gång. Trixig, lurig, blixtsnabb, en problemlösare på små ytor och grovarbetare över stora.

– Vi får se vad det här är värt när kvalet är slut, försökte Janne Andersson.

Han hade fel. Det är då vi får se om det är värt en VM-biljett.

Men det här var en kväll och en match då ett svenskt landslag snuddade vid svaret på frågan vi ställt dem i årtionden.

De har något spännande på gång. Det är värt mer än någon kan förstå.

ANNONS EXTERN LÄNK

Se alla matcher från Serie A och La Liga på C More. Beställ här!

C More

Av: 

Simon Bank

Publisert:

LÄS VIDARE

Skandalen efter VM-kvalet: ”Visade fulfingret”

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Herrlandslaget i fotboll

Fotboll

Janne Andersson

Dejan Kulusevski

Alexander Isak

Emil Forsberg

Sergio Busquets