EN EPOK ÄR SLUT

FOTBOLL

Simon Bank: Försenade. Förlorade. Förnedrade.

MÜNCHEN

Försenade. Förlorade. Förnedrade.

I natt dansar Tysklands nya, vackra generation - för den som skulle vara Sveriges gyllene tog inte sin sista chans.

Fan i mig:

Den dök inte ens upp.

Foto: SLUTAR? Henrik Larsson kan ha gjort sin sista landskamp. Anfallaren lämnar nu Barcelona för att flytta hem till Helsingborg. "Allting kommer till ett slut", säger Larsson.

Henrik Larsson gick raka vägen av plan, Zlatan Ibrahimovic gick runt utan strumpor och skor, Tobias Linderoth rasade ihop i en rörande liten hög av förtvivlan.

Så slutade alltså en era.

Henkes sista VM, Teddy Lucics sista landskamp, till slut handlade allt om röda kort, missade straffar och en förlamande blekhet.

Ni känner ju vårt landslag. Ni vet att de har koll på pulsklockor, löpvägar, blodvärden, mirakelsafter och motståndare. Man kan alltså tycka att de borde haft koll på en så här enkel sak:

Tyskland-Sverige, åttondelsfinal i fotbolls-VM, började klockan 17.00.

Klockan fem. Inte kvart över.

När den lilla visaren stod på femman, den stora på tolv, tassade elva svenskar runt och kände på gräset medan Det Nya Tyskland vävde blixtrande korsstygn runt den gula backlinjen.

Det var plågsamt att se.

Jag vet inte exakt när, men någon gång under lägret i Visby pratade Olof Mellberg om att Sverige måste vara med från början i detta VM. Att man inte kunde smyga sig in i matcherna längre.

I går syntes inget av den insikten.

Lars Lagerbäck är en kompetent taktiker, men denna feghet, försiktighet och seghet har plågat hans lag i åtta år nu. Sverige måste till förbannelse KÄNNA sig in i matcher, och i går stod de och KÄNDE för fulla muggar medan Tyskland spelade VM:s mest rasande blitzfotboll.

När Sverige vaknade var VM redan över.

Femtiotusen tyska supportrar var satta i rörelse, en massa av rent, nytt självförtroende; barbröstade grabbar med hemmagjorda VM-pokaler och färgat hår, literglas fyllda av öl, här och var en svensk eller två, med förvånade miner som lamm på väg till slakt.

Och, ja, slakt var det.

Kölhalat och tillintetgjort

Före avspark höll ena kortsidan upp bilder av Tysklands gyllene generationer; Fritz Walter och Sepp Herbergers, Franz Beckenbauers, Lothar Matthäus. Och så en banderoll med texten "" 2006 - Träume verwirklichen".

Drömmar kan förverkligas.

Mardrömmar också.

Jag har aldrig sett ett svenskt landslag bli så överkört, kölhalat och tillintetgjort som i första halvlek mot Tyskland i går.

Philipp Lahm, Bastian Schweinsteiger och Lukas Podolski hittade små, kvicka trianglar ute på vänsterkanten kring en Mattias Jonson som aldrig hittade sina fötter. Michael Ballack, den store Michael Ballack, fick så mycket utrymme han ville. Och Miroslav Klose fick de svenska mittbackarna att se ut som livrädda små kaniner.

Det såg så ofattbart sömnigt och svagt ut. Försvars- och presspelet, svenska paradgrenar sedan inlandsisen, rasade ihop i en pinsam, tveksam liten hög. Jonson hängde i luften, Källström var aldrig nära, backarna tvekade i evighet. Alla använde ett tillslag för mycket i spelbyggnaden.

Ni såg väl själva, antar jag.

Ni såg hur Ballack fick sticka in bollen på Klose, hur Klose fick v a n d r a mellan Erik Edman och Olof Mellberg och hur Podolski fick vara ensam på returen. Ni såg hur tre svenska backar stirrade på boll utan att attackera Klose, medan den lilla vesslan Podolski alldeles övergiven fick göra sitt andra mål.

Tolv minuter tog det.

En missad straff, en tveksam utvisning, allt det där är bara smink över en blåtira. Sverige gav bort matchen på tolv minuter och när Andersson och Lagerbäck ger sig på domaren rodnar jag å deras vägnar.

Bagdad-Bob-klass, Lagerbäck

Lagerbäck själv rodnar aldrig. Han påstod i går att Tyskland inte skapade särskilt mycket i början. Det är en analys i Bagdad-Bob-klass, en förnekelse och förljugenhet som får mig att vilja strypa mig med mina tarmar.

För helvete: Tyskland hade 26-5 i skott, 11-2 i skott på mål. Det är fakta.

Utan Andreas Isaksson hade Sverige förlorat den här matchen med 5-0.

Lars Lagerbäck kommer förstås att hängas från något träd nu. Jag undrar om han kan sitta kvar.

Han har själv fjärmat sig från både fans och media och det kommer inte att finnas något medlidande. Lagerbäck gjorde misstag i går; hans lag var inte modigt nog, han coachade återigen passivt och fegt, låg kvar med fyrbackslinje och bytte ut Zlatan i stället för att satsa framåt, hans lojalitet med Mattias Jonson gav inget tillbaka.

Men Lagerbäck har byggt ett lag och ett system som fört ett försvinnande litet land till en plats bland världens tio-femton bästa, det finns en grundtrygghet där och resten kommer alltid att vara upp till spelarnas prestationer.

Och spelarna svek i detta VM.

Fredrik Ljungberg var underbar i går igen, men å så ensam han var.

Henrik Larsson har förlorat sin förstatouch, i VM har han varit en violinist med stenstråke. Min älskade Zlatan blixtrade till i två sekunder, men han springer inte ett steg i onödan. Den trygge Teddy Lucic var inte ett dugg trygg, kapten Mellberg var för sen, Kim Källström avslöjades i defensiven.

Om fyra år har Henke slutat spela elitfotboll, om fyra år har Ljungbergs ben fått så mycket stryk att jag undrar om de orkar springa längre.

Det här, i Tyskland, var den stora chansen att ordna ett minne som varade för evigt.

De tog den inte.

Svenska fans sörjde inne på mäktiga Allianz Arena, de lyste som ett sorgband av gul galla i en kokande kastrull av vitt, tyskt glädjeskum.

Det kommer att göra ont länge

Nu dansar Tyskland vidare i sitt eget VM och de förtjänar det. Jürgen Klinsmann är en spelarnas tränare (de älskar honom verkligen) och hans lag spelar en underbar fotboll, mitt framför ögonen på ett folk som börjat tycka om sin spegelbild.

Jag minns en intervju Tom Callahan gjorde med Boris Becker någon gång på 80-talet, där Becker sa:

- Tyskland behöver hjältar mer än något annat land.

Det är säkert så. Sverige hade behövt hjältar i går också, men istället fick vi se en gyllene generation söla bort sin sista chans.

Det gör ont, det kommer att göra ont länge än.

Spelarna som kan lämna blågult

Foto: Teddy Lucic.

Läs mer om Sveriges tunga förlust:

Simon Bank